I en essä på Konservativ Debatt tidigare i år skriver Markus Johansson-Mattis Om språkets makt och hur vänstern använder språket som ett ideologiskt verktyg. På 70-talet började vänstern ändra fokus från ekonomi till språk och kultur. I en fascinerande utveckling vände vänster tillbaka dialektiken från Marx materiella historiematerialism till vad som kan betraktas som en spegelbild av Hegels ideella dialektik; formen består men innehållet ändras så kulturen och inte minst språket kommer i fokus för den ideologiska teorin och praktiken.

En fundamental del i denna vändning utgörs av postmodernismen. Enligt postmodern teori är språket i grunden godtyckligt, på så sätt att vilka ord som används för att peka på olika fakta inte har någon essentiell grund. Men denna godtycklighet är inte fullständig eftersom språket anses avspegla olika maktrelationer. Språket är helt enkelt ett verktyg för makten att behärska kulturen och därmed samhället och människan. Vänstern har nu lyckats göra sig kulturellt hegemonisk vilket innebär att vänsterns språk är utgångspunkten för det offentliga samtalet. Det är egentligen bara inom det ekonomiska området som högern har ett språkligt övertag men även där börjar vänstern ta över med vad som ibland kallas för “woke capitalism”.

Det handlar inte bara om vänsterns aktivism utan även högerns ideologiskt grundade ointresse för kulturen och samhällsinstitutioner. Under hela efterkrigstiden har högern varit mer eller mindre liberal och i den liberala teorin finns inga egentliga argument för att försvara kulturen eftersom det är upp till individerna att välja den kultur som de uppskattar. Genom att högern blir medvetet konservativ så kan denna ideologiska tomhet övervinnas genom att vi utformar en politik med ett kulturell innehåll och riktning. I detta ingår att utforma ett aktivt konservativt språkbruk.

Kampen om språkliga uttryck är naturligtvis inte ny, den har alltid varit en del av den politiska retoriken. Nyspråket i 1984 är ju en välkänd kritik av hur språket används för att kontrollera samhället. Victor Klemperer beskriver i LTI tredje rikets språk: lingua Tertii imperii: en filologs anteckningsbok hur språket under det tredje riket och även i det sovjetdominerade östtyskland efter kriget.

Ett klassiskt exempel i svensk modern historia är hur Socialdemokraterna anammade det konservativa uttrycket “folkhemmet” och gjorde det till sitt och fyllde det med socialdemokratiskt innehåll. Ett annat i närmare tid är hur Moderaterna kallade sig “arbetarpartiet” och ändrade meningen från den socialdemokratiska, som handlade om ett parti för arbetarnas intressen, till att i stället handla om att Moderaterna var det parti som bäst skapar förutsättningar för att människor ska komma i arbete och inte fastna i bidrag. Annars är det Sverigedemokraterna som tydligast utmanar den progressiv dominerade samhällsdebatten. Nu senast med Jimmie Åkessons vida uppmärksammade användning av ordet “folkutbyte”.

Det är möjligt att användningen av ordet var ett taktiskt misstag som bidrog till Sverigedemokraternas dåliga resultat i Europaparlamentsvalet. Men strategiskt är det viktigt att just använda sig av den typen av ord för att slå mot vänsterns språkliga hegemoni. Det handlar inte om fakta, förändringen är ju ett faktum. I stället handlar det om de konnotationer, och djupare ideologiska kopplingar, som det ord som används för att beskriva verkligheten har. Det neutrala uttrycket är ju “(etniska) demografiska förändringar” vilken ingen kan ifrågasätta. Den progressiva termen “mångkultur”, som i den allmänna diskursen är positivt laddat, är ideologiskt kopplat till vänsterideologiska teorier om maktrelationer där etnicitet i stället för klass utgör de dialektiska kategorierna.

Användningen av begreppet “folkutbyte” blir därmed en ideologisk handling som utmanar den rådande språkliga hegemonin. Reaktionen mot användningen av begreppet visar också på hur vänstern för sin kamp om språket. I stället för att ta diskussionen om huruvida de demografiska förändringarna är bra eller dåliga så fokuserar vänstern på att termen “folkutbyte” är kopplat till konspirationsteorier och att det skulle finnas en konspiration om att byta ut de europeiska folken.

Det här är ett effektivt sätt att hantera motståndarens ideologiska språkbruk. Man ifrågasätter inte det faktiska underliggande fenomenet och inte heller tar man diskussionen om fenomenet är bra eller dåligt. I stället underminerar man motståndarens trovärdighet genom att utmåla denne som konspirationsteoretiker, med alla de negativa konnotationer som kommer med det begreppet.

Att det skulle röra sig om en konspirationsteori är uppenbart ett sätt att blanda bort korten eftersom det handlar om öppen förd politik. Genom att koppla motståndarens språkbruk till konspirationsteorier så visar man att man inte tar motståndarens världsbild på allvar och att deras språkbruk inte kan accepteras. På så sätt försvarar man både sin bild av verkligheten och sitt ideologiska språk.

Den borgerliga högerns reagerade precis så som vänstern ville. Genom att markera mot att Sverigedemokraterna använde ordet “folkutbyte” visade Moderaterna och Kristdemokraterna på den svenska högerns splittring som därtill står i kontrast till vänsterns kohesion.

Det är därtill symptomatiskt att den borgerliga högern vill använda sig av ett neutralt språkbruk, “demografiska förändringar”, eftersom det visar att man accepterar vänsterns språkliga hegemoni. I stället borde Moderaterna och Kristdemokraterna helt enkelt sagt att det inte är ett ord som vi använder men att det är viktigt att poängtera att de demografiska förändringarna faktiskt innebär problem som den samlade högern arbetar tillsammans för att lösa. Alltså i praktiken samma sak utan att göra ner Sverigedemokraterna.

Debattören Henrik Jönsson visar att han förstår vad det här handlar om och att man som högerliberal kan försvara användandet av termen folkutbyte. Det är viktigt att högern förstår att den består av kulturellt skilda partier och att vi kommer se olika på inte bara innehåll utan också formen på hur vi uttrycker oss. Den mer intellektuella och den mer folkliga högern måste uttrycka sig på olika sätt men måste också rikta kritiken mot den gemensamma politiska fienden i stället för mot varandra.  

Sammanfattningsvis handlar det om att vänstern arbetar strategiskt, såväl teoretiskt som praktiskt, med att omforma språket och på så sätt forma kulturen utifrån sin ideologi. Det kan framstå som trivialt att huruvida man säger exempelvis “tjänsteman” eller “tjänsteperson”. Men genom att använda sig av vänsterns språkbruk accepterar och internaliserar man även vänsterns progressiva världsbild. Själva språket bruket blir politiserat och de flesta accepterar förändringen av språket för att utan att förstå att de med det accepterar en ideologisk förändring. Genom att vänstern aktivt arbetar med att förändra språket får den ett strategiskt övertag över högern.

Det räcker då inte med ett passivt motstånd. Högern måste helt aktivt börja att arbeta med språket som ett ideologiskt verktyg vilket kräver ett brett och djupt kulturellt arbete.

Björn Axén