Samtidigt som tusentals ansvarslösa demonstranter lägger grunden för en ny smittovåg, skiftar den svenska politiken fokus till att alltmer handla om just ansvar. Vem bär ansvaret för Sveriges ur ett nordiskt perspektiv höga dödstal? Vem tar ansvar för att hindra BLM-demonstranterna från att sprida smittan? Vem är ansvarig? Olika aktörer skyller envist ifrån sig, och debatten har närmast antagit formen av en kafkaesk cirkellek; alla misstänkta pekar ut varandra, och alla blir därför skyldiga – och oskyldiga – på samma gång.

I synnerhet regeringen har kämpat hårt för att avhända sig allt ansvar under krisen. Socialminister Lena Hallengren uttalade i Reuters den 3 juni att vilka åtgärder Sverige vidtagit varit helt och hållet avhängigt Folkhälsomyndighetens rekommendationer (Swedish government says has been ready to take wider measures if asked by Health Agency, NY Times, 3 juni). I praktiken innebär denna totalt passiva inställning att regeringen delegerat regeringsansvaret till Folkhälsomyndigheten; en myndighet, som enligt 12 kapitlet 1 § regeringsformen har lydnadsplikt mot regeringen.

Regeringens maktöverlåtelse är extra förvirrande, eftersom ansvarsutkrävandet på myndighetsnivå redan är tämligen diffust. Alltsomoftast resulterar inkompetens på myndigheter numera bara i att den inkompetente omplaceras, alá Dan Eliasson. Inte sällan erhåller den som brustit en likvärdig eller till och med bättre position, på ett sätt som närmast liknar en belöning för att ha uthärdat allmänhetens och medias korsfästning.

Ovanstående konstaterande leder oss osökt in på Corona-strategins främste galjonsfigur, statsepidemiologen Anders Tegnell, numera även en av årets sommarpratare. En snabb internationell utblick ger vid handen att utländska mediekanaler, alltifrån Die Welt till CNN till BBC, har fokuserat på sina respektive länders politiska ledarskap under Corona-krisen. Inget annat land har lyckats producera en lika osund mani kring en enskild tjänsteman.

Personkulten runt Tegnell är uppenbarligen en följd av politikens bristande ansvarstagande, men har dessvärre lyckats avleda uppmärksamheten från det politiska ledarskapet ytterligare. Den 7:e juni publicerade Jimmie Åkesson en debattartikel i DN Debatt, vari han uppmanade Tegnell och andra på Folkhälsomyndigheten att avgå (DN Debatt, Tegnell måste ta ansvar och avgå, Jimmie Åkesson). Regeringen fick förvisso också en släng av sleven, men närmast i förbifarten.

Det står i och för sig klart att Folkhälsomyndigheten samt Tegnell begått åtskilliga misstag. Men det står också klart att det intensiva fokuset på en enskild tjänsteman och en myndighet knappast är ändamålsenligt. Vad än regeringen vill ge sken av, så var det nämligen inte Anders Tegnell eller Folkhälsomyndigheten som slog fast den svenska Corona-strategin.

För att ställa katten på bordet: Folkhälsomyndighetens misstag har varit ödesdigra, enbart eftersom regeringen redan från början stängde av hjärnan och blint lydde en pytteliten skara svenska "experter" med en internationell minoritetsposition gentemot COVID-19. En starkare regering med respekt för försiktighetsprincipen hade vidsynt tagit in råd från alla experter, även internationella, och haft en större villighet att låta sig ledas i den riktning evidensen blåste. Regeringens mantra att “vi följer experterna på Folkhälsomyndigheten”, som om de vore de enda som fanns, är ett tecken på intellektuell feghet och inte rationalitet.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att det inte enbart är regeringen som visat räddhåga i krisens spår. Även den svenska oppositionen har fram tills helt nyligen varit mycket angelägen om att gardera sig, genom att varken uttryckligen ställa sig bakom regeringens laissez-faire-strategi eller bekämpa den. Ebba Busch, Kristdemokraternas partiledare, menade i en intervju i SR den 25 april att “[j]ust nu har vi ett tydligt yttre hot och en gemensam fiende, och då är det inte läge att ifrågasätta befälhavaren.“ (Ebba Busch-Thor:“Inte läge att ifrågasätta befälhavaren” Omni, Max Sommerstein, 25 april).

Påståendet att kriser kräver borgfred är utomordentligt vanligt, men visar på en ytlig förståelse av parlamentarismens system och historia. Tvärtom är det just i krissituationer särskilt viktigt att parlamentet och oppositionen är beredda att ta ansvar och ingripa mot den styrande makten, om det behövs för att skydda landet. Den 7-10 maj 1940, samma vecka som Hitler invaderade Benelux-länderna, tvingade brittiska parlamentet Neville Chamberlains regering att avgå efter en hård debatt, och ersatte honom med Winston Churchill. Även om den nuvarande krisen inte är lika allvarliga och Stefan Löfvén knappast är på väg bort i nuläget, är tiden ändå mogen för den svenska oppositionen att visa prov på samma mod och framåtanda.

Avslutningsvis. Lösningen på rundgången i första stycket kräver kunskap om vad ansvar i en representativ demokrati faktiskt är. Demokratiskt ansvar är inte möjligt att delegera. Demokratiskt ansvar handlar inte heller om att strikt utröna orsakssamband. Demokratiskt ansvar är en form av konstitutionell konstruktion, som finns till för att ge de styrande incitament att styra väl.

Det är i grund och botten inte särskilt komplicerat. Regeringsformen konstaterar tydligt och pedagogiskt i 1 kapitlet 6 § att “[r]egeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.” Detta är inte tomma ord. Tvärtom. Det är en bastant förpliktelse, som pekar ut vilka som ytterst ska sörja för vårt land.

Vår fasta övertygelse är således att ansvaret för Sveriges höga dödstal vilar tungt och beständigt där konstitutionen lagt det; det vill säga, på regeringen, på riksdagen, och på partierna. På de människor, som hade kunnat göra mycket mer, men som valde att göra alldeles för lite.

Johannes Norrman, ordförande för Konservativa Föreningen vid Lunds universitet

Aaron Milz, ledamot i styrelsen för Konservativa Föreningen vid Lunds universitet