Det nalkas valtider. I samband med det följer traditionellt ett attitydskifte bland den allmänna befolkningen. Under mellanvalsperioden brukar majoriteten av svenskarna som huvudregel inte yttra sig särskilt ideologiskt, utan det politiska engagemanget tar sig snarare uttryck i intresseorganisationer och enskilda sakfrågor. Den som under en längre tid har varit engagerad i partipolitiken kan nog känna igen sig i hur det politiska intresset bland allmänheten svalnar betänkligt när röken från valrörelsen väl lägger sig.

Men under valperioden blir det plötsligt “inne” med politik. Det leder till att allt fler människor intresserar sig för politiska och ideologiska frågor. Det säger sig självt att det som står högst upp på agendan också blir det som attraherar flest människor, och det finns givetvis inget fel med det. Tvärtom, det gynnar demokratin när fler människor intresserar sig för och läser på om aktuella politiska frågor.

Problem uppstår snarare när arroganta elitister, oftast i form av kändisar och storföretag, får för sig att det under valåret är deras gudagivna uppdrag att vägleda oss “vanliga människor” in på rätt stig. Ja, likt herdarna för en förvirrad flock får måste de ständigt hålla ett vaksamt öga på alla eftersläntrare som tvekar eller kritiserar. Stridsklara, som om det vore den andra inkvisitionen, bär de sina floskler och plattityder – redo att köra ner dem i halsen på kättarna som ifrågasätter den förkunnade världsbilden.

Eller, om inget annat, kanske de lägger upp en och en annan vänsterpolitisk klyscha på Instagram. Håll i hatten i vilket fall, för snart blir Sveriges “älskade” kändiselit än en gång politiska experter med de objektivt korrekta åsikterna i alla sakfrågor man möjligtvis kan ha åsikter inom. Det är ju trots allt ett vedertaget faktum att man måste ha varit med i Paradise Hotel eller ha spelat birollen i en kass B-film för att kunna skilja mellan vad som är rätt och fel.

Den svenska kändiseliten, som under mellanvalsperioden inte har några andra åsikter än de som deras PR-chefer säger åt dem att ha, kommer plötsligt bli sakkunniga inom migration, ekonomi, jämställdhet, brottslighet och utrikespolitik. Vem visste att vi bara behövde fråga Bianca Ingrosso, Zara Larsson och Henrik Schyffert för att få svar på alla samhällets knepiga frågor? Hur kunde ha vi varit så blinda?

För visst är vi blinda. Vi korkade, ignoranta, vanliga människor. Vi vet inte vad vi ska tycka och tänka. Vilken tur att vi är frälsta med en så modig, intelligent och god™ aristokrati som var fjärde år talar om för oss vilka som är de goda™ och korrekta åsikterna att ha – och vilken tur att de är villiga att delge dessa hemligheter, för annars kanske vi hade röstat på fel partier! Hemska tanke!

Det är fascinerande att beskåda kändisarnas totala brist på självinsikt. Ingen annan grupp i Sverige har en mer orealistisk syn på sitt eget etos. Denna i praktiken självutnämnda överklass verkar på riktigt tro att deras uppgift är att indoktrinera folket i verklighetsfrånvänd vänsterpolitik. Oavsett om det gäller rasidentitära BLM, fundamentalistisk asylaktivism eller en pseudovetenskaplig tro på att solen kommer ramla ner, kan man vara säker på att är det är tal om vänsterliberala sociala frågor.

Kulturen strömmar alltjämt fram från vänster, och det är enkelt att godhetssignalera när man är garanterad bifall från alla högstatusmänniskor i sin närhet. För den vars enda mål är att gå med vinst och att undvika kontroverser är det givetvis önskvärt att “modigt” framställa sig som “för alla bra saker” och “mot alla dåliga saker”.

Men det finns inget modigt med det. Att blint följa mobben är faktiskt bland det fegaste man kan göra.

Det är kanske främst den fegheten som retar mig. Jag tvivlar på att dessa människor ens tror på sin egen propaganda, utan kändiseliten blir medvetet eller omedvetet woke-mobbens kollektiva munstycke. Ingen röstberättigad människa bör grunda sin världsuppfattning på en sådan skamlös opportunism. Nästa gång en kändis börjar prata politik i flödet är det dags att stänga fliken.