Det råder en paradox i Sverige när det gäller statens hantering av svenskars personuppgifter. Å ena sidan är staten strikt vad gäller tillämpningen av offentlighetsprincipen, vilket innebär att information om våra bostäder, bilar, löner med mera är tillgänglig för allmänheten. Men å andra sidan gör staten betydande ansträngningar för att begränsa tillgången till tjänster som Lexbase, där man kan undersöka om andra personer är dömda för brott i en databas. Då hänvisar man istället till dataskyddsförordningen (GDPR) och menar att uppgifterna är känsliga. Varför ska dömda brottslingars integritet skyddas mer än hederliga medborgares?
Under både 2018 och 2021 försökte den före detta justitieministern Morgan Johansson (S) samt Justitiedepartementet begränsa tjänster som Lexbase med hänvisning till GDPR. Detta innebär att medborgare inte längre kan ta reda på om en kollega, granne, barnvakt eller dejt tidigare har dömts för brott såsom mord, våldtäkt eller pedofili. Det omfattar även tidigare dömda gängkriminella vilket numera kan innebära en risk även för grannarna.
Johanssons förslag från 2018 röstades, som tur var, ner, men det kompromissförslag som lades fram 2021 är nästan ännu sämre. Kompromissen innehåller en så kallad gummiparagraf där det specificeras att databaser enbart får förbjudas om det “står klart att det finns särskilda risker för otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet”. Vad betyder ens det? Enligt utredningen till kompromissförslaget bör individens integritet bevaras samtidigt som mediernas tryckfrihet och medborgarnas möjligheter till åsiktsbildning skyddas. Detta blir paradoxalt och motsägelsefullt när exempelvis en pedofil anser att det strider mot dennes personliga integritet att tidigare domar finns tillgängliga för allmänheten. Pedofilens framtida karriär som barnskötare kan ju ta stryk i så fall.
Vidare blir man snabbt förbryllad när man lär sig att den svenska staten aktivt säljer ut svenska medborgares personliga uppgifter och data. Staten vill nämligen tjäna pengar på att sälja din data till kommersiella aktörer vars intresse endast är vinst. Samtidigt kan man se att brott som begås med hjälp av uppgifter som staten säljer till företag ökar markant i samband med digitaliseringen. Ett SMS till Transportstyrelsen med registreringsnumret räcker för att ta reda på vem som äger ett fordon och var personen bor. Detta ger kriminella enkla förutsättningar att utföra bilstölder och inbrott med hjälp av Transportstyrelsens kostnadsfria SMS-tjänst.
Det som gör saken värre är att Skatteverket är väldigt restriktivt i att bevilja skyddade personuppgifter för svenska medborgare. Vanligtvis måste man byta bostad och adress för att kvalificera sig, och för kvinnor som försöker fly från våldsamma tidigare relationer är kraven oproportionerligt höga. För dessa personer står det utan tvekan klart att det finns “särskilda risker för otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet”, men trots det bidrar GDPR knappast till att skynda på processen. Däremot står staten alltid till tjänst om tungt kriminella personer vill gömma sina tidigare domar.
Det är dock värt att beakta perspektiv som hävdar att alla förtjänar en andra chans i samhället. Utan möjlighet för kriminella att återintegreras kommer återintegration inte att ske. Det är därför nödvändigt att sådana möjligheter finns. Men detta motiverar inte förbudet av ett demokratiskt verktyg som Lexbase.
Morgan Johansson verkar nämligen ha missat att brott försvinner från belastningsregistret efter en viss tid. För allvarliga brott försvinner brotten efter cirka 10 år och mindre allvarliga brott efter 5 år. För personer som var under 18 år vid brottstillfället är tidsperioderna ofta kortare. Detta för att underlätta återintegrationen i samhället, vilket är ett av huvudargumenten för att förbjuda Lexbase. Det blir därför inkonsekvent att hävda att ett förbud mot ett verktyg vars syfte är att möjliggöra för föräldrar att undersöka om deras barnskötare tidigare dömts för pedofili, eller för någon att kontrollera om grannen är en dömd gängkriminell, skulle underminera rehabiliteringsprocessen eller skapa orättvisa. Speciellt med tanke på att staten tycks applicera GDPR-förordningen på samtliga förutom svenska medborgares information om deras hem, bil och bostad.
Därför blir det återigen motsägelsefullt när offentlighetsprincipen gäller för svenska medborgare men inte GDPR-förordningen. Att den svenska staten skyddar kriminella på bekostnad av svenska medborgare är inte nog uppmärksammat i en tid som präglas av en ökande brottslighet. Gunnar Strömmer står inför ett vägval, och förhoppningsvis gör han inte samma misstag som Morgan Johansson.
Filip Linnert