Den 12 juli i år publicerade tidningen Fokus en krönika av Anna Björklund, som fick det samlade mediesverige att utstöta ett skri av upprördhet. I texten (Därför känner jag avsky) tillkännagav nämligen Björklund att hon hatade Annie Lööf. Precis som vanligt var mainstream-debattörernas fåniga förtrytelse alltigenom obegåvad och opåkallad, men icke förty finns det faktiskt vid en närmare analys vissa svagheter i Björklunds krönika. Dessa svagheter avslöjar i sin tur en vida spridd men ändock felaktig förståelse av politikens centrala drivfjädrar.

Inledningsvis konstaterar jag att Björklunds hat i själva verket inte är något speciellt. Utan att ha någon källa, är jag tämligen övertygad om att de allra flesta känner avsky eller motvilja gentemot åtminstone någon offentlig person eller politiker. Tagna för sig är detaljerna från Björklunds känsloliv ungefär lika intressanta som att jag åt A-fil med Havrefras till frukost.

Trots detta blev Björklunds artikel skriande relevant, och anledningen är mycket enkel; att öppet uttrycka negativa känslor har undan för undan blivit förbehållet ett fåtal. Rent krasst har numera enbart Vänsterliberaler™ som kämpar mot Högerpopulistiska och Odemokratiska Krafter™ rätt att vråla ut sin avsky offentligt. Efter att Lööf under en partiledardebatt uttryckt sitt förakt för Jimmie Åkesson, rusade som bekant ingen clown från Sveriges mediacirkus ut och fördömde henne. När en (mycket) vagt kulturkonservativt orienterad person som Björklund avslöjade sina känslor gentemot Lööf, blev det dock annat ljud i skällan.

Björklund förlitar sig följdriktigt just på kontexten för att skapa meningsbärande skikt i sitt alster. Situationen är analog med att en homosexuell artist går ut med sin läggning i ett homofobiskt samhälle; det uppseendeväckande ligger i själva brottet mot de etablerade reglerna. Därför upplevde också många en skön känsla av befrielse när Björklund öppet skrev vad de själva tigande tänkte. Hade krönikan beslutsamt strävat mot detta mål, att bryta ett hycklande tabu, så hade också Björklund förvisso gjort en lovvärd insats.

I sitt försök att gräva fram en allmängiltig poäng trampar emellertid Björklund snett, och förvandlar en subtil metakommentar till en andefattig predikan. Björklund uppger att hon primärt hatar Lööf eftersom den senare har “svikit sina väljare”, d.v.s. frånfallit vissa vallöften. Den här anklagelsen är emellertid så bred att den utan vidare träffar samtliga partiledare, och den kan därför ingalunda rättfärdiga hat mot Lööf specifikt. Visserligen tillägger Björklund på slutet att hon egentligen hatar alla politiker; men det hatet är svårt att tro på. Jämför man slutklämmens brasklapp med brödtextens haranger märker man att intensiteten, och därmed autenciteten, saknas.

Problemet i Björklunds analys, som hennes tråkiga och felaktiga rationalisering i sin tur utgör ett symptom på, är att hon likt många andra fått kausaliteten om bakfoten. Hat är fundamentalt irrationellt. Det är en känsla som förnuftet varken behärskar eller skapar. Hat uppkommer i de djupare skikten av vår personlighet, i vår vilja, och handlar (i vart fall då det rör sig om politiskt grundat hat) ytterst om en förnimmelse av att den andre vill negera någonting som förlänar det egna livet värde. För att tala med Schmitt så är Björklund och Lööf fiender – och från denna fiendskap flyter all motvilja och avsky och vämjelse. Varför är de då fiender? I en av sina mindre kända noveller vid namn Det mörknar över vägen ger Hjalmar Söderberg en tidlös syn på ämnet:

“Vad är en fiende? Varför hatar man varandra? Människor som hata varandra tro för det mesta, att det beror på någon stor och djup olikhet mellan dem. Men det är inte så. Det beror tvärtom på deras stora likhet, som gör att de åtrå detsamma. En tjur hatar en annan tjur. Han hatar inte en tupp.”

Lööf och Björklund är två tjurar. Båda är flerbarnsmammor, bägge har ett starkt politiskt och kulturellt engagemang, och ingendera är rädd för att blotta tänderna eller för att provocera. Tar jag upp varsin bild på dem och kisar lite med ögonen, kan jag ärligt talat inte ens skilja dem åt. De drömmer om samma sorts seger, de trivs båda i offentligheten och de åtrår samma sak. Att de råkar ha lite olika slutvisioner är en petitess.

Denna petitess är icke desto mindre tillräcklig för att slå en klyfta djup som döden dem emellan, och det är en alltigenom urfånig tanke att smärre ändringar i politiskt taktiserande kan överbrygga den. Björklund skulle självfallet inte upphöra att hata Lööf i den händelse att Lööf slutade “svika väljarna”, vad nu det betyder. Lööfs svek utgör ett intellektuellt svepskäl, vars syfte är att rättfärdiga en känsla som existerade långt innan sveket ägt rum.

Annorlunda uttryckt: Björklunds samhällsengagemang har inte skapat hennes hat, hennes hat har sporrat hennes samhällsengagemang. Detsamma gäller för Lööf, och för mig, och för nästan alla andra som aktivt försöker påverka samhällsutvecklingen – ty politik handlar i första hand om allt vi avskyr och hatar och absolut inte vill ska ske. Detta är den stora sanning, som fler konservativa behöver begripa, och vars tysta men oavlåtliga protester underminerar Björklunds resonemang.

Utöver detta felslut besväras krönikan av ett ännu djupare bekymmer. Över texten svävar nämligen ett löjets skimmer, eftersom Björklunds tillvägagångssätt kontrasterar bjärt mot de sentiment hon faktiskt framför. Än en gång finner jag skäl att åkalla min läromästare Schopenhauer:

“Att låta hat eller vrede skymta i ord eller miner är onyttigt, vådligt, oklokt, löjligt och gement. Man får aldrig visa ilska eller avsky på annat sätt än genom handling. Det sistnämnda kommer man att kunna göra desto fullkomligare, då man helt har undvikit det första. Endast de kallblodiga djuren är giftiga.” (Schopenhauer, Arthur, Aphorismen zur Lebensweisheit, min översättning).

Björklunds artikel är ett onyttigt, oklokt, vådligt, löjligt och gement sätt att närma sig ett allvarligt ämne. Jag tycker också om att låta pennan raspa, och att förolämpa andra i text kan vara en synnerligen uppbygglig övning; det är överlag kul att skriva! Men äkta hat visar man aldrig genom att låta bläcket flöda på pappret eller genom att gnälla från läktaren – utan genom att ta värvning i ett parti och strid för sin sak. Annars kan det vara.