Om några månader är det val i Sverige och väljarna kommer återigen att ställa sig den klassiska frågan: Har jag det bättre nu än för fyra år sedan? Tidöavtalet kom till i kölvattnet av valet 2022. Det utlovade ett paradigmskifte och Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, enades om ett samarbetsavtal för att ge regeringen ett stabilt majoritetsunderlag. Avtalet fokuserar främst på stramare migrationspolitik, hårdare tag mot kriminalitet samt energi- och klimatpolitik.

Det finns politiska segrar att visa upp. Exempelvis har bränslepriserna nästan halverats sedan regeringsskiftet, men väljarna upplever inte att förändringen gör tillräcklig skillnad. Att hänvisa till långdragna processer är riskabelt, men gymnasielagen, som räddade nio tusen afghaner från utvisning, klubbades ändå igenom rekordsnabbt utan långa utredningar.

Tidöavtalet lovade förändring, och man har gjort mycket, men ett problem med den svenska lagprocessen är att utredningar tar tid, vilket sätter käppar i hjulet. Hur snabbt regeringen än arbetar kan den inte fatta beslut genom dekret. Vårt system har fördelar, men nackdelen är att det tar tid samtidigt som väljarna förväntar sig att regeringen levererar på de löften som gavs. Samtidigt visar de senaste opinionsmätningarna att vänstern har ett övertag, och frågan är om regeringen och Tidöavtalet verkligen har hållit vad de har lovat inför ett möjligt Tidöavtal 2.0. Kärnan i avtalet handlar om kriminalpolitik och migration, vilket också är de frågor där deras väljare har störst förväntningar. Statens kvarnar maler långsamt, och år av utredningar och remisser ligger bakom de nya lagändringar som nyligen trätt i kraft, vilket riskerar att urholka väljarnas förtroende. Väljarna vill se skillnad, och politiken måste märkas i människors vardag.

För regeringspartierna är detta en tydlig varningssignal. När regeringen har regerat i fyra år kommer den att hållas ansvarig för det som sker, och därför är det viktigt att fortsätta leverera på vallöftena och kunna visa vad man faktiskt har gjort.

Enligt en färsk undersökning från Novus är sjukvården fortsatt väljarnas viktigaste fråga: 65 % anger den som en av de mest prioriterade. Därefter följer skola och utbildning (56 %) samt lag och ordning (51 %). Invandring och integration ligger på 45 %, följt av äldreomsorg (40 %). Även sysselsättning (38 %), landets ekonomi (37 %) samt försvaret och klimatet (35 % vardera) hör till toppfrågorna.

Väljare tenderar dock att bestämma sig allt närmare valrörelsen. Mycket kan fortfarande hända, men siffrorna ger oss en solid grund att stå på.

Tidöavtalet har haft en oväntad styrka i att ha hållit ihop fyra partier relativt väl, och det är ett av de starka korten inför valet: att man har en relativt samlad Tidöregering, vilket kan ställas i kontrast till den splittrade oppositionen. Avtalet har fungerat ganska bra jämfört med exempelvis decemberöverenskommelsen och januariavtalet. Samtidigt finns det orosmoln, nämligen splittring inom partierna. Detta riskerar att försvåra samarbetet ytterligare.

Exempelvis står Moderaterna inför ett strategiskt vägval. Hanif Bali har varnat för att den demografiska utvecklingen gynnar vänstern: fler med svag ekonomi och utländsk bakgrund tenderar att rösta vänster, medan medelklassen krymper. Partiet slits därför mellan att attrahera storstadsväljare och kvinnor (magdamoderater) eller att vinna tillbaka väljare som gått till Sverigedemokraterna. John Roslunds avhopp från Malmömoderaterna till SD, efter kritik mot ”mjukosthögern”, illustrerar denna konflikt. Samtidigt kan det vara taktiskt klokt för M att släppa vissa väljare till SD för att i stället jaga sossarnas väljare.

För att inte tala om småpartierna, där Kristdemokraterna har öppnat upp för att ingå i regering med Socialdemokraterna. Det gör inte saken bättre att Liberalerna präglas av splittring och dessutom gräver sin egen grav genom att motsätta sig SD i regering. Visst behöver Mohamsson ibland bråka med Åkesson om vem som älskar Sverige mest, men det är endast att betrakta som ett spel för galleriet.

Utmaningen för högern ligger också i kommunikationen. Högern måste bli bättre på att tydliggöra vad som faktiskt har åstadkommits och samtidigt påminna väljarna om alternativet: en regering ledd av Magdalena Andersson, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet å ena sidan och Centerpartiet å andra sidan. Där ska en extrem vänsterpolitik från Vänsterpartiet och en ekonomisk politik från Centerpartiet, som liknar Tidöpartiernas, försöka nå konsensus, parallellt med Centerpartiets inställning i regeringsfrågan, vilket är värre än Liberalernas.

Vi vet hur det var innan, och frågan borde därför inte vara om regeringen ska lösa alla problem. Det har den inte gjort. Frågan borde snarare vara: Kommer det att bli bättre med en sådan vänsterregering, som sannolikt innebär mer invandring, högre skatter och fortsatt daltande med kriminella?

Om högern misslyckas riskerar man att lämna tillbaka makten till en vänster som redan visat sin färdriktning. Högern behöver därför samla sig och leverera ett Tidöavtal 2.0. Starkare, tydligare och med verklig förändring. Ska ett sådant avtal bli mer än en symbolisk nystart måste partierna visa att löften och politiska åtaganden faktiskt genomförs.

Helen Hassan