Vad som började som en protest mot polisiär brutalitet i USA håller på att gå över i en postmarxistisk revolution, där man annekterat stadsdelar, utropat anarkistiska områden, vandaliserar monument och kräver historiecensur i sann historierevisionistisk anda. Även i Sverige lyfts frågan om att demolera våra kulturarv och kräva historiecensur i sann historierevisionistisk anda. Läget är allvarligt och kan komma bli betydligt allvarligare.
Postmarxismen är enligt mig den samhällsordning som flyttar fram sina positioner allra mest för tillfället. Men vad är då postmarxism? Jo, inom postmarxismen ryms bland annat idéer som postmodernism, vänsterfeminism, dekonstruktivism, postkolonial teori och liknande ideologier.
Postmarxismens grundtes kan väldigt förenklat beskrivas som att det alltid finns en förtryckande grupp och en förtryckt grupp. Bland dagens postmarxister är den förtryckande gruppen i princip alla vita västerländska män, medan den förtryckta gruppen är alla svarta. Dock finns det ett undantag: Detta är alla vita aktivister och extremister som nu annekterar områden, river monument och kräver historiecensur i sann historierevisionistisk anda. Enligt mig är dessa vita, privilegierade, medelklassungdomar inget annat än aktivister/extremister utan hyfs. Enligt dem själva tillhör de också den förtryckta gruppen, fast de är frälsarna som ska rädda den förtryckta gruppen. Detta ska de göra genom att via en anarkistisk och våldsam revolution störta samhället som den förtryckande gruppen styr och byggt upp. Istället ska ett postmarxistiskt samhälle byggas upp.
Vilka faktorer är det som gör att så många lockas av postmarxismen? Marx har beskrivit det kommunistiska/marxistiska samhället som ett samhälle där arbete inte längre är en nödvändighet. Detta tror jag lockar många av dagens unga ”bortskämda” personer, som inte har ens uns av klassisk luthersk arbetsmoral i sig. Varför arbeta och ta ansvar när man kan störta ett samhälle, liksom? I dagens individualistiska postmoderna samhälle är det viktigare att jaget får utlopp genom upplopp och våld än att man tar ett kollektivt ansvar för alla sina medmänniskor.
Jag begrundar även de faktorer som gör att så många människor på fullaste allvar menar att deras åsikt är så viktigt att man har rätt att skada andra människor och ting för att få igenom den. Jag chockeras över den likgiltigheten man har för sina medmänniskor, sin egen kultur och för moraliskt ansvar. En sann oikofobisk anda råder.
Jag tror att uppmärksamhet och bekräftelse är viktiga faktorer i detta. I denna postmoderna värld uppmuntras radikal individualism. Får man inte bekräftelse via att man är framgångsrik inom en karriär eller får bekräftelse av sin familj så söker man nya vägar till bekräftelse och uppmärksamhet. Att vara en ”godhetsaktivist” är ett sådant sätt.
En annan faktor är att jaget blir viktigare än alla andra identiteter. Eftersom man i vår postmoderna värld inte främjas att identifiera sig med sin familj, hembygd, nation eller kultur, blir man förvirrad i sin identitet. Detta leder till osäkerhet och ilska och till slutligen till hat.
Ytterligare en faktor är kunskapsrelatvismens makt tillsammans med radikal individualism. Det finns inget absolut och ingen fakta, förutom det jag tycker är absolut och fakta. Således är andras åsikt inte värd något. Och eftersom ingen kultur och värderingar är bättre än något annan, bör dekonstruktivism råda i samhället.
Det handlar i slutändan om brist på moral, etik, ordning och reda och brist på kärlek till sin familj, hembygd och alla sina landsmän. Jag anser att postmarxismen är intolerant, oförstående och även rasistisk.
