I.

Ungefär samtidigt som jag hösten 2019 läste juristprogrammets kurs i straffrätt vid Lunds universitet, upptäckte jag en av Townes Van Zandt's mest kända låtar, Pancho and Lefty.

Van Zandt är en av de främsta countryartisterna genom tiderna, och Pancho and Lefty är ett av hans främsta verk. Låten handlar om en vilda västern-duo (som heter Pancho och Lefty, go figure), men är i typisk Van Zandt-stil ingen äventyrsvisa, utan en tämligen ledsam berättelse. Lefty förråder Pancho till polisen ("federales"), och allting slutar med att Pancho skjuts ned i förtid, medan Lefty får leva vidare, tyngd av skuldkänslor över sitt förräderi.

I sista versen (3:46 i videon) ger dock Van Zandt berättelsen en betänklig vändning:

"Pancho needs your prayers that's true
but save a few for Lefty too
He just did what he had to do,
oh, and now he's growing old

[...]

A few grey federales say, they could of had him anyday
they only let him go so wrong, out of kindness I suppose"

Denna avslutning, och i synnerhet de sista två raderna, bär något djupt inom sig. Van Zandt avkunnar en mild dom mot Pancho och Lefty, och vem kan väl i sitt hjärta känna annorlunda? Deras liv var en sorglig historia, som präglats av sorgligt förfall och som fick ett mycket sorgligt slut.

Sista meningen om federales är däremot till ytan lågmäld, men bär inom sig en stark vrede och ett betydande mått av klander. Federales skryter om att de tidigt kände till vad Pancho och Lefty gjorde, och om hur de när som helst hade kunnat sätta stopp för dem. På ett helt annat sätt än Pancho och Lefty kunde de alltså överblicka situationen, och se hur det hela måste sluta.

Men istället för att gripa in ordentligt, så valde federales att låta de två unga männen gå så långt nedför den branta, sneda vägen att det inte längre var möjligt att vända om.

Varför?

II.

Kurslitteraturen på juristprogrammet hade upp till straffrättskursen i regel hållit mycket hög kvalité, och kurslitteraturen i straffrätt utgjorde därför ett oväntat och mycket ovälkommet undantag. Nedan följer ett utdrag ur den sanslöst usla boken Straffrättens påföljdslära, 5:e upplagan, av Nils Jareborg & Josef Zila, s. 80:

"Mycket tyder på att den allmänna repressionsnivån är av liten allmänpreventiv betydelse [...] Sannolikt är en hög repressionsnivå kontraproduktiv. Särskilt stränga straff är korrelerade med frekvent mycket allvarlig brottslighet; människorna lär sig kanske att använda våld av statsmaktens egen våldsutövning."

Påståendet ovan är slutklämmen på författarnas utläggning kring empirisk allmänprevention, och kan även fungera som en enkel sammanfattning av deras negativa syn på användningen av straff överlag.

Inledningsvis konstaterar jag, att Jareborg och Zila har rätt i att det finns länder som är mycket våldsamma, fastän de har ganska hårda straff. Ett utmärkt exempel, som författarna faktiskt använder senare i framställningen, är USA; så låt oss titta lite närmare på USA.

USA har sedan länge varit ett mycket våldstyngt land jämfört med Skandinavien. Nedan följer en graf över mord i USA, klippt ur https://blogs.berkeley.edu/2010/06/16/a-crime-puzzle-violent-crime-declines-in-america/:

Dessa siffror kan jämföras med Sverige, som 1976 hade lite drygt ett mord per 100000 invånare (BRÅ 2019:6 s. 15). Lägg förövrigt gärna märke till att mord i USA faktiskt minskar under tiden för andra världskriget, det vill säga, den tid under 1900-talet då den amerikanska staten brukade som allra mest våld och aktivt uppmuntrade till rashat mot japaner.

USA är inte det enda landet som det går att testa Zilas och Jareborgs tes på. Åren efter att Hitler och hans nazistpack – företrädare för en av de mest våldsfanatiska, hatiska och repressiva ideologier världen någonsin skådat – tagit makten över den tyska staten, så ökade den grova våldsbrottsligheten inte alls eller bara marginellt (jämför speciellt Mord und Totschlag, Fahrlässige Tötung samt Leichte, gefährliche und schwere Körperverletzung från 31 till 39):

(Notera att den explosiva uppgången för Widernatürliche Unzucht var för att nazisterna av förvirrade ideologiska skäl lagförde homosexualitet i mycket större utsträckning än tidigare; knappast bevis för att befolkningen lär sig använda våld genom statsmakten.)

