Den senaste tidens anti-historiska upplopp och statynedrivning, ställer en svår fråga på sin spets; hur ska vi vara stolta över vårt historiska arv, när så många historiska figurer begått handlingar vi idag ser som förkastliga? Svaret, skriver Joakim Svensson, ligger i en respekt för den nationella gemenskapen och historian som sådan.

Mycket kan sägas om den senaste tidens oroligheter som startade i USA. Vad som många såg som ett fredligt upprop mot upplevd rasism, vände snabbt till att bli en arg revolt med vänsterrevolutionära förtecken. Det finns en logik jag i följande vill utforska, i det att det upprop mot rasism mynnat ut i en revolt mot nationell historia. Revolten grundar sig på en hängivelse till idén om progression, och att det goda samhället måste uppnås genom att göra upp med det nuvarande. Det nuvarande samhället anses dessutom enligt revolten vila på en historia av förtryck. Den stora frågan som väcks är emellertid denna: hur ska vi försvara nationellt och historiskt arv, när detsamma är vedervärdigt fläckat?

Det enkla svaret är att vi inte kan döma historiska personer utefter dagens standard. Det är ett förnuftigt svar. Ett mer komplicerat svar innebär emellertid att vi måste se på historien ur ett konservativt och nationalistiskt perspektiv. Det nuvarande samhälle som är under attack är oundvikligen ett samhälle av gemenskaper. Naturliga gemenskaper växer fram underifrån, liksom familjer och fria föreningar. Dessa naturliga gemenskaper vilar på historisk grund vari vi finner berättelsen om oss. Problemet med vår gemensamma historia sett idag är att den innehåller sådant vi finner olämpligt, och är formad av personer så ideologiskt främmande för oss att vi gärna tar avstånd. I detta finns egentligen ingen problematik. Problemet ligger i när den historia som binder oss samman kastas ut i samma veva som kritiken.

I detta sammanhang kan man tala om vad Platon kallade ädla lögner. Det vill säga berättelser av skiftande sanningshalt, men vars innehåll ändå ger upphov till något gott. En nations historia bör förstås på samma sätt. När exempelvis Carl von Linnés människosyn problematiseras bör detta således inte ske på bekostnad av Linnés betydelse för vår historia och gemenskap. För vår nationella identitet, om man så vill. Således kan vi i vår nationella gemenskap, liksom i en familj, vara oense och avvikande, men utifrån en ömsesidig respekt för själva gemenskapen. Liksom Lincoln ska ha uttryckt det ”A house divided against itself, cannot stand”. Något liknande kan sägas om den marxistiska ideologin där Marx dåliga sidor, inte minst uttryckta genom hans ytterst antisemitiska skrift Det ryska lånet, ursäktas av revolten i förhållande till den historiska personens symbolvärde.

Vi behöver dessa gemensamma berättelser och symboler för att just vara en fungerande enad gemenskap. Till skillnad från vår nationella gemenskap och dess historia vill emellertid revolten inte ena utan splittra, och accepterar inte avvikande. Revoltens familj är en dysfunktionell familj av våld och förtryck.

Detta mynnar ut i att attacken mot Linné och andra historiska personer av betydelse för vår nation, eller för andras nationer, oundvikligen blir en attack mot vår gemenskap. Detsamma är attacker mot poliser, respektlösheten mot medborgare och skapandet av otrygghet i offentliga miljöer, en attack mot vår gemenskap. En gemenskap som sträcker sig bortom klan, klass, kön, politiska åsikter och etniska grupper.

För i slutänden är det denna gemenskap som är grunden för det goda samhället. En gemensam organism vi alla tillhör, sammanflätad av olika berättelser som ger legitimitet och mening åt gemenskapen. Vi är som Roger Scruton ofta uttryckte det, ett ”första person plural”. Vi sitter i samma båt. Vi ser till vår historia och håller samman inför de okända hav som vi alltid lär segla mot. Revolten låter däremot den auktoritära mobben ta grepp om rodret och styra rakt mot en lysande polstjärna, blundandes för vattnets blottade klippor som kommer slå skeppet i bitar.

Joakim Svensson