En vanlig stereotyp är att konservativa skulle vara pryda och reserverade. Denna föreställning om "moraltanten" upplever nog en del av oss närmast som en karikatyr, som man helst vill slå ifrån sig. Min privata erfarenhet är dock att stereotypen bär ett korn av sanning i sig, och att konservativa nog bör sluta streta emot den – samtidigt som vi bygger ut en offensiv konservativ sexualpolitik.

Först och främst. En träffande karikatyr försvagas aldrig av att man aggressivt förnekar den. Prydhetsvåldnaden har förföljt konservativa länge, men det är för att vi aldrig vänt oss om och mött den ansikte mot ansikte. Tyrion Lannister från Game of Thrones uttryckte det bäst: “Never forget what you are, the rest of the world will not. Wear it like armour and it can never be used to hurt you.”

Mina vänner som är konservativa verkar faktiskt vara lite mer reserverade, medan de på vänsterkanten ofta är mer öppna och obrydda. Än sen då? Det är okej att hålla korten nära bröstet. Återhållsamhet i en tid då allt mer av det intima läggs upp för allmän beskådan är tecken på en stark karaktär (utan att motsatsen fördenskull är tecken på en svag sådan). Sverige har plats både för de som vill prata högt om allt, och för de som hellre håller det privata privat.

Den respektabla personliga prydheten får emellertid samtidigt aldrig övergå i en irrationell motvilja inför sexualpolitik som sådan. Till skillnad från den privata prydheten, är nämligen en sådan samhällsmässig prydhet direkt skadlig, inte bara för konservatismens popularitet utan också för innehållet i vår rörelses sakpolitik.

Ett utmärkt exempel på hur den respektabla prydheten kan urarta till ren anti-rationalism, är debatten inför Folkhälsomyndighetens sexualvaneundersökning SRHR 2017 . År 2016 tillkännagav regeringen att Folkhälsomyndigheten fått direktiv att uppdatera statistiken kring svenskars sexualvanor. Den senaste stora undersökningen, Sex i Sverige (1996), hade vid det laget 20 år på nacken, och en ny stor enkätundersökning var således välbehövlig.

Moderaterna höll dock inte med, och ett citat från Dagens Nyheter åskådliggör de infantila tongångarna: “Moderaterna är kritiska till att Folkhälsomyndigheten på uppdrag av regeringen ska utreda svenskars sexvanor. 'Sex och politik hör inte ihop’, sade Cecilia Widegren, partiets socialpolitiska talesperson." (Min kursivering och fetning).

Folkhälsomyndighetens rapport SRHR 2017 (vars högintressanta data vi återkommer till i en senare artikel), undersökte bland annat uppfattningen av sex- och samlevnadsundervisning, tillfredsställelsen med det egna sexuallivet samt förekomsten av könssjukdomar. Att allt detta skulle sakna politiskt intresse är naturligtvis fullkomligt barockt.  

Widegrens uttalande är särskilt anmärkningsvärt, eftersom en moderat riksdagsledamot (Sofia Arkelsten) så sent som 2007 motionerade om att genomföra just en sådan undersökning, som regeringen 2016 satte i verket (Motion 2007/08:So558 av Gunvor G Ericson, Sofia Arkelsten m.fl). Få saker illustrerar tydligare Moderaternas intellektuella förfall under och efter Reinfeldt än det faktum, att vad som år 2007 var deras egna förslag, år 2016 blint förkastas med hänvisning till ytliga libcon-floskler.

Moderaternas opåkallade trilska inför normal statistikinhämtning är påfallande, men det finns mer subtila prov på samma inflexibilitet. En vanlig strävan bland konservativa är att få ned Sveriges aborttal. Oavsett ens uppfattning om abort är detta en vettig ambition, eftersom många kvinnor upplever abort som fysiskt smärtsamt och psykiskt påfrestande (se bl.a Kvinnors upplevelse i samband med abort, Bäcklund, Anna & Nilsson, Linda. 2006, Högskolan i Halmstad, sektionen för Hälsa och Samhälle).

Att försöka få ner aborttalen genom repressiva åtgärder är dock, i ljuset av den svenska opinionen kring abort, inte endast omoraliskt och omöjligt, utan direkt kontraproduktivt. Se nedan:

Stödet för fri abort är synnerligen grundmurat i Sverige, och det var troligen till betydande del Sverigedemokraternas misslyckade hantering av abortfrågan (sedermera förbättrad) som gjorde att partiet underpresterade i valet 2018. Alla har rätt till sin egen åsikt om abort, men att driva på för en inskränkning i aborträtten är likvärdigt med att skjuta den konservativa rörelsen i båda fötterna flera gånger med en grovkalibrig Magnum-revolver.

Detta innebär emellertid självfallet inte att det skulle vara omöjligt att hjälpa fler kvinnor att slippa abort. Tvärtom! Genom en folkförankrad konservativ sexualpolitik, är det min fasta övertygelse att aborttalen kan reduceras till en bråkdel av sin nuvarande nivå; och för denna övertygelse har jag bevis.

Under 2012 utökade nämligen Norrbottens län subventioneringen av preventivmedel, och två år senare hade antalet aborter sjunkit med 20%. Korrelation innebär inte nödvändigtvis kausalitet, men minskningen var större än i befolkningen som helhet och ett orsakssamband framstår intuitivt som plausibelt. När den nuvarande krisen stabiliserat sig, vore det måhända värt ett försök att införa en ännu mer offensiv subventionerings- och informationskampanj, hela riket runt.

Jag är medveten om att det finns konservativa, som principiellt är emot att staten betalar för preventivmedel. Min bestämda uppfattning är att vår rörelses politiska program bör bygga på realism, lyhördhet inför folkviljan samt konsekvensanalys, och att konservatismen sålunda inte innebär att alltid reflexmässigt motsätta sig omfördelning eller statliga subventioner, och speciellt inte bara för att de råkar beröra människors sexualitet.

Att vara allmänt skeptisk mot statliga interventioner är befogat och bra, eftersom erfarenheten visat att de ofta är ineffektiva, och att de lätt kan skapa skadliga incitament. Men om det tvärtom finns bevis som pekar mot att en mindre riktad subvention kan uppnå betydande ökningar i välbefinnande (genom att pressa ned antalet aborter) till en ringa kostnad, så bör försiktigheten ge vika för empirin.

Denna konservativa sexualpolitik kontrasterar samtidigt lysande mot vänsterns “normkritiska” sexualpolitik, vars hela existens går ut på att ifrågasätta och underminera människors naturliga preferenser. Likaledes kontrasterar den mot liberalismens laissez-faire-sexualpolitik, som lämnar människor vind för våg. En god konservativ sexualpolitik ger möjligheter och hjälper enskilda att förbättra sina levnadsvillkor; den gör inte intrång, utan underlättar för människor att fatta bra beslut, såsom att välja lättanvända och effektiva preventivmedel.

Summan av kardemumman är att vi varken kan eller bör lämna över bollen på det sexualpolitiska området till våra motståndare. Vill vi göra Sverige till ett bättre land och uppnå våra mål – våra konservativa mål – så är det dags att fördomsfritt angripa det sexualpolitiska problemkomplexet med pragmatism och empiri. Sverige behöver en folkförankrad konservativ sexualpolitik.

Johannes Norrman, redaktör