I sin artikel om Roger Scruton ger Jakob Söderbaum en föredömlig redogörelse för den centrala konservativa idéutvecklingen i vår tid. Vid läsningen hade jag emellertid svårt att skilja mig från intrycket att det system Söderbaum presenterade, inte till fullo överensstämmer med min egen ingångsväg till konservatismen.

Syftet med denna artikel är därför att klarlägga några av mina allmänna idéer om ideologi och filosofi. Förhoppningen är att fånga upp de som, i likhet med mig, inte riktigt känner sig hemma i mainstreamkonservatismen utan som närmat sig problemkomplexet från en annan infallsvinkel.

Min uppfattning kan enkelt sammanfattas på följande vis: konservatismen är en heuristisk konklusion, och den filosofiska pessimismen (samt den empiriska verkligheten) utgör premisserna varifrån den heuristiska konklusionen följer.

Inledningsvis finns det anledning att klargöra våra begrepp. Vad är ideologi, och varför behöver vi den?

Ett vanligt påstående från troende är att människor har ett behov av religion. Påståendet är felaktigt, ty många människor lever som bekant lyckliga liv utan gudstro. Men, som Franz Kafka uttryckte det i Processen, “[a]tt rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte helt varandra.” Människan behöver en metafysik, men den måste på intet sätt vara religiös.

Detta faktum bevisas inte minst av att religionens totala nederlag under 1800- och 1900-talet knappast ledde till utbredd nihilism, utan till att människorna istället genast upphöjde ideologi till religionens position. Genom att ikläda sig metafysikens skepnad förvandlades politiken på detta vis från en praktisk angelägenhet till moralens och tillvarons själva grundval; med ett ord förgudades. Bolsjevismens förgudande av Marx’ utopiska program och nazisternas förgudande av ras och kamp är två välkända exempel.

I grunden är dock även nutidens övernitiska värn av mänskliga rättigheter ett barn av samma anda. Vänsterliberaler kallar gärna asylrätten okränkbar, och denna utsaga är knappast rent juridisk. I den ogenomtänkta vänsterliberala världsåskådningen kom Förenta nationerna 1948 ner från berget med de mänskliga rättigheternas stentavlor, och det mänskliga samfundet har nu att följa denna naturrätt, oavsett vilka följderna blir. Människorna finns till för rättigheterna; inte rättigheterna för människorna.

Du har förmodligen listat ut det, men för att vara tydlig – ideologi fyller illa det hål som religionen lämnat efter sig. Överhuvudtaget är det dessutom tokigt att ens tala om en liberal filosofi eller konservativ filosofi, eftersom en sådan begreppsbildning implicerar att ideologin uppstår samtidigt eller till och med före dess filosofiska grundpremisser. I själva verket är ideologi en slutprodukt som följer när allt annat är klart. Att snickra ihop sin världsåskådning på något annat ännavänt vis leder närmast ofelbart till trångsynt ideologisk fanatism och anti-intellektuell sofism.

För mig är ideologi heuristik; en samling tumregler för hur man i allmänhet bygger det goda samhälle som ens djupare fundament pekat ut som målet. Så fort det står klart att reglerna inte fyller sitt syfte, eller om en regel i det enskilda fallet inte hjälper mig att uppnå det jag värdesätter i samhället – då struntar jag i ideologin.

Reglerna har dock stort värde just eftersom de nästan alltid träffar rätt. En ovärderlig huvudregel i den konservativa heuristiken är till exempel att det är enkelt att förstöra, men svårt att bygga upp. Vi bör alltså vara fullkomligt säkra innan vi demonterar något som fungerar bra i syfte att skapa något bättre. Denna idé summeras elegant i den engelska barnramsan Humpty Dumpty:

“Humpty Dumpty sat on a wall,
Humpty Dumpty had a great fall.
All the king's horses and all the king's men
Couldn't put Humpty together again.”

Infantilt, men är det inte sant? Allt vi kan förstöra kan vi inte reparera.

En annan viktig konservativ grundidé är det enorma värdet av kulturell och samhällelig sammanhållning (asabiyya, oikofili) och familj, två fenomen vars betydelse för mänskligt lycka svårligen kan överskattas och som vi därför bör behandla ömsint. En regel som är mer kontroversiell (men i min mening lika viktig som de ovan nämnda) är vidare att en konservativ politiker i sina praktiska politiska göromål nästan alltid bör underkasta sig folkviljan, oavsett sina egna åsikter.  

Min fasta övertygelse är att denna konservativ heuristik är överlägsen en liberal, och vida överlägsen en socialistisk. Men samtidigt är reglerna i grund och botten bara presumtioner, antaganden som i enskilda fall kan motbevisas – och kullkastar man genom ovedersägliga bevis en enskild presumtions grunder så faller även denna.

