En tänkare som påverkat västvärlden kanske mer än de flesta andra är Augustinus. Han är dels intressant historiskt som den kanske första och största kristne filosofen. Men genom sina verk, som alla finns lätt tillgängliga i dag, har han också med rätta kallats den första moderna människan. Så här mer än ettusen femhundra år senare är han fortfarande mycket läsvärd.

Augustinus är unik av flera skäl och därför också så intressant för oss i dag. Till skillnad från de flesta andra antika tänkare har vi fortfarande i dag möjlighet att komma hans privata tankar och känslor mycket nära. Hans verk, Bekännelser, är världens antagligen första självbiografi. Där berättar han inte bara om sin ungdom och sin karriär först inom 300-talets statsbyråkrati och sedan som biskop utan även om sina innersta tankar, känslor och kval. Detta gör att hans självbiografi inte bara är ett mäkta märkligt verk utan också att det inger en modern känsla trots att han levde för mer än tusen år sedan. Här får vi tillfälle att i dagboksform besöka en antik människas tankevärld. Här framträder han som en extremt bildad och mycket produktiv människa; men också som en person som var våldsamt splittrad inför livets och sin tids alla kontrastrika uttryck.

Jag tänkte i denna text framförallt ta fasta på några intressanta spår i Augustinus tänkande som kan ha politisk bäring i dag. Hans samlade verk, som praktiskt taget alla finns bevarade, är synnerligen omfattande och täcker precis som Aristoteles åtskilliga olika områden. Förutom sin självbiografi har han också författat det mer politiska verket Guds stad. Detta något mer svårtillgängliga verk, som bara delvis finns översatt till svenska, hade som huvudsyfte att argumentera för att det inte var kristendomens fel att Rom blev plundrat av visigoterna.

Augustinus var en utpräglad pessimist. Hans idé om statens natur överensstämmer överlag med Platons. Den mänskliga staten kan inte anses vara något naturligt. Istället är den ett resultat av människans inneboende ondska och ett faktum som måste hanteras . Här tänker sig Augustinus att det finns två stater i världen som verkar parallellt. Guds stad och människostaten. Guds stad står för det sanna, det goda och det sköna medan människostaten står för världens ondska och fördärv. Dessa befinner sig i konflikt med varandra och på den yttersta dagen kommer den första att segra.

Trots att vi i dag skulle säga att det kristna romarriket inte gjorde någon närmare skillnad på politik och religion, innebär Augustinus tänkande ändå ett viktigt fundament för den senare åtskillnaden mellan dessa två. Denna tanke har varit mycket avgörande för västerlandets annorlunda utveckling än stora delar av övriga världen.

Augustinus åskådning innehåller viktig poänger som vi kan ha nytta av idag. Den första av dessa är insikten att att religioner inte lämpar sig som politiska system. Enskilda religiösa tankegångar kan omvandlas till att vara relevanta i politiken, till exempel den om det unika människovärdet, men religiösa doktriner kan inte i sig själva ha en politisk bäring. De hör hemma i en annan sfär. Den andra är att det finns en fara när politiken börjar agera som en religion. De totalitära rörelserna i västerlandets historia är uppenbara exempel på hur illa det kan gå, när människor ser sin ideologi som snudd på gudomlig.

Politik är ett sätt att lösa praktiska problem av samhällelig natur. Frågor som berör meningen med livet, relationer på ett mer fundamentalt plan och den största delen av människans liv är inte politiska frågor. Brottningsmatchen kring den perfekta relationen mellan dessa två pågår givetvis alltjämt och kommer väl aldrig att få någon avgörande lösning. Men Augustinus tänkande visar på en tidig och för västvärlden fortfarande relevant utläggning i denna fråga.

Ett ytterligare spår i Augustinus tänkande som är av yttersta vikt är frågan om skuld. Såsom Augustinus framträder i sina Bekännelser måste man säga att han verkligen är besatt av skuld. Sympatiskt nog primärt sin egen skuld. Hans ärende verkar inte alls vara att peka ut andra, utan att komma till rätta med sina egna känslostormar. Varför var han så oärlig och fåfäng, varför hade han stulit och varför hade han en så stor lust efter kvinnor? För att förklara varför människan gör så mycket dumt och därav känner så mycket skuld använder han sig av, och utvecklar själv till stor del, den kristna lära som kallas för arvsynden.

Få doktriner inom kristendomen är så allvarligt missförstådda som denna. Ordet arv kan här verka väldigt missledande. Denna tanke har inget att göra med att olika samhällsgrupper kan bära skuld för handlingar deras föräldrar eller förfäder gjort. Augustinus menade istället att människans allmänna förkärlek för allehanda hemskheter har att göra med en medfödd och ärvd defekt som hela människosläktet delar. Denna skuld menade han ytterst kom från Adam och Eva som i begynnelsen hade begått den värsta av alla synder; nämligen att trotsa Gud. Från det ögonblicket fick människan sin skadade natur och förde den sedan vidare till alla sina efterkommande.

Denna tanke, oavsett med vilken modern skepsis man ser på den bibliska skapelseberättelsens, har dock många intressanta implikationer. Många som skulle kunna tillföra mycket till det nuvarande politiska samtalet. Om människans onda sidor beror på något i själva vår natur går ingen människa riktigt säker. Inget politiskt system kan helt lösa människans inneboende omöjlighet. Och ingen politisk doktrin eller teori kan göra oss helt immuna från att själva spåra ur eller bete oss hemskt. Speciellt i tider när skuld och offerskap åter diskuteras i debatten, kan ett modererande perspektiv vara just detta. Att dåliga val alltid verkar finnas med oss. Trots att problem går att mildra, är det sällan lyckat att se världen i onda och goda grupper. Alla bär med sig lite av både det onda och det goda.

En avslutande reflektion, som kanske egentligen inte kan sägas vara vidare politisk rakt av, är tanken om predestinationen. Augustinus menade överlag att människan saknar en fri vilja. Att allt i världen är förutbestämt. Han själv förlade framförallt denna diskussion kring frågan om vilka människor som blir frälsta eller inte. Samtidigt har frågan dykt upp i allehanda sammanhang och former; har människan verkligen en fri vilja?" Och vad skulle det innebära för samhället, politiken och etiken om vi inte hade det? Augustinus visar oss dock att många allmäncivilisatoriska antaganden; individuella rättigheter, rättsstat och en meningsfull värld, verkar gå att förena med ett deterministiskt synsätt. Kanske skulle omställningen inte bli så drastisk vi föreställer oss ändå? Kanske skulle det gå att skapa ett uthärdligt samhälle även om vi behövde acceptera att det faktiskt förhöll sig så.

Med dessa tre tankespår visar Augustinus att trots denna långa tid som förflutit sedan han levde är han fortfarande väl värd en läsning. Både för att han ibland känns som en person som levde för mycket länge sedan men kanske framförallt för att han i många frågor känns så häpnadsväckande relevant även för oss i dag.

Hugo Fiévet, ledarskribent