Kan man tvinga fram solidaritet?  

Det är åtminstone flera partier som tror det.  

Det jag syftar på är att ett flertal politiska partier har tagit initiativ till införandet av civilkuragelagar. Kristdemokraterna beskriver det som att ”det ska vara straffbart att passivt se på när en medmänniska befinner sig i nöd” . Ungsvenskarna i sin tur beskriver det som att en sådan lag ”skulle kriminalisera att inte agera för att avvärja, förhindra eller helt avbryta ett pågående brott” . För en konservativ borde det vara ganska uppenbart att det inte går att tvinga någon att vara god. Vad som är värre är att införandet av en civilkuragelag rentav skulle urholka hela essensen av solidaritet, medmänsklighet och medborgaranda: Frivilligheten.  

Solidaritet handlar om frivillig självuppoffring. Solidaritet innebär att man är beredd att hjälpa andra till den grad att man själv är villig att riskera både liv och lem. Den uppmärksammade Tommie Lindh är ett gott exempel. Han riskerade sitt liv för att avbryta en våldtäkt och fick för detta betala det ultimata priset. Något som bör hedras och minnas.

Men solidaritet är inte, som en del politiker tror, något som uppstår ur tomma intet. Det är inget som kan trollas fram genom att sätta ett par intetsägande meningar på pränt och upphöja dem till lag. Inte heller kan solidaritet påtvingas människor från toppen av ett elfenbenstorn. Den måste uppstå spontant i folkdjupet. Den måste få utvecklas organiskt i en process som börjar på gräsrotsnivå - i våra mellanmänskliga relationer.  

Att hela handlingen i sig är frivillig är vad som gör den så fantastisk, vacker och underbar till att börja med. Men sanningen är att vi är inte villiga att offra oss för vem eller vad som helst. Det vi riskerar liv och lem för måste vara oss kärt, det måste kunna ge oss mening. Det är i mötet med den andre som mening tar rot. Något en lag inte kan ge upphov till. Det finns en viss ironi att förslagen kommer från partier, som inför tidigare riksdagsval gått till storms mot ”sosseriet”. Att påtvinga människor ”solidaritet” uppifrån är ju annars en socialdemokratisk paradgren. Höjer de skatten så är det för solidaritetens skull. Inför de närmast öppna gränser, ja då är det också nödvändigt för solidariteten. Rinse and repeat.

Anledningen till att människor inte väljer att hjälpa någon i nöd kan förstås vara många. Från exempelvis det mest uppenbara, att de inte har den fysiska förmågan att ingripa, till det mer subtila och mer svårsmälta: att de faktiskt inte bryr sig. Men att tro att en civilkuragelag skulle ändra på detta är snudden på att vara naiv. Istället riskerar det att förvandla fantastiska gärningar till själlösa byråkratiska konstruktioner utförda av agenter utan tillstymmelse av fri vilja. Nej, kära konservativa. Släng förslagen där de hör hemma – i papperskorgen.

Rasmus Ragnarsson