Den 6 januari 2021 stormades en av demokratins och frihetens viktigaste bastioner av anhängarna till en besegrad president. De som stormade tillhörde flera extremistiska grupperingar som vuxit till sig under Donald Trumps presidentperiod och som motiverats av hans retorik. Tillsammans med BLM-upploppen i somras utgör dessa en tragisk stegring av det politiska våldet i den stat som de senaste hundra åren har varit en avgörande faktor för försvaret och spridandet av frihet och demokrati i världen.

Det är nära till hands för många konservativa debattörer att se BLM-upploppen och stormningen av kongressen som två extremistiska motsvarigheter från varsin sida av det politiska spektrumet. Det sätts i paritet med varandra för att visa att både högern och vänstern har sina problem att ta itu med. Tyvärr håller jag inte med om detta, sanningen är att det är långt värre när konservativa allierar sig med eller blir en del av den sortens extremism som plågat USA under 2020. Dels för att det innebär ett otroligt hyckleri när stabilitetens och trygghetens förmenta väktare göder motsättningar och oroligheter istället för att stävja dem, dels för att det lämnar ett farligt tomrum i politiken. Om inte en konservativ står för stabilitet, värdighet och kontinuitet, vem ska då göra det?

Trump har närmast fungerat som en drog för många konservativa. Det är inte svårt att förstå varför USA:s republikaner och många av oss konservativa måste ha fått en riktigt kick av att se Trump ge verbala smockor åt självgoda “Social Justice Warriors”. Det är inte heller svårt att förstå att att Trump gav energi åt det republikanska partiet. Som med alla droger kostade Trump dock mer för oss konservativa än vad han någonsin gav. För några månader sedan sågs det som en självklarhet att republikanerna skulle behålla makten i senaten då de inte förlorat ett senatsval i Georgia på 18 år. Under dessa månader har Trump aktivt och av helt egoistiska skäl skrämt bort väljare genom sitt prat om valfusk. Så förlorade Republikanerna båda senatsval, och därmed kongressen.

Redan i somras när Trump, med flera republikaner i ryggen, gjorde partipolitik av regelrätta gatustrider borde vi förstått att ta avstånd. Bland annat den förre försvarsministern James Mattis gick ut och kritiserade Trump och menade på att han var den första president som aktivt försökte splittra USA. Det går såklart att kritisera BLM och tycka att det vore bäst att låta våldsmonopolet sätta hårt mot hårt under de upplopp som ägde rum, men att riva ett samhälle mitt itu bara för att man anser sig har rätt är varken förnuftigt eller konservativt. Som tidigare sagt är det vi som ska stå för stabilitet, trygghet och värdighet. Konservatismen kan inte söndra och härska, det blir en situation där medlen förgör ändamålet. Om en vänsterrörelse försöker riva sönder samhället likt man river itu ett pappersblad ska vi i alla fall inte hjälpa dem genom att hålla i varsin kant.

Republikanerna lyckades under Trump vinna över miljontals väljare från grupper som tidigare varit onåbara för högerbudskap. Jag talar om grupper som ekonomiskt utsatta och lågavlönade arbetare som riskerar att förlora sina jobb i den rådande globaliseringen. Alla dessa väljare vanns dock inte över till de klassiskt konservativa budskapen om att grunden för ett bättre samhälle och ett bättre liv är lag, ordning, eget ansvar och moral. Istället blev många av dessa del av en ytterst destruktiv rörelse som förklarar samhällsproblem med skruvade konspirationsteorier, som ser sina motståndare som landsförrädare, och som tycker att det är rimligt att gå ihop i paramilitära grupper eller att använda våld. En rörelse som allt för bokstavligt talat anser sig utgöra ett anti-socialistiskt slagträ. Dessa rörelser har givit gott om bränsle till de vänsterdebattörer som använder annars långsökta analoger till 30-talet som en del i sin argumentation mot konservativa.

Sanningen är att vi i Konservativa förbundet kan se fram emot nya attacker baserat på “guilt by association”. Även om ingen i Konservativa förbundet skulle stödja eller ställa sig bakom den tragiska fars som utspelat sig sen Donald Trump förlorade USA:s presidentval kommer det ställningstagande vi gjorde inför presidentvalet spöka när vi framöver arbetar för ett stabilt och tryggt Sverige. Frågan som måste ställas till konservativa både här hemma och i USA är varför man inte såg de enorma riskerna med att investera betydande delar av sin trovärdighet i en labil narcissist.

Jag vill dock avsluta denna artikel i en lite mer hoppfull anda. Stormningen kan ha varit en “blessing in disguise” om den leder till att vi besinnar oss, och får oss att inse att vi måste hålla oss borta från smutsig gyttjebrottning med vänsterradikaler. Vi ska aldrig anpassa oss eller be om ursäkt inför vänstern, men om vi vill lyckas stå upp för stabilitet, värdighet, trygghet och kontinuitet så måste vi också utstråla dessa dygder.

Henrik Bark, ledarskribent på Konservativ Debatt