Den 23 juli i år släppte författaren Magnus Västerbros en ny bok vid namn Tyrannens tid, som avhandlar Sverige under Karl XII och stora nordiska kriget. Boken har under hela augusti hyllats av en enig svensk kritikerkår, som lovprisat dess uppgörelse med “myten” om Karl XII:s heroiska fälttåg. En närmare granskning visar emellertid att Västerbros bok knappast är ett neutralt tillrättaläggande av historiska missuppfattningar, utan tvärtom ett försök att skapa nya hjärnspöken.

Inledningsvis konstaterar jag att kampanjer mot Karl XII har dykt upp titt som tätt i vår historia, ofta med varierande kvalité i argumentationen. Västerbros tillvägagångssätt utmärker sig dock genom sin andefattighet, och är närmast unikt i sin banalitet. I korthet går Västerbros metod ut på att lyfta fram en stor mängd enskilda personers tragiska livsöden, utan att sätta dem i en större kontext. Exempelvis gör Västerbro ett stort nummer av en bondflicka som tog livet av sig efter att hennes man blivit inkallad i armén.

Denna von unten-redogörelse görs inte som ett neutralt försök att lyfta fram en tidigare ouppmärksammad sida av kriget, utan är snarare ett enda gigantiskt retoriskt knep. Detta är också naturligt, eftersom dagens svenska kulturetablissemang befinner sig i aktiv opposition mot värden såsom plikt, ordning, uppoffring m.m., vilka Karl XII mer än någon annan svensk kung kommit att symbolisera. Tyrannens tid har ingen ambition att vara någon objektiv historieskildring, utan är snarare en politisk pamflett.

Lyfter man blicken och ser till helhetsbilden, så befann sig Sverige emellertid i ett försvars- och ödeskrig mot tre militärt starka grannländer. Naturligtvis medför dessa omständigheter stora umbäranden för folket, men innebär det att kapitulation nödvändigtvis är att föredra?  Den frågan är mycket betänklig, i synnerhet eftersom kriget satte viktiga mänskliga värden på spel.

I estländsk historieskrivning omnämns exempelvis fortfarande den svenska perioden som "den goda svenska tiden", då bönderna hade frihet och estländskan fick ett starkt skriftspråk. Estlänningarnas åsikter om sina efterföljande ryska härskare är, för att uttrycka saken försiktigt, inte lika positiva. Vad Västerbros tröttsamma tirader de facto mynnar ut i är med andra ord att Karl XII, istället för att kämpa in i det sista för Sveriges undersåtar, hellre borde ha överlämnat de estländska bönderna till flera sekel av ryskt förtryck och livegendom, enbart i syfte att köpa lite tillfälligt lugn åt svenskarna.

Vilken historisk figur förknippar vi med den typen av svag eftergiftspolitik?

Karl XII var, för att runda av, varken en tadelfri hjälte eller en ond tyrann. Han var en felbar människa precis som du och jag, som gjorde sitt bästa men som ändå misslyckades. Det förvånar mig samtidigt inte att Västerbro med hjälp av historielösa argument och ytliga emotionella appeller lyckats tuta i samtliga Sveriges kulturskribenter att Kalle dussin var dåtidens motsvarighet till Kim Jong-un. Vanligt folk – som är betydligt smartare än våra tråkiga, halvbildade och lämmelaktigt förutsägbara kulturtyckare – borde däremot inte låta sig luras, utan istället ta allt som skrivs om Västerbros bok med tre ton salt.