Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

”Jag har gått ur Svenska kyrkan eftersom jag inte tror på Gud”, hör jag många säga. Just brist på kristen tro uppges oftast som orsak vid utträde ur kyrkan. I min egen bekantskapskrets låter det lite annorlunda. Där har flera i besvikelse begärt utträde på grund av politiska utspel från kyrkan.

Den negativa trenden med färre medlemmar är nedslående och får konsekvenser för Svenska kyrkans framtid. Jag förstår dem som väljer att lämna kyrkan, men beklagar deras beslut och föreslår återinträde. Sverige må vara ett av världens mest sekulära länder och kyrkan skild från staten. Man må tycka att religion är något privat som man inte känner behov av och som kan utövas av var och en som vill. Men den tradition och det kulturarv som kyrkan förmedlar är inte en privatsak som lätt kan viftas bort.

Med sina 3400 kyrkor, av vilka de flesta har hundratals år på nacken, har Svenska kyrkan ett unikt kulturarv, Sveriges största. Men inte bara det. Innanför kyrkans väggar har generationer människor genom århundraden firat gudstjänst, döpts, konfirmerats, vigts och begravts. Förfäderna har samlat ihop till sina bykyrkor och ligger begravda på kyrkogårdarna.

Vi är födda in i kyrkan, liksom vi är födda in i en familj. Kyrkan står för ett tusenårigt sammanhang. Man kan bli trött på sin familj, ja rentav tokig, man kan vända den ryggen, men det är svårt att gå ur den. Den är en del av ens identitet. På liknande sätt är det med kyrkan.

Flera konservativa tänkare som från början inte bekänt sig som kristna talar oftare om värdet av kristen tradition. Jordan B Peterson som tidigare deklarerat att han inte går i kyrkan, uppmanar till kyrkogång och tycks treva sig fram mot en kristen tro. För en tid sedan publicerade före detta ateisten Ayaan Hirsi Ali en kristen bekännelse, vilken väckte stor uppmärksamhet.

Roger Scruton har skrivit en hel bok om kyrkan, Our Church: A Personal History of the Church of England (2012). Gripande berättar han om sin far som var både kommunist, ateist och republikan, men som satt i tårar då han såg Elizabeth II krönas till drottning. Till och med för en inbiten ateist är kyrkan helig och ett rum för högtidlighet, ro och ljuständning. Kyrkan, skriver Scruton, är en unik institution som vi behöver för att ingå i ett sammanhang, i en social och andlig gemenskap. Kyrkan förenar oss.

Men vad göra om man känner att kyrkan inte förvaltar sitt arv? Om det vi ser är dekadens? If the chuch is broken, then fix it, säger Peterson. Det säger jag också. Var med och bygg den kyrka som är din, den som dina förfäder bidrog till. Återskapa den folkkyrka som en gång fanns. Var medlem, gå i kyrkan. Kyrkan blir vad vi gör henne till. Vissa saker går inte att ändra, men det är bara bra och ger den konservative något att hålla fast i, hur progressivt det annars framstår som. Mässan finns kvar, med texter som lästs och sjungits i nästan tvåtusen år.

”Vi behöver bygga ett andligt folkhem”, löd en rubrik i Dagens nyheter i midsomras, till en artikel författad av tidigare chefredaktören Joachim Berner. Frimodigt och öppenhjärtigt berättade han om sitt andliga sökande i samband med en livskris. Sin kyrkliga hemvist hittade han slutligen i Katarina kyrka i Stockholm.

Svaret på en sådan längtan blir annars för många katolska kyrkan, som till skillnad från andra kristna samfund ökar i medlemsantal. Det är glädjande att människor hittar till tron och kyrkan, men samtidigt synd att de inte finner vad de söker i Svenska kyrkan. Katolska kyrkan tillåter inte dubbelanslutning, så den som går med där får lydigt gå ur Svenska kyrkan.

Trots medlemstapp och svikande besökssiffror vid gudstjänster står kyrkan kvar. ”Gammal är kyrkan, Herrens hus, / står, medan mänskoverk faller. / Mäktiga torn har blivit grus,/ klockorna ännu oss kallar”, sjunger vi i psalm 56. Att kyrkan står kvar är dock ingen självklarhet.

Om vi i framtiden vill slippa att se våra kyrkor bli till restauranger, hotell, butiker, bibliotek eller moskéer, gäller det att vi håller fast vid det vi har. Kyrkornas framtid står på spel. Därför önskar jag en nationell samling kring kyrkorna, för dess framtida bevarande. Jag vill inte bara uppmana till medlemskap, utan också regelbundna kyrkobesök. Kyrkan kan bli ett opolitiskt, kristet hem för alla bekännande kristna och kulturellt kristna. Detta andliga folkhem behöver vi dock inte bygga med social ingenjörskonst. Det finns redan. Kyrkorna står där de står. Det gäller att vi uppsöker dem.

Martina Björk