Härförleden råkade jag och en av mina vänner i en dispyt kring politisk kommunikation. Jag gjorde för min del gällande att kärnan i framgångsrik kommunikation låg i vad som kommuniceras, d.v.s. att man vidareförmedlar en sann tanke. Min vän var däremot mer cyniskt lagd, och hade betydande reservationer gentemot min åsikt. Något förenklat ansåg han att kommunikation i grunden måste skiljas från vad som faktiskt kommuniceras.

Till exempel: studier visar tydligt att de flesta människor naturligt dras till unga, attraktiva personer och dessutom allt annat lika föredrar att lyssna på kvinnoröster. Därför menade han att unga snyggingar (och i synnerhet unga snygga tjejer) oftast är bättre partiföreträdare och kommunikatörer jämfört med andra. Det spelar sällan någon roll om de egentligen säger sämre saker än andra.

Återgivningen av våra ståndpunkter ovan är naturligtvis något tillspetsad. Självfallet menade inte min vän att det var helt egalt vad en kommunikatör säger. Inte heller menar jag att retorisk färdighet eller fysisk attraktivitet skulle sakna betydelse. Samtidigt finns det ändå en grundläggande skillnad i infallsvinkel oss emellan, som är värd att avhandla mer utförligt. Jag förlorade diskussionen där och då eftersom jag inte kunde samla mina tankar; men det föreföll mig som att jag råkat på en uppfattning, vars vederläggning vore värd att nedteckna.

Det vanligaste felet människor begår är att förväxla orsak och följd. Därnäst kommer dock ett, som är detta likt: att sammanblanda saken och dess sken. Man anar detta misstag i varje tillrättalagt Instagram-inlägg, varje försök att fördriva tillvarons torftighet genom att leva i sus-och-brus (vilket gör ett förträffligt intryck utåt men verkar rent fördärvligt inåt), och överhuvudtaget i varje strävande efter att inför andra eller sig själv upprätthålla skenet. Det är också skillnaden mellan saken och skenet som utgör den stora skiljefrågan i den ovan nämnda diskussionen.

II.

Låt oss först och främst anlägga ett bredare perspektiv. I den nyare tidens filosofi utgör relationen mellan saken och dess sken nämligen en av de mest centrala stridsfrågorna. Descartés, Kant och Schopenhauer använde allesammans åtskilliga liter bläck på att försöka begripliggöra förhållandet mellan tinget-i-sig och dess representation för oss, das Ding-an-sich och die Erscheinung. Likt de flesta filosofiska frågor som faktiskt är betydelsefulla, och inte bara finns till i syfte att försörja professorer, har svaret på frågan långtgående konsekvenser.

Ett kärnbegrepp i Kants filosofi är härvidlag transcendental idealism. I korta drag innebär denna tolkning av verkligheten att allt vårt varseblivande sållas genom våra sinnesorgan, och därför kan vi aldrig lära känna tinget-i-sig; istället är vi evigt förvisade till föreställningsvärlden. Detta är naturligtvis lite sorgligt, men inbjuder just därför till en produktiv resignation inför våra kollektiva epistemologiska tillkortakommanden. En central del av arbetet inför varje uppsats är som bekant att avgränsa bort frågor man inte kan svara på. För att citera Kant:

“Ty vi kan ej förstå någonting annat, än vad ett ord som korresponderar med åskådningen för med sig. När klagomålet: ‘Vi kan inte se in i sakernas inre’ ska betyda så mycket som att vi ej genom det rena förståndet begriper, vad tingen som vi varseblir är i sig: så är klagan helt obillig och oförnuftig. Ty det som då egentligen efterfrågas, är att man skulle kunna erfara tingen utan hjälp av sinnesorgan, och följaktligen att vi skulle ha en varseblivandeförmåga som skiljer sig från den mänskliga inte bara i fråga om grad utan i fråga om art, och följdriktigt att vi inte skulle vara människor utan väsen, som vi inte ens kan ange om de överhuvudtaget kan existera, och än mindre hur de skulle vara beskaffade.” (Kritik der reinen Vernunft, min översättning).

En vanlig missuppfattning är att idealismen skulle utgöra en slags relativism, där ingenting är sant och allting är tillåtet. Det stämmer emellertid inte. Att vi aldrig kan lära känna tinget-i-sig innebär inte att det är fritt fram att tro på vad som helst. Vi kan lära känna världen som föreställning, och det förhåller sig också på ett visst sätt i denna värld-som-föreställning. En tanke- och begreppsmässiga överensstämmelse med det verkliga förhållandet i vår tankevärld är sanning. Finns det däremot en diskrepans, d.v.s. vi har fått för oss att saker och ting är på ett annat sätt än vad som är fallet, föreligger en villfarelse.

Diskussionen om kommunikation kan, mot bakgrund av det nyss sagda, kokas ned till en enkel fråga: har det någon betydelse om det som man säger leder till en sann uppfattning, eller till en villfarelse?

III.

