Kort innan jul sände HBO säsongsfinalen på den populära tv-serien Succession. Efter GoT:s misslyckade klimax har Succession steg för steg övertagit uppgiften att mätta den moderna publikens outgrundliga och kusligt omättliga hunger på högkvalitativt familjedrama, och säsong 3 av Succession var också förträffligt bra. Enligt min uppfattning var dock säsong 3 märkbart sämre än de föregående säsongerna. Denna gradvisa försämring är i sin tur en del av ett större mönster, som börjat uppenbara sig i streamingtjänsternas produktutbud, och som är värt att diskutera innan vi går in i den sköna nya världen år 2022.

För att inledningsvis sammanfatta problemet i en enda mening, så borde säsong 3 av Succession definitivt ha varit den sista. Cliffhangern i säsong 2 lade grunden för en slutgiltig sammandrabbning mellan Kendall och Logan, en skymningskamp där allt står på spel och där allt kan få ett starkt och meningsfullt avslut. Den som (i likhet med mig) hoppades på att serien skulle följa upp denna lovande ansats har dock all anledning att vara besviken.

En snabb vivisektion av säsong 3 räcker för att avslöja de berättartekniska åkommorna. Varje drama (och Succession är ett drama med stort D) behöver, för att väcka de där lätt igenkännbara känslorna av tillfredsställelse och katarsis vi associerar med lyckade verk, ett genomtänkt tempo och en tematik som ger genklang.

Dessvärre lämnar såväl tempo som tematik i säsong 3 en hel del i övrigt att önska. Istället för en naturlig eskalering till ett klimax, fick vi istället ofta vederfaras en mycket mystisk deskalering. Faktum är att de snöpliga vändningar i säsong 3 inte bara varit smått krystade och emellanåt frustrerande, de har också retroaktivt underminerat det katarsis-fyllda slutet på säsong 2.

Kendalls angrepp visar sig bestå av ren luft som inte skadar någon betydelsefull karaktär, trots att Greg försett honom med relevant dokumentation från säsong 1; och dessutom blir Kendall från första scenen av säsong 3 oförmögen att bedriva sin kampanj på ett vettigt sätt, trots att serien presenterade hans öppningsdrag i slutet på säsong 2 som genomtänkt, välplanerat och sylvasst. Förresten, minns ni Sandy och Stewie som jagat Waystar Royco sedan säsong 1? De var tydligen beredda att ingå en godtagbar förlikning när allt kom till kritan.

Säsong 3 avslutar således i princip samtliga etablerade konflikter med diverse mer eller mindre trovärdiga anti-klimax, och övergår sedan till en helt ny konflikt med Alexander Skarsgård i spetsen. Kanske alla andra är för betuttade i Skarsgård för att märka något, men jag måste ändå ställa frågan: vad var egentligen poängen med de tidigare konflikterna? På vilket sätt är det bra storytelling att förbereda en hård kamp mellan Kendalls uppror och Logans maktcentrum, och sedan låta detta mynna ut i ingenting? Alla får tycka vad de vill, men jag för min del ledsnar snabbt när någon pratar med mig utan att ha någonting att säga.

Succession är rolig och sevärd, men jag kan inte komma ifrån känslan att den hade kunnat vara ännu bättre. Ett exempel på ett tillfredsställande slut på säsong 3, vore exempelvis att Kendall erkänner sitt brott under Shivs bröllopsnatt, dels i syfte att avslöja sin faders mörkläggning, dels för att lätta sitt eget samvete. Därigenom skulle Kendall fullborda en fin character arc, och såväl berättelsen som karaktären skulle få ett tematiskt meningsfullt avslut – så länge alla ljög för egen vinnings skull kunde ingen vinna, men så fort någon tog ansvar och berättade sanningen föll bitarna på plats.

Det finns såklart andra möjliga slut som lätt skulle kunna fungera. Problemet är dock som tidigare nämnts att serien valde att inte avsluta överhuvudtaget. Av diverse skäl fungerar S3E9 knappas som final, och mycket riktigt har HBO redan förlänat Succession ytterligare en säsong. Slutet på säsong 3 utgörs i själva verket av ytterligare en tröttsam (om än förvisso känslomässigt berörande) cliffhanger, i syfte att bygga hype inför nästa säsong.

Det är ingen slump att Succession – eller valfri annan långdragen serie – sumpar sina chanser att runda av i tid, och här når vi också pudelns kärna. Streaming-formatet i sig medför nämligen starka incitament för producenter att skapa långa serier, eftersom dessa erbjuder konsumenten gott vederlag för pengarna rent tidsmässigt, och dessutom via word-of-mouth drar till sig nya prenumeranter inför nästa säsong. Netflix och HBO vinner med andra ord inte mest på att producera korta men utomordentligt högkvalitativa serier, utan har tvärtom störst behållning av att pumpa ut talrika timmar av serier vars kvalité är good enough.

I förbifarten vill jag ödmjukt klargöra att mitt gnällande här bör tas med en nypa salt, och att jag är mycket väl medveten om att jag, som den kroniska motvallskärring jag är, risar en kritikerrosad darling. Successions säsongsfinal drog enorma tittarskaror, och går man in på fan-forum så handlar konversationen främst om  hur duktiga skådespelarna är samt hur känslomässigt effektfullt slutet på säsong 3 var. Allt detta är också sant. Succession är en utmärkt serie, vars patos-fyllda scener ofta är genuint rörande.

Är det rimligt av mig att klaga på utmärkt underhållning, med motiveringen att den kunde vara ännu bättre? När det gäller det enskilda exemplet kan jag själva erkänna att svaret förmodligen är nej. Alla verk behöver inte vara perfekta. Ibland räcker det att en serie förmår fördriva en timme av livet, som man ändå inte hade någon nytta av.

I slutändan hyser jag samtidigt uppfattningen att de mest förnäma verken, de som verkligen lämnar avtryck i hjärtat, är själva andemeningen med konsten: dess raison d’etre är att pränta in sig i medvetandet, att uttrycka en idé, inte bara att utgöra förströelse åt den förflackade nutidsmänniskan. Det vore därför tråkigt om streamingtjänsterna framöver lät det goda bli det perfektas fiende, och enligt min mening borde fler serier ta tillfället i akt att sluta på topp.