Ray Bradburys klassiska dystopi Fahrenheit 451 beskriver ett samhälle där regimen beslutat sig för att bränna alla böcker. Böcker anses nämligen vara roten till all sorg, vrede och misär som människan genomlidit, och i det nya, sorglösa samhället ska ingen människa någonsin behöva uppröras över deras innehåll.

Även om det i vår tid inte alls gått i närheten lika långt, så finns det en otäck likhet mellan Bradburys klassiska verk och vad vi just nu bevittnar i västvärlden. Statyer välts och vandaliseras, avsnitt från gamla komediserier tas bort ur streamingtjänsters repertoarer och klassikern Borta med vinden likaså. Förevändningen är att historiepersonerna och verken ska ha förespråkat en rasistisk världsbild och/eller använt rasistiska glåpord, sådant som inte hör hemma i den moderna världen. Att det som i fallet med komediserien Pang i Bygget handlar om att göra narr av en inskränkt dåre (John Cleese karaktär Basil Fawlty) som i sin dumdristighet använder sig av rasistiska glåpord, spelar mindre roll. Diskussionen verkar sedan länge slutat handla om det brutala mordet på George Floyd eller det amerikanska problemet med polisbrutalitet, nu är det hela samhällen som ska omstöpas.

Att vilja avskaffa rasism är förstås hedervärt, men frågan är på vilket sätt man uppnår det syftet genom att ägna sig åt historierevisionism. Som konservatismens fader Edmund Burke en gång skrev är samhället ett kontrakt mellan de som har levt, de som lever och de som i framtiden kommer att leva, och för att säkerställa nuvarande och framtida generationers välstånd kan du inte bara kapa arvet från de som tagit oss hit. Det var det som ordförande Mao försökte göra med den kinesiska kulturrevolutionen, och den kambodjanske diktatorn Pol Pot när han skulle skapa år 0. Alla som kan sin historia vet hur de försöken gick, och vill man se exempel på kulturplundring som ligger närmare i tiden är det bara att titta på talibanernas sprängningar av över 1000 år gamla Buddhastatyer år 2001 eller IS systematiska förstörelse av mesopotamiska kulturskatter.

En vanlig fultolkning av den konservativa ideologin – som stämmer när det kommer till dess mer extrema falanger – är att det handlar om att vara bakåtsträvande. Så är inte fallet. Det handlar heller inte om att säga att ”allt var bättre förr” eller att ha någon naiv uppfattning om att alla gårdagens människor hade rätt. Det handlar om att visa en vördnad för de generationer och de traditioner som byggt det samhälle vi lever i idag, och en insikt om att det är lättare att bygga vidare på det vi har än att återuppfinna hjulet.

Det är den här punkten som dagens antirasistiska demonstranter verkar missa. De tar liksom för givet att all rasism som har funnits, och som tyvärr finns än idag, är produkten av den västerländska kulturen. De inser inte att avskaffandet av slaveriet är en enorm mänsklig bedrift som fortfarande inte ägt rum i stora delar av världen, eller att den nolltolerans mot rasism som de flesta i våra länder ser som fullständigt självklar är långt ifrån allmänmänsklig. Som författaren och kolumnisten Douglas Murray brukar skriva är det i världens minst rasistiska länder som folk anser att den strukturella rasismen är mer utbredd än någonsin. I Qatar till exempel lever landets utländska gästarbetare, som hjälpt till med att bygga arenorna inför fotbolls-VM, under usla förhållanden, och i Kina sätts den muslimska minoriteten i koncentrationsläger, men ändå är det i väst som den största ilskan mot de upplevda orättvisorna tar plats.

Förutom att ha tagit bort statyer av forna slavägare så har även statyer av Winston Churchill och Abraham Lincoln vandaliserats av brittiska demonstranter. Inte ens Winston Churchill som hjälpte till med att befria Europa från en världshistoriens mest mordiska, rasistiska regimer och Lincoln som avslutade det amerikanska slaveriet ska alltså hyllas för sina insatser. Men det är inte bara döda vita män som hamnar i skottgluggen, även Gandhis staty i Leicester menar nu vissa demonstranter bör tas ned. I Sverige har trenden tack och lov inte riktigt fått samma fäste, men även här har tusentals personer skrivit under en namninsamling för att ta bort statyn av botanikens fader Carl von Linné, bland annat på grund av en seglivad myt om att det var han som ska ha startat det rasbiologiska institutet i Uppsala.

Och vem är det som säger var utrensningen av gamla historieverk och statyer ska sluta? Varför inte i sann Fahrenheit 451-anda bränna upp alla Astrid Lindgrens böcker, eftersom hon i Pippi-böckerna använder ordet negerkung? Varför inte ta bort Karl XII:s staty i Kungsträdgården? Han ägnade ju nästan hela sin tid som kung åt att kriga. Och varför nöja sig med statyer i väst, borde vi inte också tvinga mongolerna att ta ner deras jättelika staty av Djingis Khan? Under hans erövringar mördades trots allt miljontals människor över hela den eurasiska kontinenten.

Att vörda forna personers minne är inte detsamma som att säga att de gjorde allting rätt; Carl von Linné, Winston Churchill, Abraham Lincoln och Gandhi hade alla tankar och idéer som vi idag betraktar som fel. Det hade också alla andra människor som levde på deras tid. Men det gör inte deras bedrifter och bidrag till mänskligheten mindre fantastiska. Det är tack vare dem och miljontals andra som vi kommit dit vi kommit idag. Att radera dem från historieböckerna är också att radera deras bedrifter, och att oundvikligen påbörja vandringen ner i tyranniets becksvarta avgrund. Det, om något, kan vi lära från historien.

Oliver Dagnå, gästskribent