Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.
Vad är egentligen svensk kultur? Jul, kristendom, midsommar, jantelagen ("du ska inte tro att du är något"), konsensus och lagom är vad vissa skulle räkna upp. När Ulf Kristersson välkomnade president Macron till Sverige nämnde han fika, köer, kläder efter väder och konflikträdsla. Oikofober (personer som hatar eller nedvärderar den egna nationen, kulturen och dess folk), som Mona Sahlin uttryckte det så här: "Jag har ofta fått frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker." Statsminister Fredrik Reinfeldt sa: "Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån." Kanske är det dessa makthavares retorik som har format synen på vad svenskhet är.
I Sverige är det kontroversiellt att servera fläsk i skolmatsalen, att fira skolavslutningar i kyrkan, att hissa flaggan på offentliga platser, att sjunga "Den blomstertid nu kommer" för att förminska sin egen kultur i ett mångkulturellt land och istället värdesätta andra kulturer mer i tron att detta skulle motverka främlingsfientlighet. Synen på medborgarskap har också varit naiv, där vistelse i landet under ett visst antal år har varit tillräckligt. Debatten om att testas för medborgarskap, som att fråga vem som skrev Gösta Berlings saga (vilket inte ens vice statsministern kunde svara på), väcker frågor om relevansen av sådan kunskap.
I samtliga politiska partier råder uppfattningen att så länge du har ett jobb, bidrar till välfärden och talar hyfsad svenska, då är du svensk. Sverige är ett tolerant land i den bemärkelsen att härkomst oftast är oväsentligt för att uppfattas som svensk; språk och laglydnad prioriteras jämfört med andra länder, som ofta kräver anpassning till religionen. Men om en pappa, som är ingenjör till yrket och väletablerad, kontrollerar sin dotter efter jobbet, kan man då fortfarande säga att han är svensk? Det krävs att vi erkänner att det finns något svenskt, så att man inte sätter kaffet i halsen när man läser nyheten att "svenskar" (sic!) har dömts till döden efter mordet på Benzema. Är dessa "svenskar" Pelle och Kalle, eller baseras det på medborgarskap och födelseplats? Ordet "utländska" hade varit mer passande.
Varje år blossar debatten upp om vilken flagga man ska ha på sin studentmössa. Minoritetsgrupper får oftast höra argument som att det var svenska skattepengar som finansierade deras utbildning, inte Irak eller Afghanistan. Samtidigt uttrycker minoriteten att de inte identifierar sig som svenskar. En debatt utan motstycke. Den stora frågan borde vara varför svenskar inte bär sin flagga? Därefter kan vi diskutera varför personer med utländsk bakgrund inte gör det.
I Malmö stad önskar man under julen Malmöborna "alla fina helgdagar" på sin webbplats istället för "god jul". Är Malmö ett exempel på förminskande av svensk kultur, med skattefinansierad Eid-festival istället för Valborg? Där hederskultur förekommer i förskolor, där barn inte får umgås med motsatt kön och inte får ha "opassande" kläder på sig. Personalen, som ofta själv är utsatt för hederskultur eller hotad av familjer, tvingas anamma denna kultur på svensk mark, medan det styrande partiet inte vågar markera av rädsla för att förlora röster.
Denna text är inte ett sätt att frånta invandrare sitt eget ansvar att bli en del av det svenska samhället. Givetvis är det nödvändigt att som nyanländ aktivt vilja och sträva efter att bli en del av samhället, samtidigt som majoritetssamhället måste visa vägen och vara tydliga med vad som har format vårt fina samhälle och inte vika sig när minoritetsgrupper ställer krav på att få utöva sin kultur. Annars blir det som att vandra utan karta och kompass. I den bästa av världar skulle jag vilja se svenskar som vågar stå upp för patriotiska, svenska värderingar och normer. I den bästa av världar skulle svenskar bära svenska folkdräkter på nationaldagen, inte bara på Skansen.
I en tid där politiker och journalister bråkar om ordet "folkutbyte" (när majoritetsbefolkningen blir en minoritet på grund av en stor migration) som något högerextremt istället för att lösa problemen, är det viktigt att tala klarspråk. Folkutbyte, mångkultur, demografisk förändring – kalla det vilket PK-ord du vill, men du kan inte motsäga statistiken från SCB som visar att 35 % av befolkningen har utländsk bakgrund. I en tid då ett folkutbyte pågår, är det viktigare än någonsin att svenskar visar stolthet för sin nation, utan att det anses rasistiskt. Svensk kultur handlar inte bara om traditioner och mat utan också om värderingar, och där är Sverige världsbäst.
Helen Hassan