Härförleden skrev jag en artikel kring varför konservativa borde respektera folkviljan även när de inte själva delar den. Det är onekligen en bra tumregel. Samtidigt kan regeln spåra sina rötter till en djupare grundtanke, om hur en politiker ska förhålla sig till sitt folk. Grundtanken kan enkelt sammanfattas med följande imperativsats: älska folket du har framför dig.

Regeln innebär ett förbud mot självbedrägeri, och ett påbud om kärlek. Förbudet innebär att du måste ta människorna för vad de är. Det handlar i grund och botten om verklighetsförankring, om att inte inbilla sig att svenskarna är någonting de inte är. Påbudet är svårare, och handlar snarast om att i praktiken acceptera vad man i teorin vet.

Detta kan te sig abstrakt, men kanske är det lättare att förstå vad jag menar om du först förstår motsatsen. Den amerikanske historikern R.R Palmer skrev under 40-talet en klassisk monografi kring skräckväldet under franska revolutionen, vid namn Twelve Who Ruled (1941). Det är på samma gång en insiktsfull skildring av en oerhört viktig period, och ett fascinerande porträtt av de tolv män som tillsammans styrde världens första revolutionära stat.

Hela boken är väl värd sitt pris. Särskilt läsvärda är dock de skarpsynta utläggningar Palmer gör apropå protagonisternas (antagonisternas?) världsåskådningar. I en längre utläggning kring Maximilien Robespierres ideologiska bevekelsegrunder snuddar Palmer närmast vid att i ord gestalta konservatismens antites. Från Twelve Who Ruled, s. 277:

“The French people was nothing like what Robespierre imagined. It was not all compact of goodness; it was not particularly governable by reason; it was not even a unitary thing at all, for only a minority was even republican. Robespierre’s “people” was the people of his mind’s eye, the people as it was to be when felicity was established, and which now, by a kind of bootstrap philosophy, made the actual and operative cause of what it was finally to become.”

Robespierre förgudade sin idé av folket. Han förgudade sina idéer och iklädde sig sedan – tillsammans med de övriga elva medlemmarna av det diktatoriska Välfärdsutskottet – rollen som överstepräst, med exklusiv rätt att uttolka viljan hos det hjärnspöke han själv skapat. Slutresultat blev att revolutionens terrorister smorde Frankrikes giljotiner med tusentals oskyldiga människors blod.

En politiker som älskar sitt folk plågar inte det. Han tvingar inte heller på det ett främmande samhällsskick, som han tänkt ut hemma på kammaren. Han är nöjd med att vara folkets tjänare, genomföra dess vilja och sörja för dess väl. Endast en politiker som älskar sin idé av folket kan få för sig att med våldsamma hammarslag försöka (och, oundvikligen, misslyckas med) att forma det efter sin egen vilja.

Hur idén om folket ser ut kan variera stort. Bakom varje ideologisk fanatikers panna skiftar den ständigt skepnad; från Hitlers “ariska” tyskar, till Robespierres förnuftiga fransmän, till Pol Pots kommunistiska kambodjaner. Ytterkläderna skiljer sig onekligen åt. Men har jag fel om jag påstår att det i grunden rör sig om samma kropp, samma illusion, samma dröm?

Det är en dröm som är all sann konservatism fullkomligt främmande. Men det är också en dröm som förledit många annars intelligenta individer till att bli fanatiker, och syftet med den här artikeln är att göra dig uppmärksam på den, så att den inte lurar dig. Bli aldrig kär i din idé av Sverige. Älska folket du har framför dig.