År 2020 blev som bekant en dyster sida i historieboken. Vid det här laget är det ganska tydligt att Europa och USA överlag vanskött pandemin, med enormt mänskligt lidande som följd. Men vid sidan av det mänskliga lidandet – som är och förblir huvudsaken – har västvärldens fiasko också på ett oroväckande sätt stärkt Kina.
I början av veckan rapporterade Expressen att Kinas BNP, till skillnad från övriga stora ekonomiers, faktiskt växte under pandemiåret. Därtill kommer att Kina (vars befolkning uppgår till sisådär 1.4 miljarder människor) i nuläget rapporterar hälften så många döda som Sverige, d.v.s 5000. Om inte något oväntat händer innan vaccineringen är slutförd, så tyder allting på att Kina är ett av de länder i världen som klarat av pandemin allra bäst.
Jag vill redan här föregripa en vanlig invändning genom ett kort konstaterande: Kina ljuger definitivt om sina siffror. Det står i princip klart att regeringen kokat böckerna rejält, och att lita blint på vad en auktoritär diktatur påstår är bara enfaldigt. Självfallet ska vi vara ytterst försiktiga med allt Kina gör gällande.
Men det är skillnad på att vara försiktig och att vara förstockad. I skrivande stund har (enligt John Hopkins University) över 400000 personer avlidit till följd av Covid-19 i USA. Det går med andra ord att dubblera Kinas rapporterade dödsfall utan att förändra helhetsintrycket. Även om vi djärvt anklagar Kina för att ha tio gånger så många döda, rör det sig ändå bara om en åttondel av USA:s dödstal. För att få narrativet “West rules, China drools” att gå ihop, måste Kinas dödstal i själva verket vara sisådär 80 gånger högre än vad som rapporterats. Med tanke på att Kinas inledande mörkläggning totalt kapsejsade framstår detta som helt osannolikt.
Minns du för övrigt mörkläggningsskandalen i Kina under pandemins början? Nu känns det som en svunnen tid, men det fanns en period då det var Kina som blottade strupen. I januari 2020 varnade den kinesiske läkaren och visselblåsaren Li Wenliang för det nya viruset, varvid kinesisk polis svarade genom att hota och förmana honom. Någon vecka senare dog Wenliang efter att ha insjuknat i Covid-19.
Men hans död gick inte stilla förbi. Sjutton miljoner människor bevittnade livestreamen som kretsade kring Wenliangs öde. Hashtaggen #Wewantfreedomofspeech fick över 2 miljoner visningar och 5500 posts på kinesiska sociala medier, innan den censurerades av staten. En kinesisk professor varnade till och med för att Wenliangs död kunde leda till en upprepning av de protester som kulminerade i massakern på Himmelska fridens torg 1989.
Den kinesiska statens kroniska lögnaktighet hade kort sagt skapat en sanningens martyr. Ännu allvarligare för regimen var dock det faktum att mörkläggningen på ett konkret sätt hade saboterat krishanteringen. Ingenting eroderar ett systems auktoritet snabbare än misslyckanden, och den kinesiska statens förljugna censur hade misslyckats. Många kineser vände nog där och då blicken västerut, och längtade efter den frihet som vi tar för given.
Vad som hände sedan minns du nog. Samtidigt som Kina undan för undan fick viruset under kontroll, exploderade smittspridningen i Europa. Västvärldens respons på Corona-krisen var visserligen mer transparent än Kinas, men också långt mindre disciplinerad och effektiv. Fortfarande pågår en omfattande spridning av Covid-19 i Europa och USA som skördar tusentals liv varje dag. Kinas censur hamnade i skymundan.
Några månader senare kom dock det absolut största fiaskot, när en våg av vilda protester, demonstrationer och upplopp sköljde över USA och Europa. Utöver att orsaka enorma egendomsskador (på över 2 miljarder dollar) i en ekonomiskt besvärlig tid, så utgjorde BLM-protesterna ett kolossalt ideologiskt och moraliskt misslyckande.
Demonstrationsfriheten är en grundbult i vår demokrati. Men precis som alla andra friheter förutsätter den individuellt ansvar. I stället för att ta detta ansvar, valde miljontals västerlänningar (och däribland många svenskar) att mitt under brinnande pandemi gå ut i stora smittspridande folkklungor för att massdemonstrera mot ett fenomen som alla redan avskyr. Västvärlden blev härigenom ett avskräckande exempel, och ett kort citat från Japanese Times räcker för att illustrera vad som var läxan: ”As remarked by China expert Susan Shirk, the protests will cause fewer Chinese to “voice support for American ideals, such as free markets and civil liberties.”" (Jim Ko, With support for Black Lives Matter, China crosses a thin line, 1 juli 2020)
De materiella följderna av västvärldens Coronafiasko är, för att runda av, synnerligen allvarliga. Men det är viktigt att förstå även de ideologiska och moraliska dimensionerna av nederlaget. När det väl kom till kritan, när katastrofen lurade runt hörnet och liv stod på spel – då saknade västvärlden disciplin, och våra vackra politiska friheter, som annars är vår främsta styrka, förvandlades av ansvarslösa aktivister till en pinsam svaghet. Sent kommer den kinesiska statsledningen och det kinesiska folket att glömma detta. Draken i öst har flugit upp ur krisen starkare än någonsin, och det är delvis vårt fel.
2020 måste därför bli ett lärdomens år också för oss. När nästa kris kommer måste vi ha lärt oss att kombinera vår frihet med ansvarstagande, och vår individualism med hänsyn till kollektivet. Det får inte bli ännu ett fiasko. Vi kan, och vi måste, göra bättre ifrån oss.
