Demokrati leder till framgång – Eller leder framgång till demokrati?

Jag vågar påstå att ingen människa någonsin har varit demokratisk. Ingen människa har någonsin gjort något med prioriteringen att uppfylla “det stora flertalets” behov framför sina egna behov. Om du påstår dig göra det, vänligen donera då alla dina tillgångar till de 1,4 miljarder indier och de 1,4 miljarder kineser som utgör världens största befolkningar. Skulle inte tro det, eller hur?

Men ändå stoltserar dessa liberaler och socialister med ord som “liberal demokrati”. Jag försöker förstå varför dessa begrepp förväntas väcka någon sorts vördnad inom mig, men jag känner faktiskt ingenting när de yttras. Fina ord har aldrig byggt framgångsrika nationer, och jag vågar även påstå att det fina ordet “demokrati” inte heller har varit en särskilt betydande framgångsfaktor när det gäller nationsbygge.

För att ta ett exempel: det brittiska imperiet – det största riket världen någonsin skådat. Berodde det brittiska imperiets framgång, med dess monarki, dess kolonier, dess hierarkier, dess dominanta handels- och krigsflotta, på demokrati?

Dessa demokrati-dyrkare förenklar framgången till en enda faktor, “demokrati”, när verkligheten är långt mer komplex än så. Framgångsfaktorn kan lika väl förenklas till monarki som till demokrati. Själva förenklingen har mer att göra med vad man identifierar sig själv med, än med vad som faktiskt drev framgången.

De största vetenskapliga och industriella framstegen skedde innan modern liberal demokrati infördes. I Sverige infördes inte allmän och lika rösträtt förrän 1921, jämförelsevis tidigt i Europa. Men det som idag räknas som stora vetenskapliga och ekonomiska framgångar föregick detta, med råge. Ett axplock: engelsmannen Isaac Newton beskrev mekanikens och gravitationens lagar år 1687. Ännu en engelsman, Charles Darwin, introducerade den omvälvande evolutionsteorin år 1859. Tysken Max Planck lade grunden för kvantmekaniken vid sekelskiftet 1900. Även de stora vetenskapliga framstegen som gjordes under 1900-talet, som relativitetsteorin och kärnklyvning, gjordes ofta av människor som uppfostrats med den odemokratiska, ojämlika gamla skolan.

Man kommer inte ifrån att en stor mängd av västvärldens stolta framsteg gjordes under styrelseskick som vi idag skulle kalla ondskefulla, patriarkala och auktoritära. Med tanke på detta är det rimligare att se modern liberal demokrati som en konsekvens av framsteg, snarare än som en orsak till framsteg. Anhängarna till liberal demokrati gör det klassiska stora felet att förväxla orsak och verkan.

Skollagen slår fast att vi ska uppfostras i “respekt för demokratiska värderingar” – varför?
Att ifrågasätta modern liberal demokrati är en hädelse som möts av en medeltida reaktion. Att ifrågasätta den nya religionen som kallas demokrati är att anses sjuk, galen och auktoritär. “Här är folket: här är sanningen! Akta dig om du söker något annat! Så har det hetat sen gammalt”, som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche uttryckte det.

Men det är viktigt att vara uppmärksam på vad som egentligen framförs: demokrati garanterar inte guld och gröna skogar – det finns inga giltiga bevis för det. Vi lär inte ut “demokratiska värderingar” för att det gör oss gladare, hälsosammare och framgångsrikare. Vi gör det för att vänsterliberala politiker tagit beslut om det, dels på grund av idealistiska skäl och dels för att vinna röster i val. Att en politikers förslag är omtyckt av den breda massan innebär inte att förslaget leder till bra konsekvenser, inte ens för den breda massan.

Demokrati och så kallade “demokratiska värderingar och synsätt” tar en allt större plats i läroplaner, på bekostnad av skolresultat. Redan i inledande kapitlet i skollagen slås det fast att skolans uppdrag är att “förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” Man har alltså gjort skolan till en slags uppfostringsanstalt. Men har det lett till bättre resultat?

I PISA-mätningen från 2022 så rasade svenska elevers skolresultat, vilket är en del av en nedåtgående trend som sträcker sig tillbaka till åtminstone 90-talet. Fallet var särskilt markant inom läsförståelse och matematik. Det ökade fokuset på demokratiska värderingar har alltså inte lett till någon förbättring här.

I en demokrati styr den som föder flest barn – vänsterliberaler föder inte många barn
Statsminister Ulf Kristersson (M) satte nyligen frågan om de låga svenska födelsetalen på tapeten när han den 30 oktober publicerade en debattartikel med rubriken “Varför föds så få barn i Sverige?” i SvD. Han lyfter bland annat att Sveriges födelsetal är det lägsta sedan man började mäta det. Han uppmanar svenskar till “att diskutera vad som styr värderingarna kring familj och föräldraskap” och till att fråga oss själva om “vi är vi ett så bra land för barn och barnfamiljer som vi vill vara?”

I dagsläget präglas nationer med höga födelsetal inte av moderna liberala demokratiska värderingar – snarare tvärtom. En studie som undersökte sambandet mellan födelsetal och en mängd variabler som utbildning och religiositet fann att “födelsetal har ett negativt samband med utbildning, användning av preventivmedel och BNP per capita, och ett positivt samband med religiositet”. Länder som toppar listan inkluderar: Niger, Tchad, Kongo och Somalia. Alla dessa länder har födelsetal på över 6 barn per kvinna. Dessa länder präglas av våldsam konflikt, kvinnohat och ojämlikhet mellan könen, något som vänsterliberaler påstår sig motarbeta. Men trots detta har vänsterliberaler fört en politik som resulterat i en enorm massinvandring från länder som dessa. Inte nog med det heller! De har även delat ut enorma mängder medborgarskap till länder som dessa.

Sverige har i nuläget födelsetalet 1,45 barn per kvinna. Det låga födelsetalet är inte unikt för Sverige, utan samma omständighet gäller för i stort sett alla västerländska länder.

I en demokrati styr majoriteten. Tids nog kommer majoriteten att utgöras av den grupp som föder flest barn.Den moderna liberala demokratin tjänar alltså varken dig eller mig, såvida du inte tillhör en grupp vars främsta bedrift i livet är att föda många barn, vilket i en demokrati ger gruppen en större väljarbas och därmed ett större inflytande.

Med facit i hand: hur går det för folkgrupper som blir minoriteter?
Libanon är ett tydligt exempel på hur demografiska förändringar kan påverka det politiska systemet, och urholka ett land i grunden. Historiskt sett var Libanon ett kristet land: fram till ungefär år 1970 var kristna en majoritet i landet. Men en kombination av att muslimer födde många barn och massinvandrade ledde till att balansen skiftades. Enligt en studie som undersökte familjepolitiska förhållanden i Libanon 1971 hade shiamuslimer högst födelsetal, följt av sunnimuslimer, druser, katoliker och till sist icke-katolska kristna. En liknande studie för 2002–2003 fann att kristna i snitt födde 1,74 barn per kvinna, medan muslimer födde ungefär 3,5 barn per kvinna.

Efter ökade muslimska krav på politisk makt så störtades landet i inbördeskrig 1975. De flesta som dog i kriget var kristna. Kriget resulterade i att muslimers politiska makt över landet ökade signifikant. Idag har Libanon en kristen population på 32,4 procent. De kristna förlorade, och idag finns en signifikant kristen libanesisk diaspora.

Demografiska förändringar kan påverka landet på mer subtila, långsamma sätt än genom öppen konflikt. Artikeln “Israel är i allvarlig fara. Och på grund av detta så är vi alla det” (2023), av israelen Jonathan Boyd beskriver detta tydligt. Han beskriver hur Israels demografi ändrats på ett sätt som gjort landet oigenkännligt. Femtio år sedan hade nämligen Israel en befolkning på ungefär 3,3 miljoner. Denna siffra är nu 9,7 miljoner – och förklaringen är till stor del ortodoxa judarnas avsevärt höga födelsetal. Den ortodoxa gruppen som kallas haredim var endast 4 procent av Israels befolkning 1980, men utgör idag hela 17 procent av Israels judar. År 2021 hade de ett födelsetal på hela 6,5 barn per kvinna medan motsvarande siffra för andra judiska kvinnor i Israel var 2,5 barn per kvinna.

Enligt Boyd kan andelen haredim växa till en tredjedel till år 2050. Han menar att detta redan nu har återspeglats i valresultaten genom att i princip omöjliggöra en sekulär regering. Andra författare har menat att det kan leda till att Israel får allvarliga ekonomiska problem, på grund av de ortodoxas höga arbetslöshet. Det stämmer helt riktigt att Israel har färre och färre sekulära regeringar. Det nuvarande regeringsunderlaget tar stöd av Shas och Torahpartiet, partier som är ultraortodoxa. Under 1900-talet var det mycket vanligare att regeringen leddes av sekulära regeringsunderlag.

Demografi har också spelat en nyckelroll i konflikten mellan Israel och Palestina. År 1991 hade Gaza bland det högsta födelsetalet i världen, med över 8 barn per kvinna. Det höga födelsetalet ledde till en snabb tillväxt av den unga befolkningen. En huvudsaklig förklaring till konflikt är just ett överskott på det unga manliga segmentet av befolkningen, som har högre benägenhet för aggression och konflikt. I boken “Söner och världsmakt” populariserades denna förklaringsmodell av den tyske ekonomen Gunnar Heinsohn. Israeliska representanter har vid flera tillfällen uppgett att dessa demografiska fenomen varit en faktor till många av de lagar som begränsat palestiniernas politiska representation i Israel.

Man ska alltså se de demografiska förändringar som vi nu drabbas av som en stor röd flagga. Ett Sverige som inte längre är svenskt kommer sannolikt se ökad konflikt och ökad marginalisering av svenskar.

Är “demokratiska värderingar” mediokra?
Kanske kan vi konstatera att den viktigaste egenskapen i en demokrati är förmågan att föröka sig. Frågan man bör ställa sig är om detta är den egenskap vi vill sätta över alla andra. Upplysningstidens människor drömde kanske om en utopisk värld med intelligenta, välorganiserade och atletiska människor men det verkar snarare som att vi är på väg att få något helt annat. Bibeln inleder med uppmaningen “Var fruktsam och föröka er”, vilket kanske inte är så irrationellt eller föråldrat som vi i västvärlden ofta tror. Denna uppmaning bidrar ju åtminstone till att man fortlever – till skillnad från vänsterliberaler, som riskerar att inte bestå.

När man jämför de ivriga vänsterliberala försvararna av den moderna liberala demokratin med de grupper som riskerar få demografisk dominans i framtiden så slås man av olikheter. Vänsterliberalen är ju sekulär, medan den som ersätter honom är religiös. Han är snäll mot kvinnor, medan den som ersätter honom är hänsynslös och kontrollerande. Men det här är hans största misstag: han prioriterar idealism framför överlevnad. Naturen bryr sig inte om vilka värderingar du har, eller hur fina tankar du tänker. Naturen bryr sig bara om huruvida du kan överleva. Precis som syftet med ditt hjärta är att pumpa blod för att hålla dig levande, så är syftet med din hjärna att bedriva tankeverksamhet som håller dig levande.

Det finns andra orsaker till framgång än att man delar ut medborgarskap till höger och vänster
Demokratins förespråkare under renässansen och upplysningen såg aldrig demokrati som något gynnsamt och som något gott i sig självt. USA:s andra president, John Adams, uttryckte en tydlig varning: “Kom ihåg, demokrati varar aldrig länge. Den förslösar, utmattar och dödar sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte begått självmord.”

Snarare sågs demokrati, en representativ sådan, som ett vulgärt nödvändigt ont, som skulle balansera ut andra maktfaktorer i staten genom maktdelningens ömsesidiga begränsningar – “checks and balances”. Medborgerligt deltagande i statsförvaltningen var gynnsamt, så länge medborgarna i fråga kände samhörighet med och ansvar för nationalstaten.

Vilka framgångsexempel finns det? USA? Det landet införde inte så kallad allmän rösträtt förrän 1965, med medborgarrättsrörelsen. Argumentet för dessa reformer var aldrig att det skulle leda till bra resultat – det var moraliskt. I 200 år efter att USA blivit en självständig stat hade endast en minoritet av befolkningen rösträtt. År 1776, vid USA:s självständighetsförklaring, hade endast manliga vita jordägare rösträtt: ungefär 6 procent av befolkningen. Efter amerikanska inbördeskriget som avslutades 1865 så steg andelen röstberättigade bara måttligt. Nästa radikala förändring skedde 1920, då kvinnor fick rösträtt. Andelen uppgick då till cirka 40 procent. De stora ekonomiska och vetenskapliga framstegen skedde alltså innan den allmänna rösträtten infördes, och de framsteg som skedde efteråt kan inte tillskrivas den moderna liberala demokratin, utan kan lika väl tillskrivas till andra faktorer.

Den rimliga tolkningen av demokratibegreppet bör alltså inte vara en huvudlös utdelning av medborgarskap till människor som inte deltar i eller känner samhörighet med nationalstaten. Det var inte en rimlig tanke när de västerländska nationerna byggdes och det är inte en rimlig tanke idag. Sverige har delat ut 130 000 medborgarskap bara under de senaste två åren – trots löften om att både stänga gränsen och att sluta vara generös med medborgarskap. Det bör vara högsta prioritet för Tidöregeringen och övriga patriotiska politiska aktörer att införa ett moratorium för medborgarskap så snart som möjligt. Medborgarskap bör inte delas ut till invandrare från länder med hög risk för kriminalitet. Det är en stor skam för Sverige att vi sakta har sålt ut vårt land till utländska gängkriminella och ligister. Varenda politiker som har fört en politik som resulterat i detta bör ställas till svars.

Slutligen, till er som oundvikligen blir kränkta av min hädelse mot demokratin: Varför vill ni själva begränsa folks rösträtt? Alla har ju inte rätt att rösta i Sverige, exempelvis icke-medborgare och medborgare under 18 år. Varför är ni så auktoritära mot dem?

Hannes Elfving