I.

Begreppet metapolitik har på senare tid råkat i vanrykte, efter att ha missbrukats av diverse stolliga högerextremister. I grund och botten rör det sig dock om en mycket användbar term som tar sikte på viktiga djupstrukturer i ideologierna. För att undvika förvirring är det sålunda av värde att staka ut vad metapolitik är, och vad som är specifikt konservatismens metapolitiska ambition.

Etymologiskt kommer meta från grekiskan och betyder “efter” eller “bortom” – och metapolitik betyder alltså egentligen bara politik fast betraktad från en högre synvinkel. Den mest centrala metapolitiska skiljelinjen går härvidlag mellan aktörer som betraktar politik som en åsiktskamp, och aktörer som istället ser politiken som en utpräglad intressekamp.

Vad innebär då det? Inledningsvis är en kort idéhistorisk bakgrund på sin plats. Formuleringen “åsiktskamp” är nämligen en parafrasering av en viktig sentens från den tyske konservative tänkaren Friedrich von Gentz (1764–1832). Gentz kan kort beskrivas som en av Edmund Burkes (1729–1797) tidigaste lärjungar, som hjälpte till att utveckla Burkes tankar kring just demokrati och parlamentarism.

I Über den Unterschied zwischen den landständischen und Repräsentativverfassungen (1819) sammanfattade Gentz skillnaden mellan ståndsparlament och representativa parlament på följande skarpsynta vis:

“Es ist das charakteristische aller repräsentativen Verfassungen, dass das Gesetz aus einem Kampf der Meinungen entstehen soll.” I svensk översättning: “Det är karakteristiskt för alla representativa konstitutioner, att lagen skall uppstå ur en åsikternas kamp.” I en ståndsriksdag, menade Gentz, uppstod däremot lagarna ur en intressenas kamp (Kampf der Interessen).

Idén om den representativa demokratin som en åsikternas kamp kan framstå som exotisk. Det är också en tanke som vanligen förknippas med liberaler som Mill eller Habermas. Men i själva verket är det också en utpräglat konservativ uppfattning, som lämnat djupa spår i västerlandets demokratiska system. Ett exempel: enligt 4 kap. 12 § regeringsformen åtnjuter riksdagsledamöter en villkorad immunitet för sina yttranden i kammaren. Vad är poängen med den immuniteten, om inte parlamentet ska utgöra en arena för åsiktskamp där enbart argumenten (till och med de vanligtvis straffbara argumenten) ska avgöra?

Gentz’ dikotomi riktade in sig på den metapolitiska skillnaden mellan en ståndsriksdag och en representativ riksdag. Med några smärre modifikationer, går det emellertid att med god behållning applicera distinktionen mellan en Kampf der Meinungen och en Kampf der Interessen på hela den politiska diskursen.

II.

Begreppsparet Kampf der Meinungen och Kampf der Interessen är nära förbundet med paret diskussion och förhandling. Tillsammans möjliggör dessa termer en fördjupad förståelse av vari politiska motsättningar egentligen bottnar – och vad som är konservatismens metapolitiska strävan. Om vi ska använda oss av dem måste vi emellertid först definiera dem ännu närmare. Vad är egentligen skillnaden mellan en diskussion och en förhandling?

Diskussionens kärna är meningsutbyte och sanningssökande. Redan Platon förknippade starkt dialog med förädling av själen. Grundpremissen i en diskussion är beredvilligheten att övertyga; men också att låta sig övertygas. Diskussionen utgör följaktligen en kamp mellan åsikter där de starkaste argumenten vinner.

En förhandling speglar däremot en helt annan dynamik. När en köpare prutar på en loppis, försöker han knappast inleda någon slags filosofisk diskussion om det rättvisa priset på säljarens gamla skräp. Istället rör det sig om cynisk manövrering, där målet är att pressa säljaren till eftergifter. Det optimala förhandlingsresultatet (om vi bortser från eventuella hänsyn till framtida samarbeten) liknar närmast ett fullbordat rån, där ena parten barskrapat den andra utan att offra mer än en spottstyver själv. Förhandlingen avgör alltså en kamp mellan intressena, där intresset med mest makt eller mest taktisk finess vinner.

Uppdelningen mellan Kampf der Meinungen/Kampf der Interessen och diskussion/förhandling vilar på metapolitisk grund. Vilken kategori ett givet samtal tillhör bestäms nämligen till fullo av parternas ingångsvärden. Det är fullt möjligt för en fackförening och en arbetsgivarorganisation att tillsammans diskutera hur stor nästa års löneökning bör vara. När de kloka diskuterar förnekar de nämligen knappast att intressemotsättningar existerar. Skillnaden är att de diskuterande försöker lösa motsättningarna på ett oegennyttigt sätt som de flesta kan hålla med om är rättvist, medan de förhandlande försöker “lösa” motsättningarna genom att roffa åt sig så mycket som möjligt.

III.

