Samhället står idag vid ett kritiskt vägskäl. Mot bakgrund av mordet på Skärholmen står det klart att de rådande förklaringsmodellerna och lösningarna från vänstern inte räcker till. När den mördade Mikaels svåger konfronterade Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson när hon var på plats dagen efter mordet, med frågan ”Kan du förklara vad ni gör här? På riktigt, vad gör ni här?”, underströk det en bredare trovärdighetsproblematik för hur de rödgröna hanterar samhällsproblem. Det styrande blocket står inför viktiga val och måste göra mer än att bara presentera alternativ. Det är avgörande att aktivt engagera sig i debatten och utmana de föråldrade synsätten som länge dominerat det offentliga samtalet. Högern har möjlighet att på ett bestämt och effektivt sätt omforma den politiska diskursen och visa på möjligheterna till verklig förändring.

Att de “goda” krafterna har gett upp och tappat greppet om verkligheten är slutsatsen man kan dra av den senaste tidens debatt angående gängvåld. Diskussionen om säkerhetszoner, där polisen skulle få större befogenheter att ingripa i våldsdrabbade områden, illustrerar detta. Trots att sådana åtgärder skulle kunna öka säkerheten, protesterar vänsterns proffstyckare mot potentiella inskränkningar i mänskliga rättigheter, och ignorerar att dessa även innefattar rätten till liv och säkerhet för laglydiga medborgare som lever under konstant hot från gängrelaterad kriminalitet.

Likaså har liberala politiker som Jan Jönsson (vilken själv titulerat sig som gängens värsta fiende), återanvänt den trötta floskeln att "mer fritidsgårdar" är lösningen på våldet. Medan detta kan spela en roll i förebyggande arbete, framträder bilden av att denna åtgärd allt mer som långt ifrån tillräcklig som enskilt svar på den nuvarande våldsvågen. En pappa blir inte mördad framför sitt barn på grund av brist på skolresultat eller fritidsaktiviteter. Självklart är det så att en betydligt mer oroande samhällsproblematik ligger till grund.

I årtionden har vänsterns synsätt dominerat den politiska diskussionen, vilket har cementerat en uppfattning om att deras metoder är de enda giltiga. Denna hegemoni har dolt alternativa lösningar och skapat en falsk trygghet kring ineffektiva åtgärder som fritidsgårdar och förebyggande arbete, vilka nu är otillräckliga. Ändå återanvänder de dessa metoder som svar på växande våld, vilket avslöjar en ovilja eller oförmåga att innovativt ta itu med dagens samhällsproblem. Denna ståndpunkt genomsyrar ständigt deras kommunikation, inte bara under valrörelser utan också i deras löpande politiska arbete.

Vänstern står inför ett dilemma där de helt och hållet har satsat på en verklighetsbeskrivning och lösningar vilka inte bara har bidragit till dagens problem utan även begränsat deras handlingsutrymme. Att nu ge vika skulle tydligt avslöja svagheter i deras politiska grund och trovärdighet. Trots detta fortsätter de att ignorera den växande oro som finns bland en allmänhet som känner sig allt mer bortglömd. Fokus ligger kvar på grupper de betraktar som ”utsatta”, samtidigt som vanliga svenskar i allt högre grad känner sig övergivna och oskyddade i sitt eget land.

Vad traditionella högerpartier behöver förstå är att det inte nödvändigtvis spelar någon roll om det som förespråkas verkligen är det bästa alternativet. För att nå ut till och resonera med samhällsmedborgare behöver ett budskap vara förankrat i något bekant för att det ska ha effekt. Väljare kan nödvändigtvis inte bedöma om det föreslagna är det bästa alternativet utan en referensram då det är svårt att utan expertkunskap avgöra kvaliteten på ett sådant. Nya och oprövade idéer har därför svårt att få fäste då det är tryggare att sätta tilliten till något som har förkunnats och backats upp av ett helt samhällsetablissemang under årtionden. Därför är det inte förvånande att många fortsätter rösta enligt etablerade mönster.

Det är denna insikt som måste driva en förändring i tonen och innehållet i den svenska samhällsdebatten från högerhåll.

Högern och i synnerhet de som ingår i regeringen, bör offensivt och aktivt utmana de idéer som sedan länge har befästs. Vänsterblocket springer omkring som yra höns, oförmögna att formulera en sammanhängande strategi efter att deras perspektiv har kollapsat. Borgerligheten har nu tillfället att befästa positioner djupt i anfallszon och etablera ett mer trovärdigt alternativ. De behöver på allvar i den svenska samhällsdebatten börja utmana och ifrågasätta motståndarsidan om deras lösningar och grundläggande idéer. Det ger en möjlighet att förändra allmänhetens syn på hur politiken löser verkliga problem och fungerar i praktiken.

Det är inte bara ny politik som behöver etableras, utan även en ny, offensiv mentalitet hos borgerligheten för att det paradigmskifte som nu är på gång verkligen ska få en chans att slå rot och bestå.

Björn Sundman