Den här texten är en del av ett utbyte med den irländska konservativa studenttidskriften The Burkean. Den har översatts till svenska från engelska.

I början av 1900-talet försökte den gaeliska väckelsen att återvinna och uttrycka Irlands ursprungliga kultur. Mot bakgrund av kulturell anglifiering och assimilering till Storbritannien gjorde denna litterära och vetenskapliga rörelse en omätbar tjänst för nationen genom att återvända till sina gaeliska kulturella rötter. Tanken var att den nationella kampen för självständighet skulle kunna uppnås genom att investera i kulturella strävanden, allt från irländsk språkaktivism till spridandet av irländska seder och bruk från den irländska landsbygden till hela nationen.

I centrum för denna rörelse stod lärda personer med betydande nationellt anseende hemma i Irland, Dubhghlas de Híde, Pádraig Anraí Mac Piarais och Eoin Mac Néill, utan vilka den nationella kampen inte skulle ha nått sin fullbordan 1916 och inte heller striderna under det irländska självständighetskriget.

Dubhghlas de Híde, Irlands förste president och en produktiv folklorist i egen rätt, försökte dokumentera den irländska folkloren genom Gaelic League och sin privata forskning. Hans arbete lade grunden för framtida irländska forskares arbete med att bevara och samla in material.

Men den största av alla framgångar för den gaeliska väckelsen är kanske dess kulmen i Folklore of Ireland Society – vars framgång kan tillskrivas grundarens svenska mentorer. Sällskapet grundades 1927 av Séamus Ó Duilearga för att samla in, bevara och publicera irländsk folklore. 1935 beviljades sällskapet statligt stöd för att utföra sina uppgifter under namnet Irish Folklore Commission. Dess uppdrag—att registrera resterna av Irlands traditionella folklore och seder—möttes med stor framgång.

Séamus Ó Duilearga, kommissionens hedersordförande, reflekterade en gång över sitt arbete och använde liknelsen att den gaeliska civilisationens gamla hus hade stått i lågor i generationer, och att det var hans generations uppgift att återställa dess möbler för att inte allt skulle gå förlorat.

Svenska forskare som Åke Campbell och Carl Wilhelm von Sydow spelade en avgörande roll för utbildningen och utvecklingen av Irlands framväxande folklorister. Sydow var personligen ansvarig för handledningen av flera generationer av irländska forskare, från Ó Duilearga själv till den senare Seán Ó Súilleabháin.

Under sin studietid reste Séamus Ó Duilearga till Sverige för att studera under Wilhelm von Sydow och lära sig svenska av honom. På samma sätt översatte Seán Ó Súilleabháin vid Uppsala universitet det klassificeringssystem för folklore som användes av svenska forskare till ett format som bäst lämpade sig för irländska folkloristers fältinspelningar.

Mest uppmärksammad är Ó Súilleabháins "A Handbook of Irish Folklore" från 1942, som tillägnades med största uppriktighet "[t]ill det svenska folket vars forskare utvecklade det system för klassificering av folklore som beskrivs på dessa sidor och till generationerna av både levande och döda irländare som bevarade vår rika skatt av traditionella berättelser på sina läppar för oss tillägnas denna bok tacksamt."

Bo Almqvist, en annan svensk forskare som väsentligt bidrog till insamlingen och studiet av irländsk folklore, betecknade dedikationen som "en av de finaste gåvor som det svenska folket någonsin fått från Irland".

Irländska forskare stod sina svenska kolleger så nära att Séamus Ó Duilearga, när Åke Campbell dog, skrev att "det verkar otroligt att Åke Campbell är död och att ännu en lojal svensk vän har tagits ifrån mig och från så många andra irländska män och kvinnor som han hade varit vän med..."

År 1971 slogs kommissionen samman med institutionen för irländsk folklore vid University College Dublin, där National Folklore Collection står som ett monument över dess insatser och arkivpersonalen fortsätter sina föregångares arbete.

De band som knöts mellan irländska och svenska folkloreforskare spelade en avgörande roll för inrättandet av Irlands nationella folkloresamling. Detta samarbete bevarade inte bara Irlands rika kulturarv utan skapade också en anda av samarbete inom folkloristiska studier mellan våra nationer, en anda som förhoppningsvis kommer att bestå och expandera långt in i framtiden.

Denna ömsesidiga akademiska relation mellan Irland och Sverige var inspirationen för Bo Almqvist, som studerade under Caoimhín Ó Danachair, en irländsk gästprofessor vid Uppsala universitet, att bidra till att minnas och bevara det irländska kulturarvet precis som hans landsmän gjorde i det förflutna.

Att vårt värdefulla och rika kulturarv går till spillo har kallats scéal na hÉireann, Irlands historia, på grund av dess ständiga förekomst genom den irländska historien. Men med hjälp av våra svenska vänner har Irland återhämtat sig och skapat en imponerande mängd vetenskapligt material som rör våra förfäders folkliga seder, folkliga seder, trosföreställningar och traditioner.

Irlands folkloresamling har nu blivit en ledstjärna för forskare från hela världen, och det är ingen överdrift att säga att detta aldrig skulle ha varit fallet om det inte vore för de svenska forskarnas insatser.

Sverige har gjort Irland en outplånlig tjänst, och det är en tjänst som Irland, som ett bevis på vänskapen mellan våra folk, kommer att vara evigt tacksamt för. Det är av den anledningen som Irland är skyldigt Sverige en uppriktig och innerlig tacksamhet.

James Fitzgerald,
Kontributör The Burkean