På den politiska kompassen placeras konservativa ofta längst åt höger, medan de liberala hamnar i mitten. Ett exempel när kompassen kan tillämpas är när det kommer till synen på kriminalitet, då anser de längst åt vänster att kriminella i själva verket är offer och ju längre högerut man kommer desto lägre blir toleransen mot kriminalitet. Ett annat exempel är synen på invandring. Den yttersta vänstern förstår vare sig hur ekonomi eller geopolitik fungerar vilket får till följd att de förespråkar en komiskt hög invandring för att det låter fint, helt oförstående om hur man egentligen hjälper till på bäst sätt.

Den liberala mitten vill också ha en stor invandring, men inte av altruistiska skäl, utan främst eftersom det kortsiktigt är ett effektivt sätt att förstöra välfärdsstaten och att gynna resursstarka grupper. Till exempel fastighetsägare och arbetsgivare i behov av billig lågkvalificerad arbetskraft. För att ett stort välfärdssystem med högre skatter ska fungera krävs det som bekant att tilliten är väldigt hög vilket är synonymt med en liten, isolerad och kulturellt homogen befolkning. Så invandring är sålunda en utmärkt metod för att tvinga fram en amerikaniserad lågskattepolitik.

Konservativa vågar däremot ställa den obekväma frågan om det verkligen är det mest humana att ta hit några promille av de drygt 80 miljoner människor som är på flykt världen över, man kan bevisligen rädda fler liv om man fokuserar resurserna i närområdet. De konservativa har även en mer ”konservativ” syn på hur stor invandring ett politiskt system kan klara av. Man måste till exempel tänka på hur många som per år kan integreras i en högteknologisk ekonomi där mestadels högkvalificerad arbetskraft efterfrågas.

Sverige har en unik blandekonomi som kombinerar en fri marknad med stark välfärd, vilket gynnar entreprenörskap. Det finns en stor risk att detta system urholkas och som sagt så blir det naturliga ett mer amerikanskt system som kan hantera en väldigt hög invandring på grund av att alla oavsett får klara sig vind för våg. Konservativa är måna om att bevara tilliten mellan medborgare; med en stark kultur och en stark sammanhållning följer en stark välfärdsstat naturligt.

Att placera Centerpartiet i mitten på den politiska kompassen är, mot bakgrund av allt detta, enligt min uppfattning tveksamt. Framförallt så är de längst åt höger när det kommer till ekonomisk politik. Men ett område där man faktiskt kan placera dem i mitten är att de säger sig vilja kombinera ett bra företagsklimat samtidigt som man vill rädda miljön. Men det är inte unikt då i princip alla partier förutom vänsterpartiet och miljöpartiet står för den politiken. Centerpartiet förblir således längst åt höger av alla partier och ingen symbolpolitik kan placera dem i mitten. Liberalerna passar väldigt bra i mitten men det beror på att de inte är liberala utan socialliberala, så deras namn är helt klart missvisande.

Liberalerna står likt de konservativa partierna för en balanserad ekonomisk politik som både vill gynna fria företag och ta hand om de svaga i samhället. De förstår likt de konservativa den stora vikt av en välfungerande skola för att säkerställa ett samhälles framgång. De har dock en väldigt naiv syn på invandring, kriminalitet, samt synen på kultur och de små gemenskaperna som fundamentala för ett land. Men det här är inga frågor som ens behöver vara med på en höger-vänsterskala så de kan helt klart placeras i mitten.

När det kommer till de konservativa så utgör de självklart den breda mitten på den politiska kompassen. Den socialistiska sidan och den liberalistiska sidan på kompassen har båda gemensamt att de tror på möjligheten att skapa en utopisk värld som ska fungera bra för evigt bara man applicerar respektive ideologi tillräckligt mycket. Om man kommer till de radikalaste ytterkanterna av de båda sidorna finns i båda fallen en tro på att staten kanske till och med kan upplösas helt till slut. Det har alltid varit de konservativas uppgift att bekämpa dessa ytterlighetsströmningar och se till att den verkliga politiken fungerar på riktigt.

Det finns kärnverksamhet som enbart kan skötas av det gemensamma offentliga, och när det är accepterat kan man se till att den verksamheten fungerar så bra som möjligt. En konservativ oroar sig inte för i vilket ideologiskt fack en sakpolitisk åtgärd hamnar, och är inte heller rädd för att lämna något välfungerande orört. Filosofin är att all förändring ska ske på vetenskaplig grund, i rimlig takt och inte för förändrandets skull. Den breda konservativa mitten står för gemenskap utan socialism, frihet utan egoism, en fast hand och ett varmt hjärta.

André Zeidlitz