Häromdagen satt jag på tunnelbanan som alla dagar förut. Jag har min favoritplats i innersta bortre hörnet av första fyra platserna till höger från ingången. Jag satt och kollade ut genom fönstret och funderade. Då hörde jag plötsligt något; en bultande melodi ackompanjerad av trumpeter och en högljudd kvinnas röst. Jag såg mig omkring för att se vem det var som bröt vår norm om att lyssna på musik med hörlurar. Efter ett par ögonkast fick jag syn på henne, en tjej i tjugoårsålder som stod vid dörren, trots att det fanns lediga platser.

”Vem är det som är så ohyfsad?” tänkte jag då. ”Vi vill inte höra din musik, och du får respektera det” borde jag ha sagt till henne. Mittemot mig satt en mamma och hennes son. Jag undrade i stunden om det störde dem också. Hon såg sig ju omkring och letade efter förbrytaren, mindes jag. ’’Men varför säger hon inte till henne?’’, ’’varför är hon så passiv?’’ tänkte jag då.

Vår konflikträdsla i detta sammanhang leder till att vi får stå ut med musiken och att den högljudda tjejen inte upplever några som helst konsekvenser för sitt normbrytande beteende. Konflikträdsla är inte bara destruktivt i det här fallet. Detta är bara ett mikroexempel på ett större samhällsproblem.

Samma problem uppstår när någon plankar på tunnelbanan och ingen konfronterar personen. Det gäller när någon parkerar sin bil på ett dumt ställe och blockerar vägen, och ingen vågar säga någonting. Det gäller när någon skräpar ned på gatan och ingen säger till. Konflikträdslan får konsekvenser som sedan yttrar sig i mer seriösa sammanhang. Vad händer exempelvis när religiöst konservativa män inte vill skaka hand med kvinnor, och vi inte säger emot? Människor behöver strukturer, annars blir plötsligt allt beteende acceptabelt. Hur vi agerar i vår vardag är därför viktigt.

I Sverige förväxlas ofta konflikträdsla med tolerans. Det anses vara tolerant att se åt andra hållet när killar slåss på stan. Man är tolerant mot andra kulturer om man lägger döva örat till när böneutrop hörs in i folks vardagsrum och inskränker deras religionsfrihet. Detta är inte tolerans, utan konflikträdsla. Problemet med konflikträdda människor är att de är lätta att kontrollera, eftersom de inte gör något motstånd när det behövs.

Svenskar är ett konflikträtt folk, men varifrån kommer det? Min mening är att det är ett symptom av radikal individualism. Individualism säger att du ska sköta ditt och strunta i vad andra gör. Det är ett vanlig tankesätt hos svenskar, men den är inte alltid bra att tillämpa. Det finns helt klart situationer då du borde lägga dig i. Vi måste se till att människor görs medvetna om vad som innefattar acceptabelt beteende, eller det vi i folkmun kallar för normer.

En del svenskar ifrågasätter om saker och ting faktiskt blir bättre av att de säger till människor som bryter mot normer. Detta gör förstås att många struntar i att agera. Men jag tycker det kan vara värt mödan. Tänk bara på att du förmodligen aldrig mer kommer att prata med den här främlingen, och du kan gå därifrån när som helst. Om du dessutom gör situationen bättre för alla inblandade så grattis! Du är nu en vardagshjälte. Om människor kritiserar dig så javisst, då får det väl vara så. Men var glad över att du tog mod till dig.

Mod är det enda botemedlet mot konflikträdsla. Konflikträdsla bygger på osäkerhet. Den måste därför bemötas med motsatsen, mod och självförtroende. Är du trygg i dig själv spelar det ingen roll vad andra tycker. Då vågar du säga till, ta plats och hävda dig. Innan du tar modet till dig ligger fördelen hos den som vågar bryta mot sociala koder. Normbrytaren har modet och offret har konflikträdslan.

Hur uppnår man då modet? Det finns nog ingen enkel väg. Det gäller bara att ta ett vansinneshopp, testa, våga, se vad som händer. Våga tycka, våga diskutera och våga ta konflikter. Gör du det, kommer du inte bara blir mer självsäker, du kommer även inspirera andra att göra detsamma.

Så sitter jag där, musiken hörs fortfarande i hela vagnen. Mamman och pojken sitter tydligt besvärade men jag tänker inte säga till tjejen. Kan inte du göra det?

Måns Dolge, Konservativ skribent och debattör