Den värsta korruptionen är den lagliga. Detta är då anställda öppet och stolt förvrider en organisation till sin egen fördel, och betalas och befordras för det. Olaglig korruption måste vara småskalig för att undgå upptäckt, men för laglig korruption är det bara den totala kollapsen som sätter stopp.

I Sverige tar sig den lagliga korruptionen främst uttryck i aktivistinfiltrationen av myndigheter. Fallet med Extinction Rebellion-aktivisten på energimyndigheten och det bidragsfuskande islamistiska studieförbundet Ibn Rushd är har diskuterats de senaste månaderna. Det vidrigaste är nog ändå fortfarande polischefen ”Kapten Klänning,” som ägnade sin arbetstid åt feminism och sin fritid åt våldtäkter.
Framgångsrika infiltratörer kan driva sin egen agenda på myndighetens, skattebetalarnas, lagens, och de demokratiska principernas bekostnad. Historiskt är det främst socialdemokratin som spridit sina tentakler på detta vis. Men idag handlar det främst om den ”woka” identitetsvänstern med dess idéer om ras, kön, och sexualitet.

Hur genomförs infiltrationen? Det görs genom att böja organisationens syfte efter sitt eget. Organisationers syften varierar, men för ett filmbolag kan det vara att göra filmer folk vill se, för polisen att haffa bovar, för transvården att folk med psykologiska besvär ska få stöd snarare än att lemlästas, och för energimyndigheten att hålla lamporna tända. De flesta organisationer har högst lättförståeliga syften, även om själva utförandet kan vara extremt komplicerat.

De anställda ska verka för att uppnå detta mål. Men eftersom de bara är människor så har de även egna mål, och frestas att arbeta för dessa istället. Dessa mål gäller främst den egna personliga välgången, karriären, samt ens religiösa och politiska ideal. Om självintresset är som mest naket tar det sig uttryck i stöld och försnillning, alltså sådant som vanligtvis förknippas med korruption. Men att använda organisationen för att stödja sin politiska tro är inte lika uppenbart fel.

Aktivistiska infiltratörer ser sällan ser något fel i vad de gör, tvärtom. De ser sig som hjältar. De kan mycket väl vara trevligt folk i det privata. Men vad motivet än är så är målet densamma - att använda organisationens resurser för något som inte har med organisationens syfte att göra, och ibland på tvärs med det.

I praktiken så är det ofta svårt att se skillnad på självisk och idealistisk korruption, och det ena utesluter inte det andra. Genom aktivism kan man stärka sin karriär genom att få uppmärksamhet, kontakter, och resurser till diverse projekt. Att bara göra sitt jobb kan å andra sidan leda tills att man glöms bort, just eftersom allt flyter på bra. Tyst effektivitet är inte bra för karriären.

Ofta bedrivs aktivismen genom ”projekt.” Olyckligtvis är sådana låtsasjobb mer prestigefyllda än det faktiska arbetet. Värdegrundsskriverier är populärt, då det är lätt, roligt, politiskt, vagt, och ger en möjligheter att sprida sina ideal. Vanliga hederliga anställda gör ofta misstaget att tro att värdegrunden är trams, så de är inte så uppmärksamma. Och visst är värdegrunder trams. Men de är farligt trams. Och om ingen är uppmärksam kan man skriva ned vad som helst där, eller något så vagt att man kan tolka det precis som man själv vill.

Aktivister och andra korrupta anställda har en stor fördel i att göra karriär eftersom de kan fokusera helhjärtat på det, medan andra anställda är upptagna med att jobba. Aktivister har även den fördelen att de är varandras allierade, och kan stötta varandra. Det sista är viktigt. Om en chef får höra från flera ”oberoende” källor att en viss person gör ett bra jobb så lär denne tro det. Genom att byta goda vitsord kan aktivister bilda självförstärkande nätverk. Särskilt effektivt blir detta om de också infiltrerar utvärderingsapparaten, och på så vis betygsätter sig själva.

En annan vanlig måltavla är att ta kontroll över nyanställningar och befordringar via personalavdelningen. Kvotering är ett populärt sätt att få in fler allierade. I värsta fall kan aktivisterna ta över hela organisationen. Då blir aktivismen det nya normala. Detta kan ske förvånansvärt snabbt om de karriärister som själva inte är övertygade aktivister börjar notera att de kan tjäna på att bli det. Vi människor är snabba att tro på det som gynnar oss. Aktivismen blir självförstärkande, då ju mäktigare den blir desto viktigare att dela övertygelsen. Till slut kan det bli ett krav på att överhuvudtaget få jobba kvar – övertygelsen har gått till att vara en vara en bonus till att bli en fråga om överlevnad. De flesta som arbetar på våra myndigheter vet naturligtvis att de nya idealen är nonsens, men de tvingas hålla med eller hålla tyst.

Den här texten handlar främst om statliga myndigheter. Men privata företag är inte immuna. En avgörande skillnad är dock att privata företag dör om parasitismen går för långt. Det privata är inte nödvändigtvis bättre än det offentliga, det är bara att de företag som inte är det dör ut. Staten har inte denna spärr.

Inom staten har också aktivisterna större makt. De behöver inte oroa sig för att förlora sina jobb, och har större befogenheter att tvinga på andra sina idéer. Folk kan inte undvika staten genom att vägra köpa dess produkter, som de kan med privata företag. ”Go woke, go broke,” som det sägs. Det är en uppenbar orättvisa att vi alla tvingas bidra till den lagliga korruptionen via skattsedeln.

Vad kan vi göra åt denna korruption? Medvetenhet kan räcka långt. Företagsägare, myndighetschefer, journalister, och politiker måste hålla ögonen öppna för infiltratörer, speciellt när de börjar samlas i nätverk.

Men det bästa försvaret mot korruption är att ta bort den livsmiljö där den frodas. Bäst görs detta genom att minska den statliga sektorns makt och inflytande. Det mest effektiva sättet vore att insistera på att staten ska hålla sig till kärnuppgifterna. Desto större och vagare och mer svårdefinierad verksamheten blir, desto lättare att infiltrera. Om dimman blir riktigt tjock så avkrävs aktivisterna ingen riktig produktivitet överhuvudtaget, eller bara en skadlig sådan.

Ett bra sätt att motverka laglig korruption och aktivistinfiltration är att ställa frågan: ”Vad händer om ditt jobb inte skulle utföras?” Den är lätt för sjuksköterskor och poliser att besvara, men ofta svårt för konsulter, värdegrundsingenjörer, och projektledare.

Jakob Sjölander,
Filosof