Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.

I tider med ett aktivt krig i Europa hamnar värnplikten automatiskt i strålkastarljuset sett från ett svenskt perspektiv. Det tycks ändå finnas en enighet när det gäller svenskars gemensamma syn på ett starkt militärt försvar för att kunna möta en närliggande konflikt med bästa möjliga förutsättningar. Men trots den delade intersubjektiviteten i landet visar en enkätundersökning från SVT att över hälften av alla unga med föräldrar födda utanför Norden inte är villiga att göra värnplikt. Vad är orsakerna till detta?

Anledning nummer ett är mellanförskap, ett begrepp som beskriver nutidens svenskfödda ungdomar med utländsk bakgrund. Deras mellanförskap har sin bakgrund i att deras föräldrar invandrade till Sverige, och på grund av den misslyckade integrationen i landet känner inte denna generation invandrare någon stark anknytning eller nationalism för Sverige. Detta innebär att deras barn, det vill säga den andra generationen, tar efter samma patologiska inställning gentemot Sverige som deras föräldrar har. Speciellt när deras tillvaro under uppväxten präglas av låg social status och en negativ social konstruktivism, ett epifenomen som delas bland många ungdomar i förorterna. Givet dessa problematiska förutsättningar hamnar andra generationen, som nu är aktuella för värnplikt, i ett mellanförskap. Detta tillstånd hämmar ungdomarnas nationalism och därav försvarsvilja gentemot Sverige. Det är en anledning.

En annan anledning utmynnas i den religiösa kontexten, alltså den kvinnliga representationen. I flera muslimska länder, inklusive Saudiarabien, Iran, Oman och Afghanistan, är det förbjudet för kvinnor att göra militärtjänst. Eftersom en betydande andel av Sveriges invandrare har sina rötter i dessa länder påverkas landets procentuella försvarsvilja negativt av kvinnors militära frånvaro. Det är dock värt att notera att islam inte tar någon explicit ställning i frågan om just kvinnors militärara deltagande. Däremot betonar islam betydelsen av de traditionella könsrollerna på ett distinkt sätt, och just militären anses vara en manlig domän i många muslimska länder. Sammantaget ligger det inte inom de kulturella ramarna för kvinnors sociala förväntningar att engagera sig militärt. Denna skillnad i sociala förväntningar baserat på ursprung, påverkar försvarsviljan hos kvinnor med muslimsk bakgrund i Sverige och sänker den generella försvarsviljan procentuellt.

Å ena sidan påstår aktörer som Noor Karim på Aftonbladet att institutionell rasism och brist på välfärd i utsatta områden snarare är agensen bakom den låga försvarsviljan. Hon påstår att ungdomar med utländsk bakgrund inte vill försvara ett land där man inte accepteras. Ett intressant argument, men å andra sidan är inte detta riktigt sant. Afroamerikaner i USA exempelvis utgör cirka 16% av militären, en överrepresentation jämfört med deras andel av den totala befolkningen, som är 12%. Istället för att fortsätta leva i trasproletära förhållanden ses militärtjänstgöring som en möjlighet till ett bättre liv för afroamerikaner. Oaktat det faktum att graden av rasism är högre i USA tar afroamerikaner ändock värvning till följd av bristande välfärd. På principiell nivå har således USA rasism och brist på välfärd, vilket leder till att afroamerikaner tar värvning. I Sverige har vi, enligt Noor Karim, rasism och brist på välfärd, vilket leder till att man INTE tar värvning. Denna logik blir paradoxal oavsett hur man vänder och vrider på det. Så även om man insisterar på att Sverige är ett rasistiskt land med bristande välfärd, uppstår en kognitiv dissonans för Karim och hennes anhängare.

Anledning nummer tre härrör i en kontraproduktiv rekryteringsstrategi. Sverige, känt för sin jämställdhet, har en militär där kvinnor endast utgör 15% av representationen. Det indikerar att män generellt sett har ett större intresse för militären än kvinnor, vilket i sig är helt naturligt med tanke på att män och kvinnor har olika intressen. För att rekrytera ungdomar från förorten med utländsk bakgrund skulle således en mer realistisk strategi vara att fokusera på killarna eftersom deras militära intresse är betydligt mer påtagligt. En simpel fråga om målgrupp och efterfrågan, helt enkelt.

Men trots det envisas försvarsmakten med att göra rekryteringsvideos där tjejers närvaro dominerar upp till 80%. Detta har och kommer inte locka unga killar från förorten att vilja göra värnplikten. Det är snarare nödvändigt att direkt tilltala och representera dessa grupper för att de ska känna sig inkluderade och värdefulla. Utöver det agerar försvarsmakten dessutom som lakejer till västvärlden genom att fokusera på postmodernistisk terminologi som LBTQ, Pride och mångfald. Begrepp som inte har något med militären att göra, och det är förargligt att försvarsmakten prioriterar västvärldens kulturella ärenden istället för sitt primära uppdrag: att utbilda soldater för strid. Denna subversiva linje från försvarsmakten är en diametral motsats till en adekvat strategi för att öka försvarsviljan hos killar med utländsk bakgrund.

Avslutningsvis kan kriget i Ukraina lura oss svenskar att vi inte befinner oss i ett aktivt krig. Dock är slutsatsen både indolent och felaktig. Sverige har under en längre tid krigat mot segregation, gängkriminalitet och progressiva idéer som successivt har eroderat vårt fina land. Förortens ungdomar vill egentligen försvara Sverige, men på grund av mellanförskap, segregation och postmodernism ger vi dem incitament till att inte vilja känna nationalism för vårt gemensamma land. Försvarsmakten torde därför inse detta snarast och ändra sin rekryteringsstrategi.

Filip Linnert,
debattör