I en av Hjalmar Söderbergs mindre kända noveller, Kyrkofader Papianus (1897), flanerar Söderbergs ständigt flanerande berättarjag runt i Paris, och träffar händelsevis på en präst. De två männen slår följe, och börjar diskutera den då kokheta Dreyfus-affären. Berättarjaget ifrågasätter riktigheten i den fällande domen mot Dreyfus, men prästen ger en oväntad replik på hans rättspatos:

“Ack, min herre, avbröt han mig, ni rör där vid en fråga, som alldeles icke besitter den vikt ni tillägger den. Domare äro människor och kunna misstaga sig. Det är sannolikt att många bliva oskyldigt dömda; men det är en stor lycka, att man i allmänhet förblir i okunnighet om dessa fall, och det är dåraktigt och brottsligt att vilja bringa dem till allmänhetens kännedom och att söka få en en gång under alla lagliga former avkunnad dom upphävd. Det är dåraktigt och brottsligt att för en endas skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättskipningen och därigenom föra samhället ett steg närmare dess upplösning.”

Likt många andra Söderberg-noveller använder Kyrkofader Papianus dagsaktuella 1800-talsskandaler för att behandla djupa och allmängiltiga teman. Betecknande är att man inte behöver veta ett dyft om Dreyfus-affären, eftersom karaktärerna egentligen diskuterar någonting helt annat. Närmare bestämt – rör vi här vid en fråga, som alldeles icke besitter den vikt vi tillägger den? Kan det vara så att skenet är saken, och att saken är skenet?

Idén kan verka fånig, men skrapar man lite på ytan finner man snabbt att många människor utan vidare betänkligheter likställer det yttre skenet med själva saken. Inom den moderna partikulturen är denna världsåskådning närmast legio inom alla partier, vilket diskussionen från midsommar visar. Spelar det egentligen någon roll om partiets kommunikatörer faktiskt levererar hållbara, genomtänkta och goda resonemang, nyheter och förslag, så länge allmänheten blir övertygad?

Svaret är helt avhängigt vad man betraktar som själva saken och vad man betraktar som sekundärt. Om saken är att vinna val saknar det egentlig betydelse huruvida det man påstår är genomtänkt och korrekt. Om däremot saken är att hjälpa andra komma närmare sanningen och fatta välbetänkta beslut, är det naturligtvis av central vikt att det man säger är korrekt. Villfarelsen bär ett gift i sitt inre, och ingen kan helt överskåda följderna av att sprida lögner.

Det är dock symptomatiskt för vår tidsålder att den förstnämnda uppfattningen ständigt växer i styrka. Sin bottennotering i samhällsdebatten når denna idé i det med rätta begabbade begreppet “Sverigebilden”,eller uttryckt i klartext – det spelar ingen roll om Sverige förfaller, så länge resten av världen tror att det går bra. Söderbergs novell levererar dock en om möjligt ännu mer skandalös reductio ad absurdum. Det spelar ingen roll om domstolarna dömer oskyldiga – det väsentliga är att folk inte får veta det!

Vi har också i själva verket att göra med en rännstensideologi av allra sämsta klass. I denna förfallna tankebildning blir ju varje tjuvknep, konstgrepp och svek tillåtet, så länge användaren har fingertoppskänsla nog att dölja sitt försåt. Förmågan att ljuga väl är i sin tur en förnäm dygd snarare än en fördärvlig last. Så fort det uppstår minsta konflikt mellan att vara redlig och att uppnå ett mål, så får redligheten ständigt stå tillbaka.

Den som ertappas med handen i kakburken är visserligen klandervärd, men mer för sin oskicklighet än för sina avsikter. Verkligt förkastlig är egentligen enbart den uppriktige mannen; han som tar bladet från munnen, avslöjar oegentligheter och offentliggör missförhållanden. Han allena saboterar det enda som har någon betydelse, det som utgör själva saken: skenet.

IV.

Hjalmar Söderberg var vida känd för sin antiklerikalism, det vill säga sin fientlighet mot präster. Det är också uppenbart att porträttet som målas av prästerskapet i Fader Papianus knappast är avsett att vara smickrande. Söderberg gestaltar tvärtom prästen som en frånstötande karaktär, som en människa vars metafysiska och därmed moraliska begrepp råkat i hopplös oordning.

Söderbergs negativitet är motiverad. Skenet är i föreställningsvärlden inte frånskilt saken, och mestadels finns ett facit i form av den yttre verkligheten. När villfarelsen pläderar lägger sanningen alltid in en tyst protest, och i längden kommer skenet mer och mer kommer att vederläggas av saken. Det är denna bittra erfarenhet som etablissemanget blev varse under migrationskrisen 2015. “Truth wills out” är ett vackert engelskt uttryck som kort sammanfattar denna grundväsentliga sanning.

Det är också därför som det sällan räcker att släpa in en dröse snygga tjejer i ett videorum och sedan förvänta sig förträffliga kommunikativa resultat. Att vara fysiskt attraktiv är visserligen ett öppet rekommendationsbrev, men det hjälper föga om inte den rekommenderade lyckas leva upp till vitsordet. Här skymtar för övrigt återigen samma grundläggande tema: saken övervinner skenet.

Kanske är jag pretentiös, men jag tror att det finns en djup läxa att lära av allt detta. Man muss wissen, sich zu bewahren, för att citera Nietzsche. Den som förstår att hålla isär saken och skenet, att skilja mellan das Ding-an-sich und die Erscheinung, att hålla gränsen mellan vem han är och vad han föreställer – han har förstått själva saken. Eller, för att låna Karin Boyes ord:

Du ska tacka dina gudar, när de bryter bort ditt skal,

verklighet och kärna, blir ditt enda val.