Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

Allt sedan reaganismens tid har liberaler och konservativa bildat en marknadsfrämjande ideologisk allians gentemot vänstern. En allians vars yttersta funktion har varit att motarbeta kommunismens närmast pandemiska spridning globalt. Då var hyperindividualism svaret på kollektivism, öppensinne var svaret på socialistisk åsiktsstyrning och marknadsekonomi var svaret på planekonomi. I vår tid har dock den politiska spelplanen förändrats. De viktigaste politiska striderna är inte längre materiella och ekonomiska, i form av arbetsgivaravgifter eller skattesatser, utan snarare existentiella och värderingsstyrda.

Konservativas avsaknad av tidsenliga tagande från den egna idétraditionen har lett till att högern, i fråga efter fråga, alltjämt tycks veta vad som är rätt och riktigt men stundtals har svårt att uttrycka sig. Särskild märkbart har detta varit kring ”Dragqueen story hour” när självutnämnda högerdebattörer skulle tackla frågan: i vanliga ordning var det aspekten av slöseri med skattemedel (om än just familjers skattemedel) som fick bägaren att rinna över snarare än att barn mellan 2–7 års ålder tillåts  bli föremål för utklädda mäns sexuella fantasier.

Att argumentationslinjerna är spunna på materialistisk tråd beror dock varken på onda avsikter eller okunskap, utan snarare på en dålig vana. Det är helt enkelt en internaliserad liberal vana som många konservativa ännu inte blivit kvitt; och dessutom har inneburit ideologiskt merarbete snarare än mervärde.

För att konservatismen i vår tid ska kunna stå pall mot vänstern måste högern sluta klamra sig fast vid dessa libertära tendenser och i stället finna sina egna, sanna, ideologiska rötter. Utan dessa kommer vi aldrig finna effektiva förhållningssätt för att mota jakobinernas törst efter eviga revolutioner och normupplösning. Högern måste alltså vakna upp ur sin materialistiska och marknadsvurmande sömngång, klippa banden med den gamla alliansen och leta rätt på sina egna dogmer.

Länge har vi i Sverige felaktigt förknippat dogmer med stelbenta politiker som, i avsaknad av pragmatisk fingertoppskänsla, virrat sig fast i masten på ett ideologiskt sjunkande skepp. Men mer troligt beror flera av vår tids stora politiska misslyckanden på ett alltför principlöst tänkande, utan några värden eller mål att förhålla sig till. Det har alltså varit bristen på dogmer som har lett västvärlden in i vår politiska epok präglad av flerdimensionell alienation hos stora delar av befolkningen.

Dogmer bör inte förknippas med intellektuell slapphet utan bör snarare ses som en karta och kompass i en dunkel och föränderlig värld. Precis som G.K Chesterton skrev redan för 115 år sedan i boken Orthodoxy:

“The world is always changing. People grow old and things fall apart. True conservatives must be vigilant and active because there is a standard which we are aiming for and we cannot reach that standard trying to maintain the status quo."

Sålunda kan konservatism aldrig vara en permanent lista på konkreta förslag, som kan tillämpas i varje epok eller tid. Konservatism bör hellre vara ett sätt att anpassa den föränderliga samhällsutvecklingen till de önskade tidlösa ändamålen, som ligger i linje med vår dogmatik.

“But all “conservatism is based upon the idea that if you leave things alone you leave them as they are. But you do not. If you leave a thing alone you leave it to a torrent of change. If you leave a white post alone it will soon be a black post. If you particularly want it to be white you must always paint it again; that is, you must always have a revolution.”

Gamla vänsterfrågor kan därför över tidens gång bli höger. Ett tydligt exempel på detta i dag är hur socialdemokratin ser ut att givit upp striden i EU för att hålla den svenska modellen intakt som nu de konservativa, relativt ensamt, tvingas försvara. På samma sätt kommer högern troligtvis i framtiden behöva försvara vår svenska föräldraförsäkring mot inhemska familjeföraktande liberaler.

En begrundad dogmatik innebär alltså inte statiskt utan flexibelt tänkande. Den möjliggör koherenta argumentationslinjer som sträcker sig bortom paradigmatiska axiom och förhindrar oss från att trampa snett i sakfrågor. Med dogmer slipper vi dessutom att spela liberal Twister och slå knut på oss själva – för att på ett rumsrent sätt argumentera mot vänsterism. I synnerhet då det är samma liberala principer som har subventionerat de abnormiteter som vi bevittnar i dag.

Sagostunder på kommunala bibliotek kan vara bra, så länge de inte syftar till att pracka på små barn utklädda mäns sexuella fantasier. Föräldrar bör självklart få uppfostra sina egna barn precis som de vill – så länge de inte riskerar barnens hälsa genom undermålig kosthållning eller hjärntvätt. Likaså kan exempelvis akademisk frihet vara bra men endast så länge det leder till att kvalificerat arbete uträttas och att institutioner inte ängar sig åt nymarxistisk indoktrinering.

Chesterston skriver:

“We have mixed up two different things, two opposite things. Progress should mean that we are always changing the world to suit our vision. Progress does mean (just now) that we are always changing the vision. It should mean that we are slow but sure in bringing justice and mercy among men: it does mean that we are very swift in doubting the desirability of justice and mercy. […]

Progress should mean that we are always walking towards the new Jerusalem. It does mean that the New Jerusalem is always walking away from us.  We are not altering the real to suit the ideal. We are altering the ideal: it is easier.“

Lyckligtvis verkar det som att Chesterton får rätt. Runt om i hela västvärlden tycks konservativa ha vaknat upp ur sin materialistiska dvala och börjat inse att människor inte bara är atomer som råkat dyka upp på jordens yta av ren kosmisk slump. Konservativa har äntligen förstått att människan drivs av oikofila band till familjen, lokalsamhället, landet och gud. Dessa projektionsytor som i sig har egenvärde men som också utgör ändamålen med vår ideologi liksom det goda livet. De förblir den primära orsaken till att vi behöver diskutera trygghet, skola, kultur, sjukvård eller skatter, och därför måste också varje politiskt beslut som fattas förbli underdåniga deras behov.

Ur denna aspekt går det att säga vänstern hade rätt, allt är politik. Detta är vår konservativa dogmatik.

Markus Johansson, debattör