Tidigare i år grundade Moderata Studenter en ny nättidning vid namn Blå Byrån, varvid ett av de inledande diskussionsämnena blev techjättarnas inverkan på yttrandefriheten. Censuren på sociala medier har blivit ett allt hetare fråga, och temat var såtillvida välvalt. Dessvärre avvek Blå Byråns skribenter emellertid så gott som omedelbart från den rätta vägen, och i artikeln Tech-jättarnas frihet (27 augusti) upprepar Gustav Veres en utomordentligt trött argumentationslinje. I korta drag går hans tes ut på att techjättarnas äganderätt väger tyngre än enskilda individers yttrandefrihet, och att vi därför borde acceptera deras självsvåldiga censur.

Den här tankegången är behäftad med åtskilliga besynnerligheter, men vi kan börja med själva begreppsbildning. För mig är det nämligen uppenbart att många unga borgerliga nuförtiden tillmäter själva termen äganderätt en minst sagt speciell betydelse. Ser man till hur ordet faktiskt används så har det närmast antagit karaktären av ett religiöst kraftuttryck, vars fyra stavelser man kan slänga in lite var som helst i förstärkande syfte, ungefär i stil med arabiskans wallah.

Faktum är att jag avskyr ordet äganderätt. Äganderätt är inget annat än högerns motsvarighet till “jämlikhet” eller “jämställdhet” eller “allas lika värde” – en abstrakt och värdeladdad ideologisk besvärjelse, vars inverkan på äkta tänkande mestadels är djupt fördärvlig. Veres text erbjuder ett ovanligt gott tillfälle att föra denna misshagliga men sanna iakttagelse i bevis.

Dessförinnan måste vi dock göra det som unghögern konsekvent vägrar, och tydligt peka ut vad vi menar med äganderätt. Enligt min mening innehåller 903 § i den tyska civilrättskodifikationen Bürgerliches Gesetzbuch fortfarande den mest koncisa förklaringen av vad som ligger i äganderättens idé, och paragrafen pekar på ett synnerligen konkret sätt ut vad vi har att göra med:

“Der Eigentümer einer Sache kann, soweit nicht das Gesetz oder Rechte Dritter entgegenstehen, mit der Sache nach Belieben verfahren und andere von jeder Einwirkung ausschließen.”

I ungefärlig svensk översättning:

“En egendomsägare kan, såvitt ej lag eller tredje mans rätt medför annat, förfara med egendomen efter eget gottfinnande och utesluta andra från varje inverkan [på egendom].”

Visst är det en vacker och klassiskt tysk-effektiv definition? Äganderätt är rätten att förfara med egendom efter eget gottfinnande. Klart som korvspad! Låt oss nu sålunda återgå till texten från Blå Byrån, beväpnade med vår nyvunna germanska kunskap. I sin artikel skriver Gustas Veres följande:

“Den som värnar äganderätten bör istället anse att det är företagens rättighet att anpassa sin egendom efter deras egna preferenser.”

Vad det här i själva verket betyder är:

“Den som värnar [tech-företagens rätt att förfara med sin egendom efter eget gottfinnande] bör istället anse att det är företagens rättighet att anpassa sin egendom efter deras egna preferenser.”

När man byter ut trollformeln “äganderätt” mot dess faktiska innebörd, märker man genast att meningen ovan innehåller en tom upprepning, vilket i sin tur är ett omisskännligt symptom på dunkelt tänkta tankar. Ännu värre är dock det nästan lika vanliga argumentet (som Veres dessbättre undviker) att techföretagen “har äganderätt” till sina plattformar, och därför bör få agera hur de vill. Omformulerat enligt vår matris lyder det här:

“Techföretagen [har rätt att förfara med sina plattformar efter eget gottfinnande] och bör därför ha rätt att förfara med sina plattformar efter eget gottfinnande.”

Särskilt beklämmande är att till och med de i högern som argumenterar emot tech-jättarnas censur inte alltid förmår frigöra sig från äganderättens förhäxande kraft. I sin replik till Gustav Veres (Censur är aldrig frihet, 21 september, Blå Byrån), besudlar Marius Lyckå en i övrigt hygglig artikel, eftersom han helt i onödan godtar den absurda premissen att debatten handlar om någon slags principiell konflikt mellan abstrakta rättigheter:

“I diskussionen om tech-jättarnas inflytande på det politiska samtalet har en konflikt uppstått, den mellan yttrandefrihet och äganderätt.”

Ni har nog börjat tröttna på mig vid det här laget, men vi kör en sista gång för att verkligen hamra in budskapet.

“I diskussionen om tech-jättarnas inflytande på det politiska samtalet har en konflikt uppstått, den mellan yttrandefrihet och [tech-jättarnas rätt att förfara med sina plattformar efter eget gottfinnande].”

De raljanta exemplen ovan bör inte missförstås. I grund och botten håller jag med Moderata Studenters debattörer om att [rätten att förfara med egendom efter eget gottfinnande] är en utmärkt huvudregel. Även om man inte bör överskatta människors rationalitet, verkar de flesta ändå vara ganska duktiga på att ordna sin tillvaro med ledning av just sitt eget gottfinnande, och västerlandets välstånd talar också sitt tydliga språk.

Så fort [rätten att förfara med egendom efter eget gottfinnande] visar sig skadlig, kan det emellertid vara påkallat med ingripanden från det allmännas sida; och frågan om inskränkningar kan aldrig avgöras genom att hänvisa till äganderättens helgd. Ett gigantiskt företag som missbrukar sin dominerande ställning genom rovprissättning bör exempelvis knappast få göra det i fred – och mycket riktigt har Sverige samt EU infört detaljerade bestämmelser som förbjuder just missbruk av dominerande ställning (se 2 kap. 7 § konkurrenslagen samt art. 102 FEUF).  

Mig veterligen har ingen från Moderata Studenter krävt att konkurrensrätten ska avskaffas eftersom den kränker storföretagens [rätt att förfara med egendom efter eget gottfinnande]. Gott så! Jag accepterar inte idén att [rätten att förfara med egendom efter eget gottfinnande] är ett påbud från Gud som vi är pliktiga att helighålla, även i de situationer då rätten av det ena eller andra skälet blivit uppenbart skadlig. Den idén accepterar egentligen inte särskilt många medlemmar Moderata Studenter heller.

Just därför blir det emellertid dubbelt suspekt när debattörer åkallar äganderätten i syfte att rättfärdiga censur, förtryck och likriktning av åsiktsbildningen. Det är i synnerhet symptomatiskt för många moderna fejkliberalers fundamentala felprioriteringar att de tyst accepterar konkurrensrättens långtgående statliga ingrepp som skyddar marknadsekonomins funktion, men genast rodnar inför tanken på resoluta statliga ingrepp syftandes till att undsätta yttrandefriheten.

Det korrekta argumentet mot att staten ska ta sociala medier i nackskinnet, är för övrigt att ett ingripande från det allmännas sida mycket väl kan förvärra situationen. Ingen vill ge Facebook eller Instagram eller Twitter absolut makt över det offentliga samtalet; men om valet står mellan dem och Magdalena Andersson är jag inte alldeles säker på vem jag sållar mig till. I slutändan tycker jag nog att staten borde införa åtminstone några grundläggande regler i lag, men jag är långtifrån bestämd i den uppfattningen.  

Sist men inte minst vill jag avsluta förevarande utläggning genom att utfärda en sprillans ny regel – från och med nu är termen “äganderätt” tabu. Envar som hädanefter använder “äganderätt” i en debattartikel förlorar således omedelbart diskussionen, och måste därtill utstå skammen av att ha tagit det förbjudna ordet i mun. Du får fortfarande argumentera för precis vad du vill, men du måste nu skriva ut vad du faktiskt menar. Med denna enkla regel tror jag att vi kan väsentligt förbättra den intellektuella kvalitén på våra framtida meningsutbyten.

Åtminstone tänker jag använda den regeln i min egna texter; och dem har jag ju faktiskt äganderätt till.