Kan man lära sig av politiska tankar som är mer än två tusen år gamla? Har Aristotles idéer någon relevans för oss i dag? Det enkla svaret är ja. Politikens utmaningar är människans egna problem och inget kan ge oss mer klara perspektiv på nutiden än historien.

Aristoteles utgör den största av alla västerländska filosofer. Ingen person har haft mer långvarig politisk relevans för västvärlden än Aristoteles och hans lärare Platon. De är också de mest väldokumenterade av filosoferna och källäget är i överlag gott. Aristoteles texter kan vara snåriga och ofta framförs idéerna utan någon solklar systematik. Samtidigt bär nästan varje tankegång på goda och intressanta synpunkter.

Vilka är då de centrala tankarna hos Aristoteles som kan ge oss perspektiv på vårt nuvarande politiska landskap?

Hans tankar om samhällsfrågor finns framförallt samlade i hans två verk; Politiken och den Nichomakiska etiken. De är inte skrivna av Aristoteles själv utan föreläsningsanteckningar som organiserats efter hans tid. Aristoteles tankar i dessa två verk är så rika att jag bara valt att ta upp tre olika ämnen. Det är ämnen som dock kan ge perspektiv på den moderna politiska debatten.

Den första insikten är att människan är ett socialt djur.

Detta kan låta trivialt, nästan ses som en truism. Låter vi dock denna idé påverka politiken får den vissa mer konkreta följer. Aristoteles menar att sociala relationer är naturliga. Han menar att det är gemenskapen, i detta fall specifikt den grekiska stadsstaten, som utgör grunden för statsapparaten. Ingen del i staten kan finnas utan den andra; individen, familjen och släkten.

Men staten är speciell eftersom den garanterar livet för alla andra. Den är således en legitim och egen existerande gemenskap, skild från dess delar. Staten är alltså inte en samling individer utan något annat. Detta leder till att han inte accepterar idén om samhällskontraktet. Denna tanke att staten eller nationen primärt är en kollektiv överenskommelse mellan invånarna. Alltså något som egentligen kan brytas eller upplösas genom att en tillräckligt stor del av medborgarna önskar det.

Detta är intressant i en tid när den tanken letar sig in lite varstans.

Moderaterna skriver på sin hemsida att de vill “återupprätta samhällskontraktet”. Jag gissar att det Ulf Kristersson menar är att han vill att medborgarna ska få ut mer trygghet och välfärd för sina skattepengar. Gott så. För de tror knappast ordagrant på vad det de skriver. I sådant fall hade medborgarna kunnat säga upp kontraktet om de inte var nöjda.

Aristoteles skulle avfärdat alla sådana tankar.

Vare sig de är menade som metaforer eller något mer konkret. Ett samhälle är beroende av alla sina delar. Och på samma sätt som staten inte har skapat medborgarna, har inte heller medborgarna skapat staten. Det finns flera olika gemenskaper i ett samhälle och de existerar parallellt med varandra. Och alla är lika verkliga och viktiga.

Aristoteles har även kommit att spela en avgörande roll inom den så kallade dygdetiken.

Det är moraliska frågeställningar som inte tar fasta på vad som är rätt och fel. Dygdetiken handlar om vilka vanor en människa eller en grupp bör ha. Detta ska inte tolkas som att Aristoteles inte trodde på rätt och fel, utan bara att han var mer intresserad av att utreda frågan om dygder.

Han menade att alla människor har en gemensam natur och att människans sanna mål var att sträva efter att realisera den. Genom att följa sin natur, öva sig i goda vanor, skulle människan så uppnå verklig lycka. Dygdetiken har sedan 1970-talet gjort storstilad comeback. Efter att ha sett torftigheten i utilitaristiska teorier som enbart handlade om hur man kunde maximera mänsklig lycka, började man återgå till Aristoteles frågeställningar.

Vilka vanor bör en människa ha för att leva ett bra liv?

Dessa frågor går givetvis också utmärkt att ställa om politiken. Vilka vanor borde politiker och tjänstemän ha för att skapa ett bra samhälle? Kan man verkligen säga att någon är en god ledare, om den inte gjort några formella fel, men ändå inte levt upp till allmänhetens förväntningar? Många sådana frågor som med all sannolikhet kommer att spela stor roll även i framtidens Sverige, diskuterades redan ingående av Aristoteles.

Till detta kommer ytterligare ett intressant ämne Aristoteles studerade noggrant. Han gjorde en strikt åtskillnad mellan olika kunskapsformer.

Han talade om praktisk yrkeskunskap (techne), teoretisk kunnande (episteme) och klokhet (fronesis). Vad gäller politiken slår Aristoteles tydligt fast att politik är ett hantverk (techne). Vetenskap är avgörande för framsteg och välfärd i ett gott samhälle, men kunskap inom det kan inte översättas till kunskap i politik. En fantastisk statistiker, ekonom eller statsvetare behöver inte bli en bra politiker. Dock räcker inte enbart yrkeskunnande för att en människa ska bli duktig på något som är mer komplext än att tillverka föremål eller producera tjänster. För att nå hela vägen dit måste människan också göra sig själv klok. Av detta synsätt följer också logiskt flera slutsatser för oss människor i dag.

För att politiker ska bli skickliga krävs övning.

Det är inte något som enbart kan läras ut, utan något som måste levas. Vad säger detta om den tilltagande trenden med mycket unga politiker? För att fatta kloka beslut måste politiker ha tillgång till stora mängder data, men datan i sig kan inte fatta besluten åt dem. Ytterst måste människor som leder ett samhälle alltid förlita sig på sin egen klokskap. Experter kan vara en vägledning men aldrig vara de egentliga ledarna.

Aristoteles verk är alltså mer än värda att läsa fortfarande i dag. Genom djupa insikter och förvånansvärt relevanta tankegångar, även för moderna människor, visar han sin aktualitet oavsett vilka politiska vindar som för tillfället blåser.

Hugo Fiévet, ledarskribent