Det sägs ofta att det försiktiga framåtskridandet utgör grundval för konservatismen. Samhällsförändringar, säger den konservative, skall ske försiktigt, kontrollerat, och det ska även finnas stöd i befintlig forskning för att de faktiskt leder till goda resultat innan det genomförs.
Allt detta står i bjärt kontrast till den moderna innovationsdrivna kapitalismen, som trasar sönder ekonomiska och samhälleliga strukturer på löpande band utan något egentligt grepp om konsekvenserna. Denna kreativa förstörelse för ofta med sig oerhörda samhällsproblem i form av stress, otrygghet och social utslagning.
Just nu läser du exempelvis min text genom internet, en entreprenörsdriven uppfinning som under sin korta existens smulat sönder oräkneliga gamla institutioner och som är i färd med att förinta åtskilliga andra. Detta är samtidigt paradoxalt nog inget nytt; sedan den industriella revolutionen har samhällets strukturer omdanats gång på gång, oftast i vågor av innovation. Internet är enbart det senaste steget framåt.
Idén om kapitalismens vårdslösa framåtrörelse är vidare inget hugskott från mig, utan i allt väsentligt gammal nationalekonomisk skåpmat. Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) är den som främst förknippas med fenomenet (som han benämnde kreativ förstörelse). Men redan Karl Marx (1818-1883) var fullt på det klara med att kapitalismen var ett krisfrämjande system och att detta åtminstone delvis var på grund av det ständiga sökandet efter nya marknader.
Mellan kapitalism och konservatism existerar således en till synes olöst motsättning som saknas i andra ideologier. Kreativ förstörelse utgör i själva verket en integrerad del av både libertarianismens och marxismens tankemönster, om än på olika sätt. I libertarianskt tänkande är kreativ förstörelse en av motorerna som för mänskligheten framåt mot den sköna nya världen; medan det i marxistiskt tänkande är en av de (många) grunderna för kapitalismens omöjlighet; en akilleshäl som gör systemets undergång ofrånkomlig.
Som lök på laxen visar erfarenhet entydigt att entreprenörsdriven kapitalism är det enda ekonomiska system som verkar fungera långsiktigt. De senaste tvåhundra åren har, mätt utifrån mänskligt välstånd, varit de bästa i historien. Alla försök att införa alternativa system har ofelbart resulterat i fiasko.
Konservatismen verkar följaktligen befinna sig i en filosofisk rävsax. Antingen opponerar vi oss mot det ekonomiska system som hitintills tjänat mänskligheten väl, eller så accepterar vi en kreativ förstörelse som hejvilt omdanar samhället omkring oss. Klyftan förefaller enorm - men den är i själva verket skenbar.
Mycket av kapitalismens lidande kan nämligen undvikas om människor känner trygghet i sina relationer till varandra och om det finns en stark nationell folklig gemenskap som fångar upp de som faller. Konservatism befinner sig sålunda inte i konflikt med ekonomisk och samhällsstrukturell omvälvning, utan med social omvälvning. De negativa konsekvenserna kapitalismen för med sig i form av arbetslöshet, förflackning och oro går att lindra genom stabilitet på det sociala planet. I ordentliga fundament som håller ihop när marken skakar.
I denna tappning handlar konservatismen om att tillgodose människans behov av självförverkligande, samhörighet och trygghet genom att bevara sunda gemenskaper, företrädesvis inom familj och nation. Med stöd av dessa naturliga kitt kan samhället tygla de negativa konsekvenser som följer av det kapitalismens kreativa förstörelse. Denna sociala konservatism kan sammanfattas med ett latinskt mantra, som jag lånar från Internationella Korrespondensschackförbundet: Amici sumus - vi är vänner.
En god vän missunnar inte en vän framgången, men ser inte heller ned på en vän som har lyckats lite sämre. En god vän ber inte om hjälp i onödan, men nekar inte hjälp om det behövs. En god vän gör mer än sin plikt, men kräver mindre än sin rätt.
Vänskapssamhället bör inte förväxlas med folkhemmet. Folkhemmet i socialdemokratisk utformning går ut på en mer fullständig ekonomisk utjämning, som liknar den i en nära familjegemenskap. Vänskapssamhället låter den som uppnått rikedom njuta frukterna av sin ansträngning. Men samtidigt erkänner vänskapssamhället att den som fallit offer för den kreativa förstörelsen också bär en tung börda och förtjänar det gemensammas stöd såväl moraliskt som ekonomiskt. Att förnya och föra samhället framåt är stort. Att uthärda förnyelsens födslovåndor är större.
Omfamnandet av kapitalismen innebär alltså inte någon idémässig upplösning. Tvärtom. Ett konservativt vänskapssamhälle kontrasterar lysande, såväl mot socialismens kollektivistiska radikalism som mot libertarianismens till ideologi förklädda egoism. Den svenska konservatismen blir den andliga arvtagaren till tusen år av fria självägande bönder, till den gamla lutherska pliktkänsla som byggde Sverige, och till den folk samhörighet som en gång gjorde henne lycklig. Det konservativa samhällsprojektet är en dröm om framtiden, som tar språng med båda fötterna från det förflutna.
Johannes Norrman, Konservativ skribent och debattör
