Sommaren 2025 har inte direkt bjudit på rubriker som lockar till glädje. Från krig till aktiva klubbar och opinionssiffror – och däremellan en växande debatt om de historiskt låga svenska födelsetalen. En svensk kvinna förväntas idag föda i snitt 1,43 barn – långt under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska hållas stabil utan invandring.

Varför föds det så få barn i Sverige? Det är en komplex fråga, men jag menar att den kan kokas ner till två huvudsakliga områden: materiella och kulturella orsaker. I denna artikelserie fokuserar jag på båda, och här i första delen tar jag upp en av de mest grundläggande materiella förutsättningarna för barnafödande – boende och ekonomi.

Villaboomen och prisexplosionen

Det är ingen nyhet att villapriserna har skjutit i höjden sedan millennieskiftet. Mina föräldrar köpte i början av 2000-talet en liten villa på den uppländska landsbygden för runt 250 000 kronor. Idag säljs samma hus för över en miljon. Detta speglar ett nationellt mönster.

När babyboomgenerationens föräldrar köpte sina hem på 1950-talet kostade en villa motsvarande 500 000–700 000 kronor i dagens penningvärde. En industriarbetare tjänade då runt 200 000 kronor per år (dagens penningvärde) – vilket innebar att ett hus kostade ungefär 2,5 årslöner. Viktigt att notera: detta var ofta på en ensam inkomst, då många kvinnor var hemmafruar.

Dessutom var villalån visserligen svåra att få och hade 4–6 % ränta, men räntan var avdragsgill. Det man betalade i ränta fick man tillbaka på skatten. På 1970-talet, när babyboomarna själva började skaffa barn, var villapriserna fortsatt låga i relation till lönerna och räntan fortfarande avdragsgill.

Nutidens ekonomiska verklighet

Idag ser det annorlunda ut. I storstadsområden kostar en villa mellan 4 och 6 miljoner, ibland över 10 miljoner i Stockholm. Med två inkomster krävs i snitt 5–7 årslöner för att köpa en villa – betydligt mer än tidigare generationer behövde lägga. Samtidigt är ränteavdraget i princip borta, och plan- och bygglagen försvårar nybyggnation, vilket driver upp priserna ytterligare. Nollräntan har dessutom bidragit till en överhettad bostadsmarknad.

Fastighetsskatten, som länge var statlig, är nu åter kommunal – men bygger på ett nationellt system som försvårar att "rösta med fötterna" via flytt. Maxbeloppet på drygt 10 000 kronor per år är kanske en parentes – men inte oväsentligt när en barnfamilj letar hem.

Bil – ett nödvändigt ont

Att ha bil är en självklarhet för många barnfamiljer – särskilt på landsbygden. Men även detta har blivit betydligt dyrare. Jag utgår från den klassiska svenska familjebilen: Volvo V70. I slutet av 1990-talet kostade en ny V70 motsvarande 300 000 kronor i dagens penningvärde. Idag får man betala över en halv miljon för ersättaren V90. Utöver inköpspriset har kostnaderna för bränsle, skatt och service ökat markant – främst till följd av klimatkrav och ökad teknologisering.

Detta är inte bara en fråga om bekvämlighet, utan om praktisk nödvändighet. Att hämta och lämna tre barn till förskola, skola och träning utan bil är i praktiken omöjligt för många familjer.

Ett dyrare familjeliv

Det finns fler exempel på hur familjelivet blivit dyrare – jag har inte ens nämnt plan- och bygglagen, priser på barnvagnar, leksaker, kläder eller det faktum att till och med hundägande blivit ett ekonomiskt åtagande. "Volvo, vovve, villa" är inte längre lika självklart att uppnå för unga svenskar, utan ett dyrt projekt som kräver åratal av sparande – eller tur i bostadslotteriet.

För generation Z har det materiella utgångsläget för att bilda familj försämrats jämfört med deras föräldrar – och betydligt mer än för deras mor- och farföräldrar. Vi har i praktiken skapat en ekonomisk tröskel för barnafödande.

Vilhelm Fornbacke