Det finns en förhärskande syn om att studenttiden inte enbart är, men även bör vara en “fattig” period för de flesta människorna. Små inkomster, litet boende, billig konsumtion och beroende av produktrabatter är idag del av ett vanligt studentliv. Detta är på ett sätt naturligt, då de flesta unga studenter knappast kan arbeta heltid vid sidan om studierna. Icke desto mindre är det viktigt att debatten om studenternas situation inte leder till ett race to the bottom där lösningen blir att tillgodose ett ökat antal studenters behov genom en allt lägre levnadsstandard.

I dagarna lanserade Moderata Studenter ett nytt program för bostäder, som dessvärre går rakt i den här fällan. Förslagen är mångtaliga och i regel felbetänkta, men de mest anmärkningsvärda listar jag nedan:

  • Tillåt byggande av studentlägenheter mindre än 15 kvadratmeter
  • Ta bort krav att lägenheter ska ha förråd
  • Minska antalet parkeringsplatser
  • Ersätt direkt solljus med konstgjort solljus

Det är svårt att läsa denna lista med Moderata reformer utan att höja på ögonbrynen. Byggherrar ska ges möjlighet att bygga lägenheter i städskrubb-storlek samtidigt som förråden tas bort, som om studenterna förväntas sakna privat ägande. Solljus anses vara en onödig och dyr lyx. Tankarna förs mer till en mörk kommunistisk dystopi än ett studentliv som ger glada minnen för livet.

Den fundamentala skillnaden mellan en liberal studentpolitik och en konservativ sådan, är liberalers naiva tro att avregleringar är en fix-all medicin som botar allt utan några biverkningar. Det som föga förvånande sker när avregleringar av detta slag genomförs är dock att studentbostäder genast byggs enligt den extremt låga standard som nyss beskrivits. Frågan som måste ställas är ifall detta överhuvudtaget är eftersträvansvärt, och om det finns andra lösningar för att lösa bristen på studentbostäder.

Studenter är en ekonomiskt svag grupp i samhället, och behöver därmed ett stöd från samhället som andra grupper klarar sig utan. Vad som krävs är en grundläggande omfördelningspolitik, där de starka i samhället stödjer denna ännu inte produktiva grupp genom att ge den förutsättningar att på sikt bli det samt ha en god studenttid. Detta innebär inte att studenter ska leva i överdådigt lyx – det innebär att staten gör de satsningar som behövs för att fler ska få en bostad med rimlig standard.

Om Sveriges studenter istället hade agerat på en fri marknad i alla avseenden, till skillnad från idag, hade otaliga självklarheter behövt försvinna på grund av den icke-existerande ekonomiska bärkraften. Exempel på detta är stora campusområden nära stadskärnor, studentbarer i större städer samt möjligheten att skaffa sig en lägenhet givet de ökade kostnader införandet av marknadshyror innebär.

Studentpolitikens mål får aldrig vara att sänka standarder. Inte heller är det rimligt att avregleringar och besparingar sker på på bekostnad av en ekonomiskt utsatt grupp, som drabbas oproportionerligt hårt av varje nedskärning. Sverige behöver en studentpolitik som sätter studenternas intressen i första rummet, inte någon annans.