Av de tre huvudideologierna liberalism, socialism och konservatism, är konservatismen den ideologi som fått minst spelrum i det svenska samhället - som i ett drygt sekel präglats av socialism och vänsterliberalism. Samtidigt finns det mycket belägg för att dagens unga, den så kallade generation Z eller “generation hopplös”, är en väldigt konservativ generation. Den växande konservativa vågen kan komma att ge upphov till drastiska samhällsförändringar och det väcker frågan; kommer nästa stora samhällsprojekt grunda sig i konservatism?

Väljare har under de senaste decennierna fått välja mellan socialdemokratin som ansetts vara humanismens röst som betonat ansvar gentemot varandra, och de vänsterliberala som fokuserat på social frihet över allt annat. Ett centralt problem har varit att de kristna värderingar på vilka det svenska samhället byggdes har åsidosatts till förmån för socialdemokratisk indoktrinering, (eller uppfostran av goda samhällsmedborgare som Socialdemokrater själva uttrycker det), vänsterliberal identitetspolitik och statligt påtvingad humanism.

Individens moral har därigenom kommit att undermineras då den ersatts av socialdemokratins doktrin som vi ända från förskoleåren har fått fastetsad i våra hjärnor. Detta indoktrineringsprojekt har pågått ända sedan Per Albin Hansson på 1930-talet myntade begreppet svenska folkhemmet. Den har upprätthållits politiskt genom den dominans socialdemokratin haft över den svenska statsmakten under lejonparten av det föregående seklet. Dominansen möjliggjordes av att Sverige saknade en enad borgerlig opposition. Det var snarare en spretig opposition med interna konflikter i frågan om liberalism kontra konservatism.

De senaste 30 åren har den statligt påtvingade humanismen bland annat tagit sig uttryck i ett oproportionerligt stort flyktingmottagande och utropandet av Sverige som en humanitär stormakt. Detta framställdes av våra politiker med deviser som “öppna era hjärtan” och “mitt Europa bygger inga murar”. Projekt humanitär stormakt började dock långt tidigare. Man såg den redan år 1992 i dåvarande statsminister Carl Bildts berömda tal under upptakten till den så kallade Kalabaliken i Rinkeby. Bildt talade vitt och brett om “motsatsernas fredliga dynamik” och hur den skapar en friktionsyta som “vitaliserar det tidigare så enhetliga svenska samhället”. Detta var ett förvånansvärt ansvarslöst uttalande från en i övrigt skicklig statsminister.

Den minskade kulturella enhetligheten i det svenska samhället är trots allt en av orsakerna bakom den ökade känsla av otrygghet som idag upplevs av allt fler medborgare. Den storskaliga invandringen som pågått sedan 1990-talet, i samband med en kass integration, har nämligen gett upphov till den allra största klyftan i vårt samhället idag: den mellan inrikes och utrikesfödda. Den har även skapat utanförskapssamhällen där förortskultur dominerar i vissa områden. Förortskultur är en kombination av värderingar från olika delar av världen och Amerikanskinspirerad gangsterkultur.

Värt att nämna är att svensk kultur inte var särskilt enhetlig innan 1990-talet, utan redan spridd och ömtålig efter 1970-talets radikala kulturrevolution. Men just den ökade kriminaliteten och den nya vågen av hatbrott mot svenskar, är ett resultat av våra politikers oansvariga beslut kring invandring och mångkultur. För att återknyta till Carl Bildts tal kan man argumentera att det är just motsatserna som han hyllar som har kommit att bli skadliga för det svenska samhället. Vi menar att Sverige istället skulle må bra av mer kulturell enhetlighet.

Det enhetliga svenska samhället är den utopi som den före detta socialdemokratiske statsministern Olof Palme porträtterar i sin utläggning om varför han är just demokratisk socialist. Han betonar värderingar som människovärde, solidaritet och medmänsklighet, som alla tre i grunden är önskvärda. Detta tills han förklarar att det ska uppnås genom en statsapparat med närmaste oändliga befogenheter.

De värderingar som Palme höll så kära är sprungna ur de kristna värderingar på vilka det svenska samhället en gång byggdes. Dessa värderingar var en gång i tiden självklarheter som var knutna till den individuella moralen. Det är genom att återgå till detta, ett slags folkhem utan socialism, som det svenska samhället kan bli tryggt igen. Det är därför konservatism är så viktigt. Vi förespråkar en gyllene medelväg mellan individualism och kollektivism; vi betonar individuell frihet och avsaknad av statligt förtryck, samtidigt som vi bejakar behovet av social tillhörighet och samhällelig gemenskap.

Olof Palme hade rätt när han sa att vi har ett ansvar gentemot våra medmänniskor. Detta ansvar ska dock vara ett moraliskt sådant och bör inte lagstiftas. Endast genom konservatism kan vi få bukt med dagens otrygghet och kulturkrockar. Alternativet är att fortsätta på samma destruktiva inslagna linjen som kommer leda Sverige i fel riktning.

Följande är det största problemet av dem alla: vad kommer vår nuvarande inslagna linje innebära för den generation som vi företräder och de generationer som kommer efterträda oss? Avsaknaden av social tillhörighet och samhällelig gemenskap innebär en allt otryggare uppväxt och tillvaro för samhällets yngre. Det är avsaknaden av kulturell enhetlighet som möjliggör för förortskultur att gro sig starkare. Den våldsromantiserande kulturen är i sin tur vad som lockar allt fler unga att välja den breda vägen, med ett otryggare samhälle som konsekvens. Denna onda cirkel är vad som till slut kommer få stora konsekvenser för Sverige.

Andemeningen är att den nykonservativa våg som sveper över Sverige är precis vad vi behöver. Vi behöver en generation av människor som vill att Sverige ska återgå till de värden som byggt vårt land starkt. Det är denna generation, som vi själva tillhör, som kommer leda Sverige på rätt spår: bort från identitetspolitik och kulturkrockar, till traditionella värderingar och samhällelig gemenskap. Här kommer vi på Konservativa Förbundet in i bilden.

Vi, tillsammans med andra i den konservativa rörelsen, besitter möjligheterna att ena den konservativa generationen. Tillsammans kan vi få Sverige att, ur ett kulturellt perspektiv, åter bli Sverige.

Martin Kullberg, ordförande för Konservativa Föreningen Skåne

Fredrik Brogård, vice ordförande för Konservativa föreningen Skåne