Inledning

Ett vanligt påstående inom populärhistoria är att Weimarrepublikens fall var oundvikligt. Omständigheterna i Tyskland efter första världskriget omöjliggjorde helt enkelt ett demokratiskt styrelesskick, och det andra världskriget blev mer eller mindre ett ödesdigert faktum. Historiker ogillar dock att tala om historiska händelser som förbestämda självklarheter. Samtliga faktorer som nämns i den här artikeln hade kunnat resultera i helt annorlunda utfall, och det finns ingenting som talar för att Hitlers uppgång var en självklar och nödvändig utveckling.

Weimartyskland var på många sätt en anmärkningsvärd stat; de fenomen och händelseförlopp som präglade republikens kortvariga existens har studerats av historiker och statsvetare ända sedan dess fall. Att förstå Weimarrepubliken är ett måste för den som vill förstå uppkomsten av diktaturer och varför demokratier misslyckas. Många av de skeenden som föregick Weimarrepublikens fall är identiska med de skeenden som föregick andra demokratiska staters förfall, och som tidigare nämnts var det långt ifrån givet att Hitler och NSDAP slutligen skulle gripa makten i Tyskland. Det är därför viktigt att förstå vilka konkreta faktorer som faktiskt bidrog till Nazitysklands uppkomst. Utöver detta är perioden, enligt min subjektiva åsikt, mycket intressant och artikeln är läsvärd även för den som normalt inte intresserar sig för politisk historia.

Med den här artikeln och dess nästkommande del har jag för avsikt att presentera en övergripande analys av Weimarrepublikens fall, sett utifrån ett politiskt, socialt och ekonomiskt perspektiv. Det råder ingen exakt konsensus bland historiker inom den här frågan, och personligen anser jag att Weimarrepubliken inte nödvändigtvis var en idealisk stat. Därför är det värt att nämna att den här artikeln i grund och botten är argumentativ.

Bakgrunden till den nordtyska mentaliteten

Under den sena medeltiden hade Tyskland som politisk entitet inte blivit född och regionen var ännu ett lappverk bestående av drygt 300 enskilda och autonoma stater som kollektivt var kända som det tysk-romerska riket. Med undantag för ett fåtal inflytelserika furstar rådde det varken någon nationell eller dynastisk enighet mellan de tyska staterna. Situationen förvärrades ytterligare som en konsekvens av den protestantiska reformationen, vilket ytterligare säkrade en religiös och politisk uppdelning.

Trots dess många dygder efterlämnade reformationen ett mer eller mindre permanent arv hos det tyska folket – acceptansen av politiskt enstyre. Genom brytningen med Rom skapades en ny protestantisk vision av kristendomen, varav en av de mest väsentliga skillnaderna innefattade att kyrkan praktiskt taget underordnade sig den sekulära staten. Således fann de huvudsakligen nordliga tyska furstarna berättigande till att konfiskera kyrkliga rikedomar samt i större utsträckning etablera direkt kontroll över kyrkan. Reformationen säkerställde en vidare uppdelning mellan de många dynastiska grupperingarna i regionen vilket under flera sekel fördömde möjligheten av ett politiskt enande av Tyskland.

Reformationen nådde dess inflytelsemässiga kulmen vid freden i Westfalen år 1658. Det trettioåriga kriget som hade föregått freden åsamkade Tyskland fruktansvärda lidanden. Kriget ledde till att det tysk-romerska riket i praktiken upphörde att existera, men det hade en ännu större påverkan på samhället och det sociala livet. Det decimerade den tyska befolkningen, förstörde gröda, spred sjukdomar och utplånade de tyska staternas ekonomier, stora som små.

Trots att Freden i Westfalen förde med sig en ökad respekt för nationell suveränitet över hela Europa, innebar den samtidigt att politisk absolutism cementerades bland de tyska furstarna. Prinsarna som stridit för det protestantiska lägret fick nu praktiskt taget absolut makt över sina länder. Det feodala systemet introducerades på nytt, även i områden där det tidigare varit okänt. Acceptansen av politiskt enstyre och blind lydnad mot sin överordnad blev således ingrott i den nordtyska kulturen.

