I DN Debatt den 2 augusti hävdar professorerna Lars Jonung och Joakim Nergelius att Sveriges beslut att inte införa en så kallad “lockdown” avgjordes av den svenska regeringsformens skydd för rörelsefriheten. Detta påstående är felaktigt. Sverige hade visst kunnat införa skarpare restriktioner, om den politiska viljan hade funnits.
Inledningsvis konstaterar jag att det i och för sig är riktigt att 2 kap. 8 § i regeringsformen skyddar svenska medborgares rörelsefrihet (rätt att fritt röra sig inom landet och att lämna det). Rättigheterna i regeringsformen delas emellertid in i absoluta och relativa rättigheter, vilket är en extremt viktig distinktion.
Absoluta rättigheter kan enbart begränsas genom grundlagsändring, medan relativa rättigheter kan begränsas genom vanlig lag. Av 2 kap. 20 § 1 st 3 p regeringsformen framgår att rörelsefriheten är en relativ rättighet, som följaktligen kan inskränkas genom vanlig lag. Däremot vore det inte möjligt att utan grundlagsändring t.ex hindra svenskar som semestrat i Italien från att resa in i Sverige, eftersom skyddet mot landsförvisning i 2 kap. 7 § regeringsformen är en absolut rättighet.
Även om utgångspunkten är att svenskar har rörelsefrihet så har riksdagen alltså möjlighet att begränsa denna frihet. Under pandemin har åtskilliga lagar införts med utomordentlig snabbhet (se till exempel SFS 2020:148), och det hade varit en smal sak för riksdagen att raskt rösta igenom ett förslag med strängare restriktioner, om den så önskat.
Det enda som skulle kunna utgöra ett hinder för detta är bestämmelsen i 2 kap. 21 § regeringsformen. Denna paragraf förbjuder nämligen rättighetsbegränsningar som går så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. I förarbetena till rättighetskatalogen i 2 kap. regeringsformen återfinns följande kommentar från regeringens representant:
“Jag kan i detta sammanhang vidare påpeka att bestämmelsen att en rättighetsbegränsning aldrig får utgöra hot mot den fria åsiktsbildningen får anses hindra bl.a föreskrifter som begränsar medborgarnas möjligheter att komma i kontakt med varandra genom att förbjuda dem att resa mellan olika delar av landet utan särskilt tillstånd i form av t.ex, inrikespass.” (proposition 1975/76:209 s. 120-121).
Citatet tycks stödja Jonung och Nergelius’ påstående att 2 kap. 8 § RF utgör hinder för en lockdown. Men uttalandets relevans (på juristspråk: rättskällevärde) visavi ett undantagstillstånd i en pandemi är i själva verket närmast obefintligt.
Uttalandet i propositionen tar först och främst vid en rimlig tolkning sikte på mer långvariga och godtyckliga restriktioner. Införandet av tillfälliga begränsningar för att stävja en epidemi kan däremot knappast anses utgöra ett reellt hot mot den fria åsiktsbildningen. Varken den norska eller danska samhällsdebatten har gått om intet efter dessa länders respektive restriktioner, och det hade inte den svenska gjort heller.
Därtill kommer att uttalandet är från mitten av 70-talet, då kommunikationsteknologin var långt mindre utvecklad och opinionsbildning ofta förutsatte resor. Nuförtiden har 98% av svenskar enligt Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2018 tillgång till internet, och sålunda utmärkta möjligheter att under en kortare period forma folkviljan från hemmets trygga vrå.
Jonung och Nergelius juridiska synpunkter beträffande Sveriges coronastrategi är alltså inkorrekta och missvisande, vilket en ganska elementär kännedom om regeringsformens regler avslöjar. Av artikelns slutkläm framgår dock att Jonung och Nergelius därutöver även rent åsiktsmässigt motsätter sig en lockdown.
Det är naturligtvis deras rätt att hysa den uppfattningen. Istället för att försöka övertyga läsaren om denna ståndpunkt, väljer emellertid professorerna att använda sitt förtroendekapital för att vilseleda allmänheten om att en lockdown vore grundlagsvidrig och därför hur som helst omöjlig. Det är ett lagom hederligt sätt att debattera en viktig samhällsfråga.
Jonungs och Nergelius’ centrala tes, att 2 kap. 8 § regeringsformen utgör hinder för en lockdown, håller sammanfattningsvis helt enkelt inte ihop, och som en konsekvens därav brakar även deras övriga argumentation samman. Sveriges avvikande (och av nuvarande döds- och BNP-tal att döma, misslyckade) strategi är en följd av våra politikers fria val – inte av en restriktiv grundlag.
Johannes Norrman, redaktör
