Rasmus Paludan, ledare för det danska partiet Stram kurs, skapade härförleden stor uppmärksamhet genom att ansöka om tillstånd att åka till “utsatta områden” i Sverige för att bränna koranen. Detta för att visa att yttrandefriheten i Sverige, liksom i Norden, är hotad av religiösa extremister. Paludan nekades som bekant demonstrationstillstånd, men vissa av eventen blev ändå av; varvid deltagarna greps av polis, misstänkta för hets mot folkgrupp.

Efter en koranbränning i kombination med en manifestation i Rosengård (Malmö) så uppstod våldsamma upplopp vilket resulterade i bränder, stenkastning och flertalet människor skadades, bland annat blåljuspersonal. Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, skriver att koranbränning handlar om rasism och menar att detta är direkt farligt för demokratin och ett hot mot Sverige. Det är inte första gången kritik mot Islam har mött stort motstånd i Sverige. I augusti 2014 blev en man åtalad för hets mot folkgrupp då han publicerat en video föreställande böneutrop som vederbörande ansåg var störande. Dock blev konsekvenserna inte enbart juridiska utan utöver anmälan dök ett 100-tal upprörda personer upp utanför hans bostad.

Det tycks vara en röd tråd i svensk media att försvara och bortförklara personhot, våldsamma upplopp och polisanmälningar, så länge det har någon religiös koppling. Det som är oroande är inte i första hand händelsen i sig utan hur samhället agerat samt reagerat på händelsen. Problemet med tolerans är att ett öppet och demokratiskt land alltid är utsatt för förfall inifrån.

Detta då ett tolerant samhälle tolererar intoleranta personer, grupper och/eller organisationer. Detta kommer i längden resultera i att de intoleranta aktörer i samhället får större inflytande vilket på sikt kan resultera i att det toleranta samhället blir och förblir intolerant. Det är således av yttersta vikt att ett tolerant samhälle ej bör tolerera intolerans.

Det svenska samhället verkar visa stor tolerans mot grupper och individer som genom organisationer utgör ett hot mot den svenska demokratin och kallar detta för bland annat yttrandefrihet. Ett tydligt exempel på detta är att säpo gått ut och varnat att bland extrema rörelser i Sverige så verkar Islamister vuxit sig starka. Detta är något terrorexperten och statsvetaren Magnus Ranstorp länge predikat om. Sverige är internationellt ett land med väldigt generösa villkor för statlig och kommunal finansiering av ideella organisationer samt projekt.

Detta resulterar i stora möjligheter för organisationer att på ett legalt sätt skaffa sig inflytande i Sverige, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Genom finansiella medel i form av bidrag så skapas kanaler för upprättande och underhåll av den infrastruktur som är nödvändig för en organisation vars syfte är att opinionsbilda, samtidigt som bidragen utåt visar på legitimitet.

Sveriges ideella infrastruktur bygger på, i teorin, stabila fundament men i praktiken så blir följderna annat än förväntat. Ett demokratiskt land med stor tillit till folket där man bygger sin verksamhet på tron om att människan i grunden är rationell och godhjärtad får katastrofala konsekvenser om makten missbrukas och samhället sviks. Samhället ska med samarbete stärkas och yttrandefriheten värnas.

Problemen Sverige står inför idag är dessvärre att man å ena sidan tillåter yttrandefrihet i form av extremism samtidigt som demokratisk opinionsbildning möter stort motstånd om arbetet ej sammanfaller med de rådande riktlinjer som samhällets makthavare etablerat. Resultatet blir skapandet av en demokratur, som enligt myntaren, den franska sociologen, Gerard Mermet: “är en demokrati, fast som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende”.

Adam W. Ahlenblom