En spionaffär avslöjas – främmande makt har tillskansat sig ytterst känsliga uppgifter om rikets försvarsindustri, till råga på allt genom att använda sig av element i danska statens underrättelsetjänst med tveksamma lojaliteter. Samma främmande makt har spionerat på den danska försvarsindustrin och danska ministrar. Även Norge är utsatt och den norska försvarsministern kontaktar sin danska kollega för att diskutera det uppkomna läget. Från Sverige är det dock tyst.
En historia från 1970-talets kalla krig om sovjetisk infiltration och svensk undfallenhet mot kommunismen? Alls icke. Vi talar om vad som stod i DN förra veckan och den främmande makten är Förenta staterna. Överlag har Försvarssverige reagerat med en axelryckning: ”Vadå, det är väl inget att oroa sig för. Sånt här händer väl hela tiden?” Försvarsminister Hultqvist har behandlat hela historien som en pinsamhet som man helst vill glömma och när han får skarpa frågor om det i riksdagen svarar han egentligen inte. Däremot kom en mycket snabb reaktion på det amerikanska beskedet att man avser lämna Afghanistan: en mycket dålig idé, enligt Hultqvist. Det skulle kunna leda till att extremister tar över!
Tillåt mig betvivla att reaktionerna hade sett ut såhär om det istället hade varit Sovjet som utfört exakt samma handlingar.
Det finns en lärdom att dra här om hur förhållandet mellan stater egentligen fungerar. Försvarsvännerna i Sverige har rätt: det här *är* inte konstigt. Det är fullt begripligt att en stormakt försöker övervaka relevanta länders politiska och militära resurser, i synnerhet om de befinner sig i ett område som kan bli strategiskt intressant för den andra stormakten nästgårds och extra mycket så om man dessutom kan främja den egna försvarsindustrin genom spioneriet. Den här lärdomen, dvs ”stater agerar alltid i enlighet med sina geopolitiska intressen,” gäller alltid och för alla länder. Det gäller Amerikas förenta stater idag och det gällde Sovjetunionen 1975.
Varför reagerar försvarsministern som han gör? Enkelt uttryckt beror det på att det svenska försvaret idag är helt uppbyggt på och kring amerikanskt stöd och den atlanticistiska länken. Det är också därför, paradoxalt nog, som Hultqvist snabbt kan ta avstånd från ett amerikanskt uttåg ur Afghanistan: det svenska samarbetet är upphängt på det amerikanska försvarsetablissemang som kommer att finnas kvar oavsett vem som är president – ett etablissemang som aldrig har varit särskilt förtjust i Trumpadministrationens tal om uttåg ur Afghanistan. Sveriges medverkan i Afghanistan har aldrig handlat om mycket annat än att signalera lojalitet med Amerika i utbyte mot löften om stöd till Sverige (detsamma gäller för övrigt inköpet av luftvärnssystemet Patriot, men det är en helt egen historia) och därför anses det nog klokt på försvarsdepartementet att gå ut med ett avståndstagande. Mottagaren av budskapet är inte egentligen den svenska allmänheten utan Pentagon.
Det finns en utbredd glorifiering i Sverige kring Förenta staterna. Frihetens bastion! Västerlandets beskyddare! Kanske, i sina bästa stunder. Men amerikanerna har inte gått med på att göra Sverige till en inofficiell alliansbroder på grund av sina hjärtans godhet utan just av geopolitiskt intresse: man måste ha tillgång till svenskt territorium om man ska kunna försvara de baltiska medlemmarna i Atlantpakten mot ett potentiellt ryskt angrepp. Den tillgången tänker amerikanerna skaffa sig på det ena eller andra sättet och flera svenska regeringar har bedömt att det är bättre att göra dygd av nödvändigheten och spela med. Ryssland är förstås fullt medvetna om detta – ryssarna är bra på geopolitik – och kommer sannolikt inte att agera mot Baltikum utan att först ha säkrat Gotland.
Ett land har alltid en armé. Sin egen, eller någon annans. Regeringen har valt att ha någon annans armé. Min uppfattning är att om Sverige vill vara en suverän stat måste vi identifiera våra geopolitiska intressen och därefter skapa en krigsmakt som kan upprätthålla dem. Vad vi har nu är det sämsta av båda världar: en försvarsmakt som inte kan försvara Sverige och en alliansstruktur som omedelbart gör oss till måltavla i händelse av konflikt mellan Förenta staterna och Ryssland. Sverige saknar praktisk handlingsfrihet. Detta är kanske det verkliga problemet som vi bör fundera på i efterdyningarna av den danska skandalen.