Preussen – Tysklands Sparta

Genom mentaliteten som dominerade i norra och nordöstra Tyskland föddes kungariket Preussen, som hade uppkommit i ett avlägset gränsområde i Brandenburg. Preussens hjärta bestod av land som saknade resurser och mineraler och beboddes av en förhållandevis liten befolkning. Historikern William Shirer (som onekligen var jämförelsevis partisk) ansåg att Preussen överlag saknade stora städer, industri och ett kulturellt liv. Istället menade Shirer att Preussens uppgång var ett resultat av en unik viljestyrka, genialisk organisation, en vältränad armé och machiavellisk diplomati, fyra drag som karaktäriserade det preussiska kungadömet.

Fyra femtedelar och ibland så mycket som fem sjättedelar av den årliga statsbudgeten användes för att finansiera den preussiska militären. Genom detta, menade Shirer, föddes en stat utan någon populär kraft eller någon gemensam tanke förutom den om konstant militär konflikt. Staten bands samman genom kungens absoluta makt och en byråkrati som arbetade i hans tjänst samt med hjälp av en hårdhänt och disciplinerad armé. I denna stat blev medborgarna inte mer än kuggar i hjulet vars roll inkluderade lydnad, arbete, uppoffring och plikt. Detta var landet som slutligen enade de tyska staterna.

Kejsardömets fall och republikens födsel

När det stod klart att Tyskland skulle förlora det första världskriget beordrade fältmarskalk Ludendorff motvilligt att staten skulle överge den förhållandevis auktoritära ordning som tidigare rått till förmån för en konstitutionell monarki baserad på den brittiska modellen, detta i syfte att förenkla de oundvikliga fredsförhandlingarna med de allierade. En månad senare beslutade kejsar Wilhelm att abdikera från tronen, och två dagar efter det slöts en vapenvila mellan kejsardömet och västmakterna.

Komiskt nog anser historiker att Weimarrepubliken föddes av misstag. Den politiska högern ville behålla den monarkistiska staten medan Socialdemokraterna, ledda av Friedrich Ebert, föredrog en konstitutionell monarki. Då uppror och revolution stod på dagordningen beslutade socialdemokraten Philipp Scheidemann impulsivt att på egen hand utropa en republik i syfte att lugna massorna som stod samlade utanför Reichstag, och således undvika en kommunistisk revolution. “Det gamla och ruttna, monarkin har kollapsat. Länge leve det nya; länge leve den tyska republiken!”, ropade Scheidemann från balkongen i Reichstag. Som svar ska Ebert argt ha sagt: “Du har ingen rätt att utropa en republik! Vad det blir av Tyskland, en republik eller vad som helst, är upp till nationalförsamlingen att avgöra!”

Hädanefter definieras tysk historia av den tumultfyllda perioden som rådde under Weimarrepublikens tidiga år. Trots Scheidemanns förvirrade utspel nöjde sig inte den radikala vänstern, och de så kallade “spartakisterna” genomförde år 1919 en revolution med målet att störta den provisoriska staten och införa en sovjetisk republik. Tre dagar senare slogs det spartakistiska upproret ner och dess ledare mördades. År 1920 prövade journalisten Wolfgang Kapp sin lycka och bemödade sig att försöka störta republiken i vad som kom att kallas för Kappkuppen, vilket fick sitt slut efter en generalstrejk orkestrerad av tyska socialister. År 1923 ockuperades Ruhr-området av franska och belgiska trupper som straff för att Tyskland hade slutat betala krigsreparationerna, vilket följdes av den tyska hyperinflationen, som i sin tur följdes av Hitlers misslyckade statskupp.

Med hjälp av Dawesplanen, som försåg Tyskland med pengar genom amerikanska lån, stabiliserades situationen temporärt efter 1924. Det fick sitt slut efter depressionen 1929 som återigen skapade en ekonomisk kris i Tyskland, vilket var en primär orsak till den stora tillväxten som NSDAP åtnjöt till följd. År 1932 blev NSDAP det största partiet i Reichstag och 1933 utsågs Hitler till kansler. Fullmaktslagen som passerades tre månader senare anses idag vara slutet på Weimarrepubliken och dess demokratiska system.