Utifrån beskrivningen ovan kan man få intrycket att förhandlingar överlag är någonting snuskigt, närmast djuriskt, som i möjligaste mån bör undvikas. En förhandling behöver dock inte nödvändigtvis vara någonting negativt. Ur ekonomisk synvinkel kan en reglerad intressekamp ofta främja en effektiv allokering av resurser, eftersom den tvingar människor att avslöja sina äkta preferenser. Även på andra områden (exempelvis när två personer spelar ett parti schack för prispengar) kan en intressekamp om inte annat åtminstone ge upphov till spännande skådespel.

Att däremot lägga en intressekamp till grund för hela samhällsprojektet leder ofelbart nedför synnerligen branta vägar. Ytterst måste nämligen en samhällsomfattande intressekamp mellan två grupper sluta med att den ena gruppen underkuvar eller i värsta fall utrotar den andra. Såväl kommunismens som nazismens grova brott härstammar från samma metapolitiska idé: idén om människors mellanhavanden som en enda enorm Kampf der Interessen (mellan klasserna respektive “raserna”) där alla medel är tillåtna.

Mellan äkta liberaler och äkta konservativa råder samma metapolitiska enighet – men kring att politiken är en kamp mellan åsikterna. Detta är förklaringen till varför äkta liberaler och äkta konservativa sällan råkar i inbördeskrig. Båda ideologierna betraktar oftast bataljerna dem emellan som en het diskussion kring hur det goda samhälle ser ut; och eftersom det är en diskussion går det att beveka motståndaren med argument, förnuft och erfarenhet. Det saknas behov av våld.

Åtskilliga delar av vänstern ser emellertid också politik som en diskussion, och kan ta plats i den metapolitiska alliansen. Faktum är att en ovilja att lyssna på dessa sunda delar av vänstern riskerar att skada den konservativa rörelsen, eftersom det finns tämligen goda argument för exempelvis en stark välfärdsstat och en väl avvägd omfördelningspolitik. Konservativa får heller inte glömma att det även bland samhällets besuttna finns fejkliberala klasskämpar.

Samtidigt är det ett ovedersägligt faktum att vänsterinriktade politiker och aktivister oftare än andra anlägger ett metapolitiskt synsätt som är konservatismen främmande. Marxismens idé om att den moderna kapitalismen utgör en enda gigantisk samhällsomfattande kamp mellan arbetare och arbetsgivare utgör som bekant grunden för socialismens idébildning.

Granskar man andra, mer moderna vänsterrörelser lite närmare står det klart att många av dem lånat in sin metapolitiska grund från marxismen (vilket är den rätta innebörden i begreppet kulturmarxism). Moderna radikalfeminister strävar exempelvis inte sällan efter att ensidigt gynna kvinnor i  “könskampen” och detsamma gäller identitetsvänstern i största allmänhet. Men även flertalet av alla invandrade klanmedlemmar i Sverige torde definiera relationen mellan klanen och omgivningen som en intressenas kamp.

Inflytelserika grupper som betraktar politiken som en renodlad och skoningslös Kampf der Interessen utgör i längden en fara för demokratin. Växer sig en sådan sammanslutning tillräckligt stor, så förvandlar den nämligen politiken från en åsiktskamp till en intressekamp. Alla andra har plötsligt inget annat val än att förhålla sig till den själviske aktören med illojala motiv.

Den som vill se denna obehagliga dialektik i praktiken kan beskåda de kulturellt heterogena afrikanska ländernas historia, kort efter avkolonialiseringen. Åtskilliga grupper i dessa länder betraktade av olika skäl det samhällsdiskussion som en ren förhandling; och varför skulle en minoritet frivilligt underkasta sig en majoritet som bara är ute efter att exploatera minoriteten? Produkten av en sådan ekvation är inte stabil demokrati eller ens stabil diktatur, utan evinnerliga inbördeskrig – eller folkmord.

IV.

Drygt hundra år efter att Gentz formulerade sin metapolitiska modell, lät Carl Schmitt publicera sitt banbrytande verk Die geistesgeschictliche Lage des heutigen Parlamentarismus (1923). Bokens grundtes var kort och gott att den västerländska demokratiska modellen var på intellektuellt obestånd.

Alla de vackra idéerna om åsikternas kamp, om diskussion och om sanningssökande, menade Schmitt, var bara vackra dimridåer. I verkligheten hade parlamentarismen degenererat till en smutsig intressekamp, där ett fåtal politiska partipampar förhandlade fram allting bakom lyckta dörrar. Dagligdags drev dessa folkets främsta företrädare igenom diverse folkfjärmade lagar, oftast i form av oheliga och ogenomtänkta kompromisser.

Följdriktigt hade också ledamöternas anföranden i riksdagen blivit andefattig och poänglös formalia. Skendebatterna i riksdagen syftade enbart till att dölja det pinsamma faktum att knapptryckarkompaniet redan på förhand fått instruktioner om hur de skulle rösta. Folkstyret hade anförtrotts en pytteliten, ovärdig och synnerligen icke-representativ klick av folket.

Låter det bekant?

Die geistesgeschictliche Lage des heutigen Parlamentarismus är en furiös attack mot hela det västerländska parlamentariska systemet, och angreppet har ingalunda förlorat sin aktualitet. Varför ska västerlandet egentligen behålla ett system vars skulder tycks överstiga tillgångarna? Ett citat från Die geistesgeschictliche Lage des heutigen Parlamentarismus förråder vad den redan då auktoritära – och senare även aktivt nazistiska – Schmitt ansåg var det rätta alternativet:

“Es kann eine Demokratie geben ohne das, was man modernen Parlamentarismus nennt und einen Parlamentarismus ohne Demokratie; und Diktatur is ebensowenig der entscheidende Gegensatz zu Demokratie wie Demokratie der zu Diktatur.”

“Det kan finnas en demokrati utan det som man kallar modern parlamentarism, och också en parlamentarism utan demokrati; och diktatur är lika lite den avgjorda motsatsen till demokrati som demokrati till diktatur.”

Sveriges statsskick tycks i vissa avseenden ha förvandlats till Schmitts fruktade parlamentarism utan demokrati. Ja, vi har fria val; vi kan välja våra representanter. Men ändå så har folkviljan strukit på foten i fråga efter fråga, och få debatter är lika förolämpande tråkiga som riksdagens. Den svenska politikerklassen har nu till stor del mer gemensamt med utländska kollegor än med sitt eget folk. Under sådana omständigheter är det förföriskt lätt att gripas av hat mot hela systemet; mot diskuterandet som sådant.

Låter man hatet slå rot följer snart frestelsen att ty sig till ett annat system, med en annan metapolitisk grundtanke. Uppenbarligen kunde även en man med Schmitts gnistrande begåvning förfalla till fascismen, till enväldets tystnad. Men den äkte konservative skjuter ifrån sig missmodet, och säger med stadig röst: Schmitt hade fel.

V.

Även om samhällsdiskussionen knappast förs i riksdagen, besitter dialogen alltfort en väldig makt. Bara de senaste tio åren har äkta konservativa och äkta liberaler lyckats fördriva åtskilliga lögner om invandringen ur offentligheten. Samma sak händer nu i debatten om brottsligheten, och ingen kan ha undgått att det även på andra områden rör sig under ytan. Folkviljan har sakta men säkert börjat att åter fjättra de folkvalda.

Schmitt vägrade acceptera sanningens och diskussioners styrka. Pessimismens store anfader Arthur Schopenhauer däremot, vore inte förvånad över att lögn och skymning även i Sverige lidit ytterligare ett förnedrande nederlag mot gryning och sanning. Från Die Welt als Wille und Vorstellung, § 8:

“[Z]war so lange, als die Wahrheit noch nicht dasteht, kann der Irrtum sein Spiel treiben wie Eulen och Fledermäuse in der Nacht: aber eher mag man erwarten, daß Eulen und Fledermäuse die Sonne zurück in den Osten scheuchen werden, als daß  die erkannte und deutlich und vollständig ausgesprochene Wahrheit wieder verdrängt werde, damit der alte Irrtum seinen breiten Platz nochmals ungestört einnehme. Das ist die Kraft der Wahrheit, deren Sieg schwer und mühsam, aber dafür, wenn einmal errungen, ihr nicht mehr so entreißen ist.”

“[S]å länge som sanningen inte finns till hands, så kan villfarelsen driva sitt spel likt ugglor och fladdermöss i natten: men förr må man vänta sig, att ugglor och fladdermöss skulle schasa tillbaka solen i öster, än att den erkända och tydligt och fullständigt uttalade sanningen åter skulle bliva bortträngd, så att den gamla villfarelsen därmed än en gång ostört skulle inta sin breda plats. Sådan är kraften hos sanningen, vars seger är svår och mödosam, men just därför, när den en gång vunnits, aldrig kan vridas den ur händerna igen.”  

Sveriges nuvarande balansräkning visar på ett demokratiskt underskott – men desto noggrannare ska vi förvalta det kvarstående saldot. På sikt består den konservativa lösningen dock inte bara i att bevara, utan i att tillskjuta nytt och friskt demokratiskt kapital, att tillskjuta äkta idéer och institutioner som bevarar en äkta samhällsdiskussion; och att faktiskt förverkliga den folkvilja som föds genom den äkta kampen mellan åsikterna.

Härigenom står oss sist och slutligen svaret på inledningens fråga klart. Konservatismens metapolitiska ambition är att bevara de demokratiska fundament som Burke och Gentz upprättade, och som dädanefter tjänat västvärlden väl. Konservatismens metapolitiska ambition är att hålla högerextrema raskämpar, vänsterextrema klasskämpar och fejkliberala självkämpare – kort sagt samtliga intressekämpar – långt borta från makten. Konservatismens metapolitiska ambition är diskussionen.