Macron har kritiserats hårt av de i Sverige som kallar sig konservativa. I en intervju 2018 vägrade SDs partiledare att välja mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin. Macrons beskrivna vilja att “federalisera” EU ses av många som ett starkt hot mot Sveriges suveränitet.

Likväl har Macron nu visat sig vara en av de mest rakryggade kämparna mot religiös separatism och de Islamistiska regimer som använder religion och religiösa motsättningar som en del av sin maktbas. Likväl är det nu Macron som står upp för västerländska värderingar.

I Agenda söndagen den 25e oktober lärde Frankrikes ambassadör Etienne de Gonneville oss svenskar hur man borde argumentera och resonera med personer som drar “Islamofobikortet” eller för provokationer på tal. När han tillfrågades om att karikatyrer uppfattades som stötande för muslimer, svarade han:

“Samtalet, i den här intervjun, handlar om halshuggningen av en fransk lärare. Nu går du vidare till något annat, nämligen en debatt till synes om religion, om att förolämpa en religion och att häda, vilket inte är ett brott i Frankrike. Men diskussionen handlar om en terrorhandling. Inte om förmodad hädelse eller en teckning.”

Vi skulle kunna föra över detta resonemang till en svensk kontext:

Inte heller i Sverige är blasfemi straffbart. Men när en dansk provokatör, Rasmus Paludan, bestämde sig för att ta sig in i Sverige och bränna en Koran, portades han eftersom han ansågs vara ett allvarligt hot allmänna ordningen och inre säkerheten. Polisen försökte flera gånger neka dessa provokatörer demonstrationstillstånd med hänvisning till att man inte kunde garantera allmän ordning.

Jag kallar dessa personer provokatörer i positiv bemärkelse, för det är inte kontroversiellt att de försökte provocera muslimer boende i Sverige. Det är inte förbjudet att provocera någon i Sverige, och religionskritik (mot kristendomen) har länge utgjort en viktig del av vår yttrandefrihet.

Det som är kontroversiellt är att man som vuxen person och medborgare i en modern sekulär stat tillåter sig att bli provocerad. Det kontroversiella är att hot om våld och ordningsstörningar i vissa fall har blivit ett legitimt sätt att tysta kritiker. Det är på samma sätt otroligt kontroversiellt att man från ordningsmaktens sida inte anser sig vara redo att lägga resurser på att försvara våra fri och rättigheter. Ett logiskt felslut som jag i ett senare stycke kommer låta självaste Christopher Hitchens vederlägga.  

Jag kan också tänk mig att många i Sverige stirrat sig blinda på att provokatörerna som personer (speciellt Rasmus Paludan) inte utstrålar ett förtroendeingivande intryck i intervjuer. I det sällskapet som utgörs av personer som anses häda mot Islam och blivit kritiserade av exempelvis “toleranta” och “liberaler“ kan vi se betydligt mer intellektuella och vårdade människor. Förutom hjälten Samuel Paty kan vi också nämna Salman Rushdie, författaren till Satansverserna, som fick en fatwa mot sig och sedan blev utsatt för flera attentat.

När Rushdie sedermera dubbades av drottningen för sina litterära insatser kritiserades detta av flera brittiska debattörer och politiker. Ett argument som lyftes fram var just de polisiära resurser som hade gått åt till att skydda Rushdie, något som fick den numera framlidne Christopher Hitchens att utbrista “Do you think really that it is a waste of time and money defending free expression from suicidal murderers; if you do can you think of a better cause that money should go on?”.

Många försök har gjorts för att förklara varför religionsfrihet och vår liberala demokrati utgör en anledning till att ta ställning mot koranbränning. Ett av de mest uppseendeväckande försöken måste ändå vara när en av Liberalernas politiker använde sig av tysk-judiska författarens Heinrich Heines ord: “där man bränner böcker bränner man till slut även människor" för att illustrera varför koranbränning är ett hot den liberala demokratin.
Detta är ett citat som skamlöst tas ur sin kontext. Citatet som kommer från 1800-talets början och återaktualiserades i 30-talets Tyskland behandlar ju en sorts censur som idag av  tekniken gjorts obsolet. När man bränner en bok idag kan man inte förvänta sig att det den berättar ska försvinna, då nästintill varenda bok som skrivits nu förevigats genom internet. Att bränna en bok idag är därför en högst symbolisk handling. Detta råkar inte heller handla om “böcker” utan EN bok, som dessutom inte är utmanande upplysningslitteratur, utan istället en 1400 år gammal skrift.  

Likväl blir detta citat ett praktexempel på den bakvända situation som uppstår när man greppar efter pseudointellektuella halmstrån i en förment vilja att stå för tolerans och liberala värderingar, samtidigt som man helt saknar en adekvat nivå av ryggrad.

Heinrich Heine var själv utsatt för religiöst förtryck, och kände sig därför tvingad att konvertera. Han drömde säkert om ett Europa där man kunde bränna en bibel utan konsekvenser. Det religiösa förtryckets slöja har tills nyligen lagt ett mörker över vår kontinent, och detta mörker vilar fortfarande över miljarder av våra medmänniskor världen över.

Religionskritik och rätten till att häda är, och kommer alltid vara en hörnsten i det västerländska samhället. Non-tolerans mot våld som ett sätt att göra sig hörd eller uppnå politisk mål är, och kommer alltid utgöra en av de andra hörnstenarna.

Det är upp till de som vill vara en del av av det västerländska samhället att anpassa sig.

Henrik Bark