Konservatismen följer sålunda enligt min uppfattning inte ur Burke. Burke var en stor tänkare och konservatismens fader, men hans storhet låg i att han intuitivt och omedelbart urskilde sanningarna som följer av de för honom okända grunder, som först genom senare tids empiri och filosofi klarlagts. Burke gav oss heuristikens huvuddrag – men pessimistiska filosofer som Arthur Schopenhauer och Phillip Mainländer gav oss dess metafysiska grunder, medan sanningssökare såsom Richard Dawkins och Steven Pinker gett och ger oss dess empiriska stöd.  

Richard Dawkins och Steven Pinker lyfter jag fram särskilt, eftersom de tillsammans (genom å ena sidan The Selfish Gene och å andra sidan The Blank Slate) förintat den grundfalska bilden av människan som en tabula rasa. För den som vill skaffa sig en riktig människosyn är deras böcker oumbärliga. Ännu viktigare för en sann världsåskådning är dock Schopenhauers och Mainländers metafysik. Först genom dessa giganter närmast vi oss det verkligt orubbliga.

Metafysik är förenklat fysiken betraktad från sin högsta synpunkt. Metafysiska system kan inte föras i bevis på vanligt vis.  En fingervisning kring ett metafysiskt systems riktighet menar jag dock ändå kan fås genom att kontrollera hur väl det uppställda systemet harmonierar med verkligheten, och då särskilt hur väl det anteciperar eller föregriper för upphovsmannen okända empiriska faktum.

Man konstruerar alltså en hypotes (vad förutspår vårt metafysiska system om universum?) och sedan jämför man observerbar data mot hypotesen. Det finns bara två läror som ens tillnärmelsevis överlever detta fruktansvärda eldprov, och då bara delvis: de lärorna tillhör Arthur Schopenhauer och Phillip Mainländer. Två metafysiska insikter är värda att lyfta fram särskilt.

Schopenhauer identifierar i Die Welt als Wille und Vorstellung (1818) korrekt varandets kärna, das Ding-an-sich, som strävan, trängtan, med ett ord vilja. Naturens oupphörliga blinda kraftutveckling i form av gravitation, elektromagnetism och dansen inuti atomkärnorna, harmonierar ytterligt väl överens med denna karakterisering. Men även tidens konstanta förrinnande och rummets ständiga expansion (vilket är två sidor av samma mynt eftersom tid och rum är hopvävda) korresponderar mot grundtanken.

Inom biologin antar viljan skepnaden av en fortplantnings- och överlevnadsdrift, en ständig rörelse mot självmångfaldigande. Av denna grundpremiss följer att våra sinnesorgan och hjärnor är sekundära, medan vår överlevnads- och könsdrift är primär – livsviljan smidde förnuftet med evolutionens hammare. Vårt förnuft är vidare enbart viljans periskop och är därför opålitligt; i min mening den filosofiska pessimismens viktigaste sanning.

Den mest sofistikerade och rent immanenta (d.v.s inomvärldsliga) pessimistiska världsåskådningen finner man dock i Phillip Mainländers huvudverk Die Philosophie der Erlösung. I denna obskyra men oerhört djupsinniga exposé anteciperar Mainländer teorin om Big Bang, rensar ut Schopenhauers mångtaliga villfarelser och härleder från termodynamikens andra huvudsats varandets mening.

Mainländers viktigaste insikt är att vårt universums entropiska karaktär också måste få återverkningar i vår filosofi. För att låna ett schackbegrepp så befinner sig mänskligheten ständigt i Zugzwang, och varje möjligt drag försämrar obönhörligen vår ställning. Pessimismen är inbyggd i vårt universums regler och ingenting vi någonsin kan komma ifrån.

Min konservatism är en slutsats dragen från dessa grunder, som har värde enbart utifrån det mått av lycka dess heuristik kan skänka människorna. Det låter kanske torftigt, och som att jag förringar konservatismen. Men se dig omkring! Skåda socialismens blodiga diktaturer, skåda liberalismens glädjelösa anomie; skåda tomheten, vårdslösheten och falskheten hos de andra ideologierna – är det ej ett rågat mått?

"Given och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen." (Lukas 6:38).

Avslutningsvis. I en så här kort artikel måste tankarna nödvändigtvis vara outvecklade, och jag har ingalunda uttömt den filosofiska pessimismen eller dess förhållande till konservatismen. Min förhoppning var enbart att åskådliggöra ett (i min mening naturligtvis klokare och sannare) alternativ till mainstreamkonservatismen, och därigenom kanske även antyda bredden som finns inom den konservativa rörelsen.

Sist men inte minst påminner jag om att det i praktiska politiska sammanhang är den konservativa övertygelsen som är det centrala, medan vägen fram till denna övertygelse är en perifer personlig fråga. Det spelar ingen roll om katten är gul eller svart – så länge den fångar möss.