Detta är en debattartikel. Innehållet är skribentens ställningstagande, och representerar inte nödvändigtvis redaktionens eller Konservativa Förbundets.
Om vår samtid finns det mycket negativt att säga, och vad som betonas varierar beroende på vem man frågar. Vad alla ändock bör vara överens om är att vårt land är kraftigt segregerat på såväl politiska som kulturella grunder. Nu står Sverige inför den avsevärda uppgiften att förenas och för det krävs en offensiv konservativ kulturpolitik som vågar ta avstånd från en av vår tids största hinder: principen om politikens armlängds avstånd från kulturen.
Principen har länge varit etablerad inom svensk politik för att undvika omfattande politisk styrning. Sanningen är dock att principen aldrig tidigare har ifrågasatts eftersom makthavare alltid har varit överens om vilken kultur som är "rätt", eller åtminstone ”neutral”. Moderna subversiva inslag, som menskonst eller dragqueens som projicerar sin sexualitet mot barn, har tidigare accepterats eftersom alla har haft likartade uppfattningar. När det råder konsensus är det inte en politisk fråga och uppfattas därför som neutrala inslag, trots att de är allt annat än så.
Det offentliga är inte neutralt i dag utan har länge präglats av politisk korrekthet och identitetspolitik, snarare än kulturell gemenskap och vidsynthet. Mellanmänskliga relationer har reducerats till maktbalanser baserade på akademiska teorier om yttre attribut och offentliga utrymmen har besudlats av postmodern konst och kultur.
Ideologiska allierade tycks också, lustigt nog, alltid premieras. Fenomenet bekräftas i rapporten ”Så fri är konsten" (2021) från Myndigheten för kulturanalys, som kraftigt kritiserar hur statliga bidrag används för politisk styrning. Med detta i åtanke tycks principen snarare ha varit föga effektiv för att förhindra politisk påverkan utan i stället utgjort hinder för att rensa bort de politiska inslagen. Principen är därför i bästa fall tandlös, i annat fall direkt onyttig.
Även på en principiell nivå kan det aldrig vara klandervärt av väljare att rösta fram politiker som önskar ta ansvar för varje skattekrona. Sådant är inte uttryck för maktmissbruk utan för folkviljan. Att dessa också vill att skattemedel ska investeras i en annan kultur än den som etablissemangets lakejer utövar och skapar är inte mer förargligt än ifall situationen var inverterad. När kan invånarna annars få inflytande över kulturen?
Precis som den berömde författaren G.K. Chesterton påpekade leder all konservatism som utgår från idén att lämna saker i fred paradoxalt nog till en ström av förändring. För att värna om det vi värdesätter måste vi förvalta de traditioner, värderingar och historia vi har. Vi måste satsa på kultur som bygger upp samhället, inte förstör det.
Med en stark grund vi kan återställa tilliten och återigen ena människor, trots våra på förhand givna olikheter. Från detta kan en gemensam svensk identitet utmynna, vilket dessutom kommer vara absolut nödvändigt för att bekämpa den segregation som råder till följd av massinvandringen. Något som vänstern helt saknar verktyg för, då de själva förnekar svensk kulturs blotta existens.
Svenska folket behöver inte mer splittring och kulturmarxism, vi behöver förenas i det som gör vårt land bra, däribland det svenska. Kulturpolitikens grundläggande syfte är, liksom konservatismens, att underbygga goda värderingar, gemenskap och förhindra extremistiskt inflytande; även om det kräver ett avfärdande av principen om armlängds avstånd.
Markus Johansson,
debattör
