VARNING: SPOILERS

Nästa år kommer det att ha passerat exakt ett decennium sedan den första Avengers-filmen hade premiär. På sin tid var Avengers (2012) banbrytande, och utgjorde nörderiets sista slutgiltiga triumftåg in i den kulturella huvudfåran. Sedan dess har Marvel Studios film för film byggt upp ett gigantiskt ‘cinematic universe’, vars kontinuitet numera är lika hopplöst tilltrasslad som serietidningarna filmerna bygger på.

Då var dock då och nu är förvisso nu, och under det knappa årtionden som gått har superhjältegenren hunnit bli något uttjatad. Undan för undan har också Marvels plan för MCU blivit vidlyftigare och mer diffus, och efter Avengers: Endgame (2019) har studion artistiskt samt ekonomiskt mer eller mindre levt på räntan från den huvudstol som Avengers- och Guardians of the Galaxy-trilogin inbringat.

I denna metafor kan Black Widow sägas utgöra den slutgiltiga räntebetalningen från Avengers-trilogin. Filmen nischar in sig i en mycket specifik tidsram efter Captain America: Civil War men före Infinity War, och är Scarlett Johanssons farväl till karaktären Black Widow.

Handlingen är i övrigt knappast mycket att orda om, utan typisk superhjältestoff, möjligen en smula mörkare än vad som är brukligt. Efter en serie tämligen krystade händelser måste superspionen Natasha Romanoff, d.v.s. Black Widow, slå sig ihop med sin plastsyster Yelena Belova (spelad av Florence Pugh) för att stoppa den ondskefulle ryssen Drejkov, som byggt en flygande äcklig-farbror-källare, varifrån han tvångsrekryterar unga flickor och utbildar dem till sina egna privata superspionarmé. Filmen knådar härvidlag in ett vagt feministiskt budskap kring systerskap, vilket faktiskt fungerar förvånansvärt smidigt, eftersom det redan finns en feministisk subtext invävd i hela Black Widows karaktär.

Scarlett Johansson spelar som tidigare nämnts Black Widow, och hon fullgör föga förvånande detta sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt. Avgörande är härvidlag att hon levererar så pass mycket patos och äkthet att Black Widow alltid känns värdig att bära huvudrollen, snarare än som ett bihang som av oklara skäl fått en egen film.

Samtidigt lyckas Florence Pugh i rollen som platssyster tillika superspion egentligen åstadkomma mer av given hand än Johansson. “Marvel-dialog” är ytterligare ett begrepp som myntats de senaste åren, och Pugh förmår balansera dess karaktäristiska blandning av one-liners, metahumor och känslosås med större fingertoppskänsla än de andra birollerna. Under filmens gång var inte ett enda av hennes skämt enerverande, vilket är ett styrkebesked inför framtiden.

Ett återkommande irritationsmoment var däremot tvivelsutan de kolossala mängder stryk samtliga karaktärer tog emot under filmens gång. Black Widow ska i grunden inte föreställa mer än en särskilt välutbildad spion, men trots detta överlever hon konstant ytterst närmast parodiskt grovt våld, och i vart fall för mig underminerade detta filmens logiska koherens på ett ganska påträngande sätt. Varje gång Black Widows bil blir sprängd av en RPG utan att den inte-särskilt-svarta änkan får mer än några blessyrer på kinden, påminns jag om att jag ser på mainstream-film medan jag dräller i mig popcorn, vilket är ett faktum jag gick på bio i förhoppningen att glömma.

Detta konstaterande leder oss osökt in på nästa klagomål, ty ungefär halvvägs in i filmentar faktiskt Florence Pughs karaktär upp denna elefant i rummet. Hon gör det emellertid dessvärre på typiskt Marvel-manér, och löser därmed ingenting.

Scenariot är följande: efter att Black Widow ramlat ned för ett flera våningar högt höghus (på ett sätt som definitivt hade gjort henne förlamad i verkligheten) får hon några blåmärken på ryggen. Hon köper därför i en efterföljande scen värktabletter, varvid Pugh kommenterar att superhjälte-guden Thor säkert inte behöver käka värktabletter efter sina strider. Därefter blir Black Widows mänskliga sårbarhet aldrig föremål för diskussion igen.

Den här typen av meta-påpekanden är ett vanligt sätt att hantera luckor eller hål i handlingen, men i Marvel-filmer används verktyget ofta på ett klumpigt sätt. Dialogen jag nyss beskrev är en god fallstudie. Det duger nämligen inte att bara vidkännas elefantens existens för att den ska försvinna. Tvärtom accentueras karaktärernas orealistiska stryktålighet, nu när även manusförfattaren visat att han är väl medveten om problemet. Den oundvikliga frågan som inställer är varför publiken ska ta handlingen på något större allvar, när inte filmen själv gör det.  

Samtidigt är de ovan omförmälda actionscenerna onekligen välregisserade, och i synnerhet en biljakt i Budapest utgör en av höjdpunkterna. Filmen håller därutöver ett skickligt avvägt tempo, och särskilt avslutningen är ett fint emotionellt och handlingsmässigt crescendo. I övrigt är också musiken ganska bra (Avengers-temat bär fortfarande några rester av sin forna kraft, även om den definitivt är i färd med att avta).

Summa summarum är sålunda Black Widow en sedvanlig Marvel-film, och den som går in i biografen förberedd på detta kommer varken att bli positivt eller negativt överraskad. De problem som blivit mer eller mindre kroniska för subgenren uteblir ingalunda, men samtidigt är också de angenämt hjärndöda spänningsscenerna, de skickliga skådisarna och den dumma charmen på sin plats. Marvel skär numera sitt levebröd ganska tunt; men skivorna är i vart fall så tjocka att de fortfarande mättar.

7.5/10