”Mord är ett smutsigt brott. Ingen har rätt att döda som det vill/behagar. Vi är inte i skogen. Att smutskasta religion och tro är inte yttrandefrihet. Det är ett brott som förtjänar bestraffning och ansvar.”

Så skrev Mahmoud Addas, centerpartistisk företrädare för Krokoms kommun, i ett Facebook-inlägg i samband med det brutala terrormordet på den franske läraren Samuel Paty, som halshöggs på öppen gata efter att ha visat en Muhammedkarikatyr i sin undervisning om yttrandefrihet.

Det första ställningstagandet, att han är emot mord, är väl kanske ingen jättekontroversiell ståndpunkt, och förmodligen inget som de flesta av oss känner ett behov av att uttrycka. Det andra ställningstagandet däremot, är IQ-befriat nonsens. För om nu inte smutskastning av religion är en del av yttrandefriheten – vad är ens yttrandefrihet?

Det ska tilläggas att Addas, efter det uppmärksammade inlägget, blev entledigad från sina politiska uppdrag och utesluten från partiet. Det är dock inte första gången som Centerpartiet visat sig vara att välkomnande tillhåll för islamister. Förutom Addas blev det också ett medialt påslag för två och ett halvt år sedan då Ebtisam Aldebe – som tidigare förespråkat särlagstiftning för muslimer – i sin roll som nämndeman för Solna tingsrätt var med och friade en man som stod åtalad för att ha misshandlat sin hustru, bland annat med motiveringen att han ”var av en god familj”.

Därutöver blev toppnamnet i Göteborg Mikhail Yüksel utesluten ur partiet för två år efter att det uppdagats att han haft samröre med den turkiska högerextrema organisationen Grå Vargarna. Därför vill jag ge en eloge till centern som, tillsammans med Miljöpartiet och sossarna, gång på gång lyckas locka till sig dessa islamistiska pappskallar. Min lekmannagissning är att det inte är klimatengagemanget som får dem att gå med i dessa partier. Men vad vet jag, kanske finns det någon hadith som förespråkar hållbar utveckling.

Tillbaka till Addas uttalande. Den här typen av uppfattningar är dessvärre något som blir allt mer frekvent såväl i Sverige som i resten av Europa. Det var länge sedan vi hade några uttryckliga blasfemilagar i Sverige, och att skoja om eller kritisera kristendomen är det knappt någon som höjer på ögonbrynen åt längre. Det finns ingen prominent tyckare som argumenterar för att man bör förbjuda Monty Pythons Life of Brian. När det gäller islam är det dock en annan femma.

Förutom sin famösa rondellhund har Lars Vilks både målat en så kallad ”judesugga” (en antisemitisk karikatyr från medeltiden) och Jesus som en elefant. Dessa målningar är det knappt någon som känner till idag. Vilks målningar av profeten är däremot kända världen över, och det var de som tvingade honom att leva som en fånge i sitt eget hemland.

På liknande vis var det för sina Muhammedkarikatyrer som tecknarna på Charlie Hebdo blev mördade – inte för sina otaliga drifter med kristendom och judendom. Hotbilden som är förknippad med nidbilder av islam finns bevisligen inte om du driver med judendom eller kristendom, och heller inte om buddhism eller hinduism är målet för din satir. Att påstå något annat är intellektuellt ohederligt.

Förutom Addas har även andra röster hörts från islamiskt håll med krav på blasfemilagar. I samband med koranbränningen i somras skrev Waseem Zaffar, ordförande för Islams Ahmadiyya Församling, i en debattartikel för Göteborgs-Posten att koranbränning borde vara att betrakta som ett hatbrott. Zaffar anser att man får ”Protestera, ifrågasätt och debattera så mycket du vill, men på ett konstruktivt fredligt sätt”, men att ”bränna en bok, är inget annat än att visa sitt hat för dess budskap”. I yttrandefriheten ingår dock också rätten att visa sitt hat, och även om jag också tycker att bokbål är sunkigt, så varken är eller bör det vara förbjudet att utföra det.

Utan att kunna hänvisa till någon undersökning vågar jag påstå att en stor majoritet i Sverige idag inte tycker att religionskritik ska vara förbjudet. Problemet är dock att folk i både vårt land och resten av Europa har varit alldeles för passiva med att stå upp för denna rättighet. När Salman Rushdie fick en fatwa på sig efter sin bok Satansverserna 1989 var det alldeles för få som backade honom, och Svenska Akademien kunde heller inte ge honom sitt enhälliga stöd.

Samma sak var det med Lars Vilks. Utlåtanden som att ”det är onödigt att provocera” hörs allt för ofta när dessa konstverk kommer på tals. Och även om det blivit en viss förändring i tonen på senare år så är det fortfarande alldeles för få som vågar, eller vill, påtala att våldet faktiskt enbart är våldsverkarens fel. Om det inte är tillåtet att provocera så blir det i slutändan inte tillåtet att säga något alls, för allting av värde är provocerande för någon. Och när terrordåd som halshuggningen av Samuel Paty sker så räcker det inte att säga de flesta muslimer inte begår den här sortens handlingar. Det stämmer självfallet, men det förtar inte faktumet att det bara är kritik mot islam som, åtminstone i väst, medför den här allvarliga hotbilden – inte någon annan religion.