Vårt fria ord

Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt – så sant jag tror,
den har ingen kär, och får ej heller,
som ej älskar framförallt sin mor.
Klingar icke modersmålets skönast?
Binder ej vårt hem dubbla garn?
Lyser icke själva ljungan grönast
på den torva, där vi lekt som barn?

Men vårt land är icke marken bara
eller språket, som vi lärt så flinkt,
det är tanken ock, den svenska, klara
och vårt frihetsarv, vår själs instinkt,
och vår goda rätt att överväga,
vad oss höves, öppet, oinskränkt,
för att sen vår trygga mening säga
åt all världen, fritt och oförkränkt.

Varför hade man då krig förklarat
mot vår fria ord oförberett?
Var det därför, att det uppenbarat
någon olat, som väl också skett?
Fly till natten då, som hovsamt tiger,
döden, som av ingen tunga vet,
ty där livet rörs och solen stiger,
blir det sorl – men också verksamhet!

Trälens klenmod gör, att han förkättrar
varje öppenhjärtigt ord, han hör,
ty han känner mindre sin fjättrar
när han tänker, som hans herre gör.
Men ett folk, som fått i arv att länka
sina öden självt och obestritt,
älskar sina egna tankar tänka,
och det måste säga ut dem fritt.

Fågeln sjunger visst sin längtans kvitter,
om han blott blir matad i sin bur,
men det inre, som ett folk besitter,
öppnas endast i en fri natur;
vad det känner, är ej något ensamt,
men en blixt av himmelens förnuft,
vad det tänker, tänker det gemensamt,
och det krymper, om det ej får luft.

Därför, ve den hand, som avskär tungan
på det folk, som en gång haft en röst!
Ve den, som med vilja sårar lungan
i offentlighetens breda bröst!
Det är gott att lägga tyngd i slaget
när man väl fått en klinga i sin hand,
ännu mer att ha ett ord i laget
en gång, när det gäller folk och land.

Skänk ej bort det, Sverige, som en penning,
skär ej heller bort det som en böld,
ty vad andras öden tar för vändning,
blir det för din barm en ädel sköld!
Håll dess kopparrundel mot de djärva,
som på friheten begå en stöld,
håll den högt i luften, som Minerva
höll sin fruktade Medusa-sköld!

Såret efter gammal tvedräkt ömmar
stundom än och kan ej läkas strax;
men vi drömma ej så svåra drömmar,
och vi klösas ej, som fordomdags.
Se, hur våra skogar därför nicka
dag från dag sin fröjd, och – ännu mer –
se, hur våra fäder vänligt blicka
genom vintergatans fönster ned!