Det framstår, mot bakgrund av allt det ovanstående, som betydligt mer sannolikt och logiskt att den hårda repressionen i exempelvis USA är en reaktion på den särskilt grova våldsbrottsligheten snarare än en orsak till den. Det går till och med att tänka sig att USA hade varit ännu värre om inte straffsystemet varit så drakoniskt hårt, även om stödet för detta är svagt.

Vad som däremot inte går, det är att på basis av en naken korrelation killgissa att den höga brottsligheten i länder som USA har sin grund i att de stränga straffen lär människor att vara elaka mot varandra, som om de vore blint efterhärmande apor. Sådana resonemang förväntar jag mig från ungdomsförbundspolitiker från vänsterkanten, inte från professorer i straffrätt.

Liknande spekulativa och korkade idéer återkommer gång på gång i boken, och ändå, ändå, så är Straffrättens påföljdslära en aperitif, jämfört med huvudrätten Kriminalrättens grunder, andra upplagan, av Magnus Ulväng, Petter Asp & Nils Jareborg, 2013.

III.

Kriminalrättens grunder inleds, likt många andra kursböcker i juridik, genom en kort överblick över själva syftet med lagregleringen på områden, tillsammans med några allmänna tankar kring systemets utformning och idémässiga grunder. Detta är i sig inget konstigt, utan bidrar tvärtom ofta till att öka förståelsen.

Redan tidigt står det emellertid klart, att Kriminalrättens grunder skiljer ut sig från mängden. På sida 55-58, avdelning 1.4.7 Om ideologiska motsättningar inom straffrätten, utvecklar författaren (justitierådet Petter Asp) fundamenten för sitt ideologiska ramverk genom en förbluffande post-modern utläggning om vetenskap och kunskap:

"På samma sätt som det finns behov av att i ett rättssystem skilja mellan principer och regler, finns det i vetenskapen, etiken och politiken ett behov av att skilja mellan ideologier och teorier. Vetenskap handlar i sina grundläggande delar mer om att skapa verklighet än om att beskriva verklighet."

Asp fortsätter genom att ge en ännu mer tveksam syn på den senaste tidens straffpolitiska historia:

"Under de senaste årtiondena har över hela västvärlden samma fenomen uppträtt: en starkt ökad politisering av straffrätten, pådriven av ensidigt populistiska massmedier."

Därefter uppställer Asp två par av "ideologiska motpoler" inom straffrätten, enligt följande:

/

Rättsstatlighet - effektivitet

Proportionalitet - prevention

Humanitet - lag och ordning

Radikal brottsideologi - kollektivistisk brottsideologi

Självkritisk straffrättsmoral - moralistisk straffrättsmoral

/

Vad som följer på denna uppställning är synnerligen belysande, och värt att citera utförligt:

"13. För oss är det tydligt att en ensidig betoning av de begrepp som står till höger i uppställningen leder i riktning mot statsterrorism. Det är vår förhoppning att det förstnämnda ideologiska mönstret dominerar den här boken, i den mån 'gällande rätt' inte lägger oöverstigliga hinder i vägen. Kärnfrågan är om det är en huvuduppgift för straffrätten att (på annat sätt än genom sin existens) bidra till att lösa sociala eller samhälleliga problem.

Vår uppfattning är att det inte finns något empiriskt stöd att straffrätten duger till detta. Även om straffrättens existens bidrar till att undertrycka oönskat beteende, är det för dess utformning viktigare att den bidrar till att förhindra maktmissbruk. Straffrätten skall vara ett hinder, inte bara för brottslingar, utan också för myndigheter och politiker." (Min fetstiltning och styckeindelning).

Citatet ovan kastar oss onekligen rakt in i kärnfrågan. För vanligt folk är det nämligen en självklarhet att straffrätten finns till för att lösa åtminstone ett mycket specifikt samhälleligt problem; att vanligt folk utsätts för brott. Vanliga människor i en demokrati, tror på att staten finns till för dem, och litar på att domare och tjänstemän ser det som sin plikt att tillämpa lagen på ett objektivt sätt som bidrar till att skapa ett tryggt samhälle.

Asps formulering ovan är dunkel ("på annat sätt än genom sin existens", jaha, vadå, genom sin metafysiska Geist då eller?), men såsom andemeningen måste förstås menar han att ändringar av straffrättens innehåll och system överhuvudtaget inte är tjänliga såsom instrument för att avhjälpa samhällsproblem.

Detta är ett häpnadsväckande påstående, som bara en extremt blåst person kan svälja. All empiri visar tvärtom att straffrättens utformning har stor påverkan på människors beteende och de problem som följer därav, även på detaljnivå. En relativt färsk studie från 2013 talar exempelvis starkt för att skärpta straff för återfall kan leda till betydande inkapaciteringseffekter, som påtagligt minskar brottsligheten. För en ännu mer detaljerad redogörelse av det empiriska läget, rekommenderar jag Christian Berggrens utmärkta artikel om ämnet i Kvartal.

Man behöver dock i grund och botten inte vara kriminolog, jurist eller ens samvetsgrant insatt i empirin, för att förstå att ett väl utformat straffrättsligt system kan bidra till att förbättra och förädla ett samhälle, lika mycket som ett dåligt utformat kan bidra till att det förfaller. Asps påstående att straffrätten inte duger till att lösa sociala problem eller samhällsproblem är så befängt, så skrattretande verklighetsfrånvänt, att det räcker med vanligt sunt förnuft för att vederlägga det.

Vidare är det uppenbart att vilka prioriteringar som bör göras i straffrätten är en helt och hållet kontextuell fråga, som är beroende av förutsättningar i det enskilda fallet. Ett land med lite våld där våldet stadigt minskar kräver självfallet helt andra regler och prioriteringar än ett där våldet ökar och antar mer elakartade former.

Asps självgoda, plågsamt okunniga resonemang är emellertid kännetecknande för många halvbildade över- och medelklassmänniskors världsbild. I takt med att gemene man blivit alltmer missnöjd med de kraftigt ökade våldtäkterna, skottlossningarna, rånen mot barn et cetera och krävt åtgärder, har det samtidigt uppstått en motreaktion, där somliga "bildade" människor envist förnekar att ökningen av den grova brottsligheten överhuvudtaget ägt rum. Samma grupp vill inte heller godta några skärpta straff eller förstärkta befogenheter för ordningsmakten.

I grunden tror jag att detta fenomen är en följd av att den växande gruppen semi-intellektuella i samhället har ett ovanligt starkt psykologiskt behov av att känna sig upplysta och "över" kreti och pleti, vilket i sin tur paradoxalt förleder dem att tro på nonsens. Vanliga människor tror ju i allmänhet varken på ett USA-hårt system, eller en Aspig "humanistisk" straffrätt, utan har betydligt mer nyanserade åsikter.

Det nyss sagda kan illustreras genom ett konkret exempel från verkligheten. Förra veckan drabbades Sverige av ytterligare en våldstragedi, då en ung man sköts till döds i Rinkeby. Kort efter mordet, pratade SVT med oroliga och modfällda kvinnor i området. Vad en av småbarnsmamma därvidlag yttrar, åskådliggör klyftan mellan välbeställda "bildade" människor som Asp, och vanligt hederligt folk som tvingas leva i eländet de förstnämndas idioti skapat:

"Hon ställer sig frågan när det här ska ta slut och vad man ska göra åt det.

– 'Som Danmark. Ha hårdare straff.'"

Exakt hur straffrätten bör se ut för att bäst stävja brottsligheten är samtidigt en komplicerad fråga, som inte är möjlig att svara på generellt. Svaret är inte alltid höjda straff, utan bästa policyn är avhängig en mängd faktorer, varav de främsta torde vara det enskilda brottets karaktär, den genomsnittliga karaktären på de som brukar begå det brottet, samt de samhälleliga förhållandena i landet i övrigt.

Ibland är det motiverat med hårdare straff, ibland med status quo, ibland faktiskt (och nu vet jag att ni drar efter andan) med lindrigare straff eller avkriminalisering. För en mer utförlig redogörelse för dessa tankegångar se återigen Christian Berggrens artikel i Kvartal.

Synbart för envar är dock, att straffrätten både kan och bör användas för att lösa samhälleliga problem, och i synnerhet sådana problem som består i att oskyldiga människor tillfogas onödigt lidande av andra människor genom omoraliska gärningar.

IV.

En del av Asps utläggning ovan återgav jag i fetstilt. Låt oss upprepa den:

"Straffrätten skall vara ett hinder, inte bara för brottslingar, utan också för myndigheter och politiker."

Petter Asp får tycka vad han vill om hur den straffrättsliga politiken bör se ut. Han bevisar genom sina hopplösa resonemang att han inte satt sig in i problemkomplexet ordentligt och knappast är värd att ta på allvar, men precis som alla andra har han yttrandefrihet, och vill han skriva korkade saker är det hans rätt.

Problemet är att den tankevärld som Petter Asp företräder numera genomsyrar stora delar av den alltmer homogena juristkåren, och att juristkåren blir alltmer villig att utnyttja sin alltmer privilegierade ställning för att vägra genomföra politik den inte tycker om. Asp erkänner öppet att han anser att lösningen av straffrättsliga problem kräver att man tar ideologisk ställning, Kriminalrättens grunder, 2:e upplagan, s. 55:

"Den tes som förs fram är att man måste räkna med att lösningen av många straffrättsliga problem på något sätt beror på att man tar ställning i straffrättsideologiskt hänseende."

I NJA 2017 s. 794, bedömde Högsta domstolen (det vill säga, vår gode vän Petter Asp tillsammans med två kollegor) i linje med denna tes att innehav av fem helautomatiska automatkarbiner på allmän plats av urkorkade skäl inte var synnerligen grovt vapenbrott, vilket medförde en strafflindring för gärningsmännen på ett antal månaders fängelse. Två justitieråd var skiljaktiga, och ville bedöma gärningen som synnerligen grovt vapenbrott.

I NJA 2016 s. 3 vägrade Högsta domstolen genom ett inte självklart (men i detta fall i ärlighetens namn inte heller helt tokigt) resonemang, att godta en straffskärpning för mord som lagstiftaren genomfört, och konstaterade att domstolens tidigare praxis (där standrardstraffet är 14 års fängelse) alltjämt skulle vara gällande.

I NJA 2011 s. 563 & NJA 2012 s. 45 inskränkte Högsta domstolen helt opåkallat möjligheterna att fälla berusade människor som begår brott, ett barockt tilltag som Petter Asp, långt innan han blev justitieråd, aggressivt försvarade i Svensk juristtidning 2012 s. 337.

Det finns fler exempel på förtäckt judiciell aktivism än så här, men jag nöjer mig med dessa fyra konkreta domar. Därutöver är det tydligt att domstolarna på en aggregerad nivå ständigt lägger sig i den lägre änden av straffskalorna, och konsekvent dömer ut tämligen lindriga straff även för grov brottslighet, och alldeles särskilt vid grova brott av yngre.

Denna rättsskipning är inte självklar. Det handlar inte sällan om medvetna och i många fall aktivt lagstiftningsfientliga beslut fattade av de som satts att tillämpa lagen, och det är farligt att inbilla sig att de påtagligt lindriga påföljderna i Sverige enbart är en följd av politikers ovilja eller senfärdighet (även om det definitivt är huvudförklaringen).

Ty straffrätten skall vara ett hinder, inte bara för brottslingar, utan också för myndigheter och politiker.

V.

Asp kallar den straffrättsideologi han sållar sig till för humanistisk.

De tilltalade i NJA 2017 s. 794 fick något års fängelse respektive några månaders sluten ungdomsvård. Vid det här laget är samtliga på fri fot, och kanske kommer de att bättra sig. Det finns många exempel på människor som begått förhållandevis allvarliga brott och kommit tillbaka, och jag tror inte på att hålla människors misstag emot dem för all framtid.

Samtidigt tror jag inte heller på att vara blind inför verkligheten. Att ha ett antal automatkarbiner med sig ute på stan i späd ålder bådar knappast gott inför framtiden, och chansen att de tilltalade lärt sig bot och bättring av ett fåtal månader på anstalt är ganska låg. Utan att vara säker, misstänker jag att ett hårdare straff hade varit bättre såväl för gärningsmännen som för samhället i det här fallet.

Vi kan förstås ändå döma ut ett lindrigt straff, med hänvisning till Asps så kallade humanism och "defensiva straffrättsideologi". De lär som sagt knappast tänka om på den korta tiden, och när de släpps fria kan det mycket väl bli så att de begår fler brott, orsakar mer lidande och ikläder sig allt tyngre moralisk skuld. Kanske slutar det med att någon av dem begår en ogärning, som det egentligen bara finns ett enda sätt att sona för.

Vi kan också utnyttja reglerna fullt ut och ge samtliga strängare straff, som jag vill, grundat på individuellt och allmänt preventionstänkande. Inga löjligt hårda USA-straff på 40 år, det är improduktivt (straff på så höga nivåer har diminishing returns); men låt säga ett mediumstraff för synnerligen grovt vapenbrott, 9 kap 1 a § andra stycket vapenlagen; 5 års fängelse.

Det blir naturligtvis tråkigt för dem, och man måste förstå att fängelse inte i sig gör någon bättre, om det inte förenas med en genuin möjlighet att välja en annan väg i livet; ingen blir snäll av stryk som Bamse formulerade det. Samtidigt vet vi att högre ålder korrelerar med minskad brottsbenägenhet, och dessutom begår de knappast några brott medan de sitter i fängelse. Sannolikheten är rätt god att vi kan förhindra en hel del lidande genom denna åtgärd.

Ett annat exempel. Uppdrag granskning rapporterade hösten 2019 om Hassan, som vid 19 års ålder begått sisådär 200 brott, varav senast ett brutalt rån, men på grund av ungdomsrabatten snart skulle vara på fri fot igen. Några månader senare, mördade Hassan en oskyldig människa genom en kollision i en meningslös biljakt.

Händelseförloppet är illustrativt. Antingen ger vi nämligen människor som Hassan lindriga straff, tills det går så långt att de dödar oskyldiga; eller så sätter vi dem i fängelse länge, hindrar dem från att skada andra åtminstone så länge de är inspärrade, och ger dem en ny chans när de kommer ut.

Vilket av dessa alternativ tycker du är mest humant?

VI.

Att justera svensk påföljdspraxis så att domstolarna mätte ut rimligare straff, hade inte varit särskilt svårt. Brottsbalkens allmänna regler om påföljdsval innehåller medvetet få absoluta bud, och ger domstolarna goda möjligheter att genom påföljdsval söka säkerställa att ingen åsamkas onödig skada, eller ikläder sig onödig moralisk skuld. Med lite snabba ändringar från lagstiftarens sida, hade flexibiliteten lätt kunnat bli ännu större.

Det spelar dock samtidigt ingen roll hur omfattande möjligheterna är, om man obstinat vägrar att utnyttja dem. Tankarna vi stiftat bekantskap med ovan är föga originella, men de har satt sina klor djupt i betydande delar av det juridiska etablissemanget, och inflytelserika jurister som Petter Asp – och inte minst kursföreståndarna på vår kurs i straffrätt, som valt ut dessa förljugna böcker åt unga, stressade och lättpåverkade studenter – kämpar hårt för att de skall prägla också nästa generation av svenska jurister.

De som drabbas hårdast av elitens förstockelse är primärt vanligt folk, vars tillvaro stadigt försämras i takt med att vålds- och sexualbrottsligheten tilltar och blir mer elakartad. Men samtidigt är det viktigt att förstå, att rättsskipningen inte bara sviker brottsoffren och samhället i stort. Den sviker i många fall faktiskt också brottslingarna, genom att låta dem gå så långt nedför brottets bana att det blir för sent.

Asps med fleras humanism är således en skenhumanism. Den syftar överhuvudtaget inte till att förbättra människors tillvaro, utan går snarare ut på att blidka halvbildade människors egon och tillfredsställa deras behov av att känna sig upplysta och goda. Behållningen av denna skenhumanism, blir mycket riktigt ett väldigt lidande för alla inblandade.

Eller, som Townes Van Zandt uttryckte det:

A few grey federales say,
they could of had him anyday
They only let him go so wrong
Out of kindness, I suppose