För den som följer nyhetsrapportering är det svårt att undgå den hjärtskärande berättelsen om den lilla flickan Esmeralda eller “lilla hjärtat” som hon också kallades. En flicka som av sin familjehemsmamma beskrivs som “otroligt kärleksfull” och “lätt att älska”. Esmeralda fick inte ens en uppleva sin fjärde födelsedag.

Hon dog ett antal timmar efter att ha fått utstå ett svårt trauma mot huvudet. Enligt obduktionsrapporten fanns det goda chanser för henne att överleva detta. De biologiska föräldrarna som hade hand om henne, vägrade att ta henne till sjukhus. Detta för att det nog hade uppdagats att hon drogats med narkotikaklassade preparat. Hon dog några timmar senare. Inte ens i döden ville de biologiska föräldrarna skänka Esmeralda den mänskliga värdighet som hon förtjänade. Hon upptäcktes först flera dagar senare, inpaketerade i filtar och plast.

Det är svårt att förstå hur man kunde låta de biologiska föräldrarna ta hand om Esmeralda från första början, och det blir än svårare att förstå när man tittar närmare på fallet.

Den enda förklaringen jag hittar är att det måste finnas ett fel i det svenska skyddet av barn som grundar sig i övertolerans, överjuridisering, en allmän ängslighet och rent flum.

I min mening fanns det en övertro på ett självklart band mellan barn och deras biologiska föräldrar.

I Esmeraldas fall innebar det att det skulle vara i hennes intresse att sammanföras med två personer hon aldrig träffat under sina tre första år i livet. Esmeralda var för liten för att förstå vad en “biologisk” familj innebar. Hennes biologiska föräldrar var som främlingar för henne. Istället såg hon av självklara skäl sin fosterfamilj som sin riktiga familj. Denna familj tog emot henne som sin egen och älskade henne som deras dotter och lillasyster.

Detta fall belyser också hur fel det kan bli när domstolar utdelar vårdnaden om barn på samma rigida sätt som när de ger någon rätt till egendom.

Kammarrätten gick på ett så kallat prejudikat, dvs ett tidigare domslut angående en annan person som nu fick vara vägledande även i detta fall. Prejudikatet gick ut på att när man bestämmer huruvida ett barn ska flyttas till sina biologiska föräldrar så ska ingen hänsyn tas till den anknytningen ett barn har fått hos sitt familjehem. Med det så valde juristerna att flytta en då snart 3 årig flicka, från den familj hon hade haft hela sitt lilla liv, till två helt okända människor.

Som berättat i inledningen slutade inte denna tragiska historia där.

Det visade sig att de biologiska föräldrarna, som i det heliga biologiska bandets namn skulle ges en ny chans, var rena rama mardrömsföräldrarna. Pappan var våldsam, kriminell och återfallsmissbrukare. Mamman var även hon återfallsmissbrukare, vilket ledde till att Esmeralda hade fötts med abstinensbesvär. Resultatet blev ett helvete för den lilla flickan, och slutade i hennes död.

Det är förstås få av dessa barn som går ett så tragiskt öde till mötes som Esmeralda gjorde. Även om en sådan här berättelse är en för mycket, så är en dålig uppväxt fortfarande något som kan förstöra liv. Att låta labila föräldrar ta hand om ett barn ter sig är för mig som ett cyniskt socialt experiment; kan föräldrar med bakgrund av grov missbruksproblematik, psykiska problem, kriminalitet och vanvård bättra sig så pass att de kan ge ett barn en värdig uppväxt?

Det kanske ter sig nedvärderande, förnedrande och stigmatiserande att stämpla någon som en dålig förälder.

Faktumet är dock att samtidigt som det är ett personligt misslyckande för en vuxen att anses olämpliga att ha hand om ett barn, så är det en fullkomlig katastrof för ett barn att få olämpliga föräldrar. Att tvinga en vuxen att ta ansvar för sitt leverne och riskera att kränka dess självbild, är ett fullt rimligt pris för att garantera ett barns välmående.

I denna fråga måste konservatism även se till samhällets bästa.

En stor del av Sveriges kriminella och socialfall har växt upp under svåra omständigheter. Vi måste våga ställa krav på de som ger sig själv privilegiet att ta hand om kommande generation. Det är i allas egenintresse att barn växer upp och blir till friska och sunda vuxna.

Det finns också exempel på barn som ett stort antal gånger flyttats mellan olika familjehem.

Att få växa upp i ett tryggt och kärleksfullt hem där man får knyta an till andra människor är otroligt viktigt. Konservativa, som under lång tid fäst mycket vikt vid kärnfamiljen, förstår detta. Att arbeta för att förhindra att barn flyttas runt, utan får stadga sig i en familj, är en viktig del i kampen för utsatta barn. Att arbeta för att utföra regelrätta inomstatliga adoptioner så tidigt som möjligt i barnets liv, vore ett sätt att hantera detta. Det sker redan lyckliga adoptioner med barn från utlandet, det borde även funka inom Sveriges gränser.

Vi accepterar i samhället att vissa personer inte kommer kunna ta ansvar för olika saker av vitt skilda anledningar. Det anses exempelvis olämpligt att vissa människor får ansvar inom olika yrken och uppdrag, till och med gällande körkort. Vi förstår att det är bäst så. Varför kan inte vi acceptera samma resonemang gällande det otroligt svåra ansvaret att ta hand om ett barn?

Henrik Bark, ledamot för Konservativa Föreningen Uppsala