Weimarrepublikens konstitution – en klassisk liberal dröm eller ett praktfiasko?

Efter monarkins hastiga avskaffande samlades en temporär nationalförsamling i Weimar för att konstruera en grundlag åt den nya staten. Uppgiften tilldelades Hugo Preuß – en liberal politiker som antog uppgiften och senare presenterade sitt utkast för den provisoriska nationalförsamlingen. Med vissa förändringar godkändes slutligen den definitiva versionen 31 juli 1919. Några av Preuß idéer förkastades, men mer anmärkningsvärt var att man valde att behålla de långtgående privilegier och befogenheter Preuß föreslagit åt republikens president.

Weimarrepublikens konstitution pekas ofta ut som en central orsak till statens slutgiltiga fall. Trots detta innehöll författningen flera fascinerande artiklar och funktioner, och nedan har jag listat ett urval av dessa som är intressanta och nämnvärda. Artiklarna är hämtade från en engelsk översättning, och för att undvika risken att väsentlig information skulle förvanskas genom en översättning har jag valt att inte översätta dem till svenska.

The German people, united in all their racial elements, and inspired by the will to renew and strengthen their Reich in liberty and justice, to preserve peace at home and abroad and to foster social progress, have established the following constitution.

Weimarrepublikens konstitution inleder med ovanstående stycke. Med avstamp i dagens syn på etnicitet framstår det som en underlig formulering, men detta är egentligen en märklig översättning av originaldokumentet, som i själva verket lyder enligt följande:

Das Deutsche Volk, einig in seinen Stämmen und von dem Willen beseelt, sein Reich in Freiheit und Gerechtigkeit zu erneuen [...]

Översättaren har valt att tolka den tyska motsvarigheten för ordet “stammar” till att antyda att det tyska folket stod enat genom sin ras. Oavsett översättning är bakgrunden till ordvalet fascinerande och värt att tydliggöra. Preuß åsyftade här de olika tyska regioner och autonoma landskap som historiskt varit separata politiska entiteter som under antiken bebotts av olika folkstammar. Formuleringen antyder alltså en vilja att skapa en enad tysk stat, där hela den tyska befolkningen inkluderades.

ARTICLE 1
The German Reich is a Republic. Political authority emanates from the people.

Författningens första artikel återspeglar nationalförsamlingens vilja att bygga den nya staten på demokratiska principer, denna vision upprepas i olika former genom konstitutionen. Samma formulering hittas i praktiskt taget samtliga grundlagar världen över och är generellt grundprincipen för en demokratisk stat. Det är värt att ha detta i åtanke, att syftet ursprungligen var att skapa en hållbar demokratisk republik, trots konstitutionens flertaliga intrinsikala motsättningar. Samtidigt avsåg inte Preuß att förkasta det tyska kejsardömets arv, därför användes ordet ”Reich” som en beskrivande term för hela den tyska nationen och dess folk.

ARTICLE 22
The delegates are elected by universal, equal, direct, and secret suffrage by men and women over twenty years of age, according to the principle of proportional representation. Election day must be a Sunday or a public holiday.

Artikel 22 är anmärkningsvärd av två anledningar. Dels är det en intressant fotnot att Tyskland formellt gav kvinnor rösträtt innan många andra länder i västvärlden, dels också då artikel 22 etablerade valsystemet som skulle råda fram tills republikens fall – principen om proportionell parlamentarisk representation. I Reichstag fanns 423 säten som utsågs genom nämnda valsystem, vilket innebar att partier tilldelades mandat proportionerligt utifrån den totala procentandelen röster partiet erhöll. Systemet är jämförbart med det moderna svenska valsystemet, med den väsentliga skillnaden att Weimarrepubliken saknade en procentuell minimumspärr. Följden blev att väldigt många små partier ofta hade parlamentarisk representation samtidigt.

Avsaknaden av en procentuell minimumspärr var en märkbar svaghet i republikens konstitution. Valsystemet innebar att enskilda partier praktiskt taget aldrig fick en majoritet i Reichstag, för detta krävdes att man bildade koalitionsregeringar. På grund av det proportionella valsystemet och det faktum att det inte fanns en minimumspärr för partiers procentuella stöd, innebar det att regeringen krävde stöd av många olika partier för att uppnå en parlamentarisk majoritet. Små oenigheter i regeringen ledde ofta till att regeringen kollapsade vilket i sin tur framtvingade nya val. Mellan åren 1919 och 1933 utgjordes den tyska regeringen av 22 olika koalitioner och det fanns upp till 40 olika partier med representation i Reichstag.

ARTICLE 48
If any state does not fulfill the duties imposed upon it by the Constitution or the laws of the Reich, the Reich President may enforce such duties with the aid of the armed forces.

In the event that the public order and security are seriously disturbed or endangered, the Reich President may take the measures necessary for their restoration, intervening, if necessary, with the aid of the armed forces.

Artikel 48 är tveklöst den mest kontroversiella delen av Weimartysklands konstitution och experter pekar ofta på denna paragraf som en fundamental orsak till republikens slutgiltiga kollaps. De facto innebar artikeln att republikens president hade makten att på eget bevåg tillfälligt suspendera demokratin för att återställa allmän ordning i politiska nödlägen. Då ”politiska nödlägen” är en odefinierad och subjektiv term blev artikeln förutom att vara en sista utväg i nationella nödsituationer också en hjälp för de som avsåg att styra genom dekret.

Artikel 48 var på många sätt viktig för Adolf Hitlers konsolidering av makten. Efter branden i Reichstag 1933 använde sig Hitler av artikel 48 för att driva igenom en lag som gav regeringen och NSDAP rätt att arrestera enskilda riksdagsledamöter och upplösa politiska partier. Genom denna lag lyckades Hitler terrorisera Reichstag tills de gick med på att godkänna den så kallade “fullmaktslagen”, vilket gav honom obegränsad diktatorisk makt.

Fullmaktslagen eliminerade i praktiken Reichstags auktoritet inom den tyska politiken och tillät NSDAP att ignorera republikens konstitution. Fullmaktslagen användes även för att se till att samtliga partier, bortsett från NSDAP, blev förbjudna, vilket satte spiken i kistan för övergången till en diktatur dominerad av Hitler och NSDAP. Visserligen utgjorde artikel 48 inte ensamt anledningen till att republiken kollapsade, men den försvagade alltså ett redan svagt system.

Det råder i praktiken en konsensus bland historiker om att artikel 48 var en fundamental orsak till Weimarrepublikens fall, men tolkar man statens historia är det uppenbart varför denna artikel behövdes. Republikens tidiga år besvärades gång på gång av försök till revolutioner och statskupper. Konstitutionens fäder förstod nödvändigheten i att kringgå de utdragna processerna som demokratin är så känd för och fördelarna med att kunna fatta snabba beslut.

För oss kan det verka absurt att en demokratisk konstitution innehåller klausuler som låter ledaren ignorera nämnda konstitution, men om man tolkar det historiska sammanhanget förstår man också nödvändigheten i detta. Problemet var inte att artikel 48 fanns, problemet var att man aldrig reformerade eller gjorde sig av med den.

Faktum är att en liknande klausul existerar i kapitel 15 av regeringsformen i den svenska grundlagen. Vid krig eller krigsfara tar den så kallade “krigsdelegationen” över i riksdagens ställe, vilken består av talmannen och 50 riksdagsledamöter. För att krigsdelegationen ska tillträda krävs att statsministern och minst sex av utrikesnämndens ledamöter röstar för den, alltså behövs inte riksdagens medgivande. Systemet med nödlagar vid krig eller nationella faror är alltså inte främmande för oss i Sverige.

Hur det tyska ledarskapet bidrog till republikens fall


Socialdemokraten Friedrich Ebert utsågs 1919 till Tysklands första president. Ebert fick hantera ett flertal kriser i den tidiga Weimarrepubliken och det vore inte felaktigt att påstå att han förlängde republikens livstid med ett antal år. Ebert avled 1925, ett år innan nästa planerade presidentval, vilket ledde till att valet fick hållas i förtid. Den politiska högern ville inte se ännu en socialdemokratisk president och bestämde sig för att enas kring en kandidat. Valet föll på Paul von Hindenburg, som med knapp marginal vann valet och utsågs till president.

Historiker är överlag överens om att Hindenburg inte var särskilt hängiven republiken. Hindenburg var en monarkistisk veteran som tidigare hade tjänat i den preussiska armén samt varit fältmarskalk under första världskriget. Hindenburg bröt visserligen inte direkt mot landets konstitution, men privat sympatiserade han inte med det republikanska systemet, ett faktum som skulle manifestera sig på flera sätt.

Under regeringsbildningen år 1930 bortsåg Hindenburg från uppsättningen i Reichstag och utsåg Heinrich Brüning, som representerade katolska Zentrum, till att leda en minoritetsregering. Brüning var i sin tur en hängiven monarkist som avsåg att utnyttja den rådande krisen i republiken med syfte att återinföra monarkin. På så sätt skulle nazisterna förlora stöd, men president Hindenburg avvisade idén.

Under Brünings tid som kansler minskade antalet lagar antagna av Reichstag, men antalet dekret som passerade med hjälp av artikel 48 ökade markant. Hindenburg, som aldrig var en vän gentemot katolikerna, ansåg att stödet från Zentrum och Brüning var ett nödvändigt ont för att upprätthålla en stabil regering och säkra omval år 1932. Trots detta förlorade Brüning successivt Hindenburgs stöd, och han tvingades att avgå som ett resultat av en rad intriger mellan den inflytelserika Kurt von Schleicher och Hindenburg. Presidenten chockade många när han, understödd av Schleicher, därefter utnämnde den förhållandevis okända Franz von Papen till rikets kansler.

Papens största bedrift var att han lyckades förhandla annulleringen av Versaillesreparationerna under Lausannekonferensen. Utöver detta avsåg Papen även att blidka NSDAP och beslutade således att upphäva förbudet mot bland annat SA (Sturmabteilung) – nazisternas paramilitära organisation, ett förbud som hade rått sedan Brünings tid som kansler. Trots detta lyckades Papen inte säkra Hitlers stöd, som själv eftersträvade regeringsmakten.

Papen förlorade Schleichers stöd efter genomförandet av en rad auktoritära reformer. Som konsekvens valde Schleicher att i praktiken sätta stopp för Papens agenda, som därefter beslutade att avgå till förmån för Schleicher själv. Bakom lykta dörrar förhandlade Papen dock med NSDAP, och därefter övertalade han Hindenburg att utse Hitler till kansler och honom själv till vicekansler. Således fick Papen slutligen sin hämnd.

Med det sagt är det viktigt att påpeka att Hindenburg inte sympatiserade med nazismen. Att Hitler utnämndes till kansler var någonting som presidenten gjorde mycket motvilligt. Beslutet grundade sig också på Papens naiva tro att Hitler kunde kontrolleras och utnyttjas, förutsatt att NSDAP inte fick en egen majoritet i Reichstag.

Spekulativt hade planen möjligtvis kunnat fungera, men huruvida en sådan konstellation hade klarat sig länge är däremot tveksamt. NSDAP, som inte hyste särskilt stor respekt gentemot republiken, hade förmodligen på ett eller annat sätt försökt genomföra en statskupp lik den som skedde efter branden i Reichstag. Att presidenten inte hade långt kvar i livet var också en faktor som nazisterna var väl medvetna om. Skulle Hindenburg ha avlidit och NSDAP vid tillfället inte erhållit regeringsmakten, hade Hitler sannolikt än en gång försökt bli vald till president med syfte att påverka politiken och således förse NSDAP med statsmakten.

Det avslutar första delen av min artikel om Weimarrepubliken, där fokuset har legat på det politiska systemet och maktspelet. I andra delen kommer jag att avsluta genom att analysera de ekonomiska och sociala faktorerna som påverkade republikens nedgång.