De flesta av Sveriges partier har något att vinna på att kapitalisera på frågor om brott och straff. Socialdemokraterna försöker rädda ansiktet efter den laglösa utvecklingen de accelererat, och högeroppositionen intar sin traditionella position för försvar av ordning och reda. Svensk kriminalpolitik präglas av en kapprustning i “hårdare tag”, och medan det i teorin är bra att i stort sett alla är överens om att det absurt polisglesa Sverige måste få flera poliser i tjänst, så finns det flera baksidor med den renässans som lag och ordning just nu genomgår. När det råder bred samstämmighet i en fråga samtidigt som alla är övertygade om att det är brådskande, så riskerar man att så långvariga strukturella problem om man inte är varsam.

Från polisutbildningens håll har det konstaterats att den nya generationen poliser som alla föreställt sig ska utgöra den förlängning av lagens långa arm som Sverige behöver, till alarmerande stor del består av individer som i mer normala omständigheter aldrig skulle få komma i närheten av yrket. Förekomsten av brist på moralisk karaktär, otillräcklig kognitiv förmåga, och psykisk labilitet är några av de besvär som plågar framtidsutsikterna för Sveriges polisiära väsen, bedöms det. De här problemen på detaljnivå, som kan vara enkla för politiker att släta över, är mycket svåra att hantera i ett läge där landet skriker efter fler poliser, och ingen har råd att förhala processen. Risken är att resultatet av 2020-talets ordningsmaktsupprustningar blir att den grad av professionalism och pålitlighet som svenskar kommit att förvänta sig av sin polis sänks.

Andra potentiella hot mot värdigheten av svenskt rättsväsende är att polisiära befogenheter utökas oproportionerligt. När regeringen 2021 meddelade att de har för avsikt att förenkla möjligheterna för husrannsakan och övervakning även vid avsaknad av konkret brottsmisstanke, så valde Moderaterna att försvara detta, hur mycket det än nöter på frihetens och rättsstatens principer. Även om Moderaterna uppgav förståelse för denna avvägning, så motiverade de sitt stöd för förslaget genom att hänvisa till liknande lagstiftning i ett antal andra europeiska stater. Det märks att idén att den kriminella vågen i Sverige måste bekämpas till vilket pris som helst ligger i tiden, när både Socialdemokraterna och Moderaterna kan enas kring den.

En ännu bredare samstämmighet rådde i frågan om kronvittnen tidigare i år, där Vänsterpartiet var ensamt parti att kritisera införandet av systemet. Ett kronvittne är en brottsling som genom samarbete med en polisutredning som leder till att medbrottslingar också kan ställas inför rätta får mildare påföljder. Praktiken fick också kritik av Lagrådet, som menar att det skadar rättssäkerheten att ge kriminella eventuella förhandlingsmöjligheter angående sina straff. Hur mycket förståelse man än har för att man av nöden kan tvingas ta till nya metoder, så är det ofrånkomligt att det i detta fall är i strid med en etablerad sund praxis.

Nu är inte kronvittnen och förenklingen av husrannsakan och övervakning nödvändigtvis dåliga förslag i sig. Men en befogad oro finns över hur tillräckligt många små principiella avsteg i jakten på resultat förändrar den svenska rättskipningens karaktär. Att man söker förebilder i det ofta mer auktoritära Europa är inte heller något som borde inge förtroende, då det förekommit i till exempel Tyskland att myndigheter utfört husrannsakan hos personer som anklagats för att ha uttryckt så kallat “hat” på internet, samt spionerat på oppositionspartiet Alternative für Deutschland, eftersom partiet är kritiskt till den nuvarande tyska konstitutionen. Hur stor är risken att utökade statliga befogenheter i Sverige kan slå tillbaka på de som vill se förändring här inom särskilt känsliga områden som yttrandefrihet, invandring, och globalisering?

Särskilt eftersom åtstramningarna i Sverige sker delvis över blockgränserna så riskerar frågan som i störst grad påverkar kriminaliteten i landet,  migrationen, hamna i kläm. Skulle Socialdemokraterna offra sin mångkultur för att återställa harmonin i landet, eller skulle de hellre investera i att kunna hålla mångkulturens konsekvenser under kontroll, samtidigt som de kan stärka statens våldsmonopol? Vem vet vad för auktoritära metoder som kan komma att legitimeras när problemen oundvikligen tilltar.

På kommunal nivå riskerar “hårdare tag” vara det enda alternativet när roten till kriminalproblematiken ligger i frågor utanför deras ansvarsområde. Kommuner kan inte utvisa kriminella invandrare eller erbjuda återvandringsmöjligheter för missanpassade migrantgrupper, vilket är det mest konstruktiva sättet att återställa ordningen i Sverige till en nivå som det svenska rättsväsendet fram tills nyligen hade utvecklats för att hantera. I M-SD-styrda Staffanstorps kommun, som ofta pekas ut som ett skyltfönster för högern, planerar man att höja tryggheten genom att förvandla bostadsområden till så kallade “gated communities” med kameraövervakning, ett segregationistiskt fenomen som knappast kan beskrivas som svenskt. Kommunstyrelsens moderate ordförande Christian Sonesson har i intervju beskrivit Staffanstorp som landets mest kameraövervakade kommun, vilket även om avsikten är genuint god, inte borde vara bra marknadsföring.

Den klassiska libertära axiomen att friheter är svårt vunna men lätta att förlora bör göra sig påmind. Sveriges har under 1900-talet varit ett högtillitssamhälle, i vilket ordning och rättvisa till stor del varit ämne för social kontroll, snarare än ett auktoritärt rättsväsende. Någonstans är det kanske naivt att hålla fast i denna idé, som troligen egentligen är fast förankrad i en särskild unik tidsperiod, men bör man inte slå vakt om den någonstans på vägen mot att rädda landet, av rent principiella skäl? Kommer den mångkulturella erans rättsreformer upphävas och kamerorna plockas ner när lugnet återigen lagt sig över Sverige? Även ett hypotetiskt post-mångkulturellt Sverige kan riskera bli en dystopisk säkerhetsstat, om man inte värdesätter svenskarnas hävdvunna frihet.

Det finns ett stort avstånd mellan det repressiva säkerhetssamhället och det naiva rehabiliteringsbesatta kramsamhället, och det krävs rätt politiska prioriteringar för att man inte oavsiktligt ska hamna i det förstnämnda. Konservativa måste prioritera utvisningar och återvandring som lösningar på kriminalitet, och ha mer perspektiv på vad det är för land man egentligen bygger om man inte lyckas angripa roten av problemen.