Som de flesta av er vet, riktar Konservativ Debatt i första hand in sig på svenska förhållanden. Ibland i livet uppdagar man dock en idé som är så inbilsk, förnumstig och provocerande, att den överskrider alla nationsgränser och nödvändiggör ett omedelbart genmäle – en idé som kort sagt inte får stå oemotsagd. För några dagar sedan läste jag en tysk bok i sakrätt av professorerna Hans Josef Wieling och Thomas Finkenauer, som innehöll just en sådan tanke; och följaktligen är det dags att fördjupa sig i en detaljfråga i tysk och svensk sakrätt, som du förmodligen aldrig hört talas om förut.

Jag vet vad du tänker, men fortsätt att läsa; jag lovar att det blir med behållning.

För att begripa vad det hela går ut på, är först och främst en koncis men ändå nördig juridisk crash course på sin plats. I 8 kap. 8 och 9 § § brottsbalken finns regler som belägger självtäkt med straff. Självtäkt är ett synnerligen juridiskt begrepp, men inbegriper grovt förenklat (bland annat) att en person självsvåldigt återtar egendom som någon annan stulit från dem. Låt oss åskådliggöra det hela med ett exempel.

Ponera att en tjuv stjäl din cykel, och att du dagen därpå upptäcker din cykel parkerad i stan. Till skillnad från vad många lekmän tror, får du inte själv återta cykeln; då begår du brottet självtäkt. Istället ska du ringa polisen (alternativt gå till Kronofogdemyndigheten) och genom statens försorg återfå egendomen. Undantag gäller i princip enbart om tjuven ertappas på bar gärning eller misstänks vilja rymma; då har den enskilde rätt till s.k laga självtäkt. 8 kap. 9 § brottsbalken innebär med andra ord ett skydd för tjuvens besittning av den cykel, som rättmäteligen tillhör dig.

Många av mina konservativa polare tycker att dessa regler ger uttryck för vidrigt sossigt förmynderi, men i just det här fallet tycker jag att sossigheten är välgrundad. Ytterst syftar kriminaliseringen av självtäkt nämligen inte till att gynna brottslingar, utan till att garantera due process och legitimitet i våldsanvändningen. Om vi ändrar cykelexemplet ovan på så vis att du misstagit dig beträffande äganderätten till cykeln, hade fri självtäkt förmodligen inneburit att du ändå tagit tillbaka “din” cykel (och därmed stulit någon annans cykel). Fri självtäkt skulle förmodligen förorsaka fler brott än det skulle avhjälpa.

Man måste inte hålla med mig om detta. Kanske vore det faktiskt bättre om vanliga människor kunde få sköta sina affärer själva i större utsträckning? Det är en empirisk och i viss mån moralisk fråga, som tål att utredas närmare. Den bakomliggande idébildningen om behovet att säkerställa ordning, samhällsfred och lagenlighet (som kan sammanfattas med den pregnanta tyska beteckningen  Friedenstheorie) är dock i vart fall rimlig, och kan inte utan vidare avfärdas. Den som vill avkriminalisera självtäkt är skyldig att bemöta farhågorna som die Friedenstheorie målar upp.

Här återvänder vi emellertid till den tidigare nämnda tyska professorsduon Finkenauer och Wieling. I sin lärobok Sachenrecht förkastar dessa författare uttryckligen Friedenstheorie, och avger en helt annan motiveringen till varför självtäkt måste beivras. Det s.k “Besitzschutz” som en tjuv åtnjuter, syftar enligt Finkenauer & Wieland i själva verket till att skydda tjuvens personlighet.

Den här tanken kan vid första anblick verka helt befängd – och det är också naturligt, eftersom den, för att använda ett träffande skånskt uttryck, verkligen är helt ännavänd. Förenklat bottnar författarnas idé i att människor ger uttryck för sin personlighet genom egendomen de omger sig med, och följaktligen är varje direkt “angrepp” på en människas egendom ipso facto ett angrepp på vederbörandes personlighet/integritet som sådan, vilket rättsordningen måste förhindra (för hela resonemanget se Wieling & Finkenauer, Sachenrecht, 6:e Auflage, s. 54 ff.).

Rättsordningens grundsyfte är emellertid, till skillnad från vad Wieling och Finkenauer gör gällande, knappast att alltid skydda individens personlighet alldeles oaktat hur den ter sig. Anledningen till att rättsordningen skyddar exempelvis äganderätt, är att äganderätt i vår kultur och vår rättsordning befrämjar legitima strävanden (som är legitima eftersom de är sanktionerade av folket genom riksdagen). Att möjliggöra goda gärningar, att slå vakt om den redlige medborgaren och att framdriva en sund ordning –  detta är våldsmonopolets uppgift, inte att möjliggöra skurkstreck.

Finkenauers och Wielings magstarka blödighet är samtidigt symptomatisk för den svaga pseudo-humanism som nuförtiden genomsyrar betydande delar av tysk rättsvetenskap. Överlag står det redan vid en ytlig besiktning av modern tysk doktrin klart att de horribla erfarenheterna från landets motbjudande totalitära styre olyckligtvis inte entydigt förbättrat tysk juridik, utan snarast framkallat en kraftig överreaktion “åt andra hållet”. En viril men överspänd intellektuell hingst har förvandlats till en feg och dumsnäll valack.  

Utläggningen ovan kan förefalla exotisk, men är närmare oss än man kan tro. Betydelsefulla delar av de tankegångar som präglar den nuvarande och misslyckade svenska straffrätten, spårar exempelvis sina rötter till efterkrigstidens tyska rättsvetenskap. I synnerhet den liberale tyske professorn i straffrätt Claus Roxin (som var delaktig i Große Strafrechtsreform) har utövat ett påtagligt inflytande i vårt land genom justitierådet Petter Asp och professorn Nils Jareborg.

Framöver måste Sverige, för att runda av, ta ett stort kliv bort från denna tyska dumliberala tanketradition. Straffrätten får naturligtvis aldrig urarta till statsterrorism; men idag är uppenbarligen mesig foglighet inför ett framväxande kriminellt hot ett betydligt större problem än övervåld från statens sida, och det krävs följaktligen att vi justerar reglaget från villkorslöst skydd av individen i riktning mot ordning, plikt och äkta rättvisa. För att sammanfatta saken i slagord: det kan förvisso hända att rättsordningen skyddar tjuvens besittning  – men tjuvens besittning är aldrig skyddsvärd.