Ett flertal utvecklingsländer har på klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheikh framfört krav att Västvärlden är skyldiga dem kompensationer för “skador och förluster” till följd av klimatförändringar. Pengarna föreslås fördelas via en särskild klimatfond.
Det finns flera anledningar att betvivla dessa kravs legitimitet. För det första måste man kunna påvisa att de skador och förluster som åberopas faktiskt är orsakade av “klimatförändringar”, och dels måste man styrka att det är den industrialiserade världen som kan hållas ansvariga för dem. Den finansiella bördan kommer att landa på stater, som genom sina skattebetalare sugs ut på pengar på grund av något som vanliga skattebetalare och medborgare är oskyldiga till.
Om man vill härleda klimatförändringar till industriell aktivitet så är det ett strukturellt problem inom ekonomin man bör belysa, och inte någon form av ansvarsutkrävande hos en hel världsdel, som om det finns beslutsfattare i Europa som gemensamt fattat beslutet att de ska driva ekonomier beroende av just fossila bränslen. Att det finns eventuella strukturella problem med den fossila ekonomin är däremot otroligt uttjatat, och redan behandlat på internationell toppnivå till den grad att det inte längre är möjligt att använda det som en påk att slå Västvärlden med.
Nu avancerar därför opportunistiska regimer i tredje världen sina positioner i det internationella klimatkriget för att direkt försöka berika sig själva, med Västvärldens plånböcker som bankomat. Att internationellt bistånd präglas av missbruk och korruption är inte ett främmande påstående, så varför skulle det fungera effektivare om man sätter en “klimat”-etikett på pengarna som skickas till tredje världen?
En fråga man kan ställa är när ska stater i det otroligt förorenade Asien och Afrika hålla varandra ansvariga för de strukturella problemen som är kopplade till deras plastkonsumtion, som förgiftar världshaven med mikropartiklar? Detta är något som faktiskt går att tackla logiskt, till skillnad från utsläppsreparationer.
En annan fråga man kan ställa är när ska afrikanska och asiatiska stater rannsaka sig själva för uppkomsten av deras interna problem, som svält och väderrelaterade humanitära katastrofer? Torka och stormar är normala fenomen som förekommit i Afrika och Asien hundratals miljoner år innan européer började elda med stenkol. Anledningen att afrikanska länder är särskilt sårbara för dem nu, är att deras länder har upplevt ohållbara befolkningsexplosioner, som påverkar infrastrukturen och tillgången på land. När en landsända i ett överbefolkat land drabbas av en katastrof så går det därför ut över enormt många människor.
Ett av de länder som nu försöker ställa Väst till svars för sina egna problem är Pakistan, ett land som upplevt en icke-avtagande befolkningsökning på mer än 300% sedan 1970-talet, och numera är hem för över 200 miljoner människor. Landet har sedan i slutet av sommaren varit hårt ansatt av massiva översvämningar, som dränkt stora ytor jordbruksmark, och satt den nationellt viktiga bomullsproduktionen ur spel. Det är inte konstigt att Pakistan, som har sin okontrollerade befolkning centrerad i en smal bördig korridor längs med Indusfloden, och gränsas av obeboeliga öknar, berg, och ett ökänt stormigt hav, lider stora förluster när vädret agerar lite oförutsägbart.
En annan anledning att utvecklingsländer har svårt att möta väderhändelser är på grund av inhemsk korruption och dåligt styre, vilket påverkar hur ländernas infrastruktur underhålls. Ett talande exempel för fenomenet hur regeringar i Afrika och Asien använder klimathysterin för att skylla ifrån sig sitt vanstyre, går att finna kring den översvämningskatastrof i södra Nigeria som pågått sedan i somras. Lokal media rapporterar att de drabbade invånarna anser att regeringens hänvisning till klimatförändringar är en bortförklaring, för att dölja att de själva låtit dammanläggningar förfalla. Den nigerianska regeringen använder å sin sida klimathysterin för att kräva reparationer från Västvärlden, och är det något bristande dammunderhåll man ska skylla på för katastrofen så är det i grannlandet Kamerun, menar de.
Den tredje världens misslyckanden och oöverträffbara befolkningsexplosion, och vilken påverkan den har på levnadskvalitén och möjligheterna i Asien och Afrika, är grovt underdiskuterad på internationella forum, och inom klimatdiskussioner i allmänhet. Det är snarare omvärlden som borde ställa dessa regeringar till svars för hur deras vårdslöshet och korruption skapar miljöproblem och migrantströmmar som går ut över andra delar av världen.
När det kommer till förhållningssättet Sverige har till den föreslagna klimatkommunismen, så är det som om ett maktskifte aldrig ens ägt rum. Ulf Kristerssons regering, i frågan representerad av den notoriskt vänsterliberala klimatministern Romina Pourmokhtari, ställer sig nämligen bakom fonden.
En regering som utger sig för att vara konservativ måste lägga betoning på eget ansvar i katastrofförebyggande när klimatet diskuteras mellan stater, något som helt saknats i Sharm el-Sheikh. De vann inte valet för att de skulle strössla ännu mer svenska skattepengar över hopplösa stater.
Att det verkar saknas god tro från mycket av tredje världen i klimatdiskussionerna med Väst framgår av orden som en pakistansk förhandlare yttrade till Dagens Nyheter, med referenser till islamisk terrorism: “Det vi kallar terrorism är baserat på en upplevd orättvisa. Och det finns ingen större orättvisa än att rika människor orsakar föroreningar som dödar fattiga människor.”
En sista fråga man skulle kunna ställa sig är om det är värt det överhuvudtaget att delta på konferenser med dessa